Krönika, Mode

Flest pärlor vinner!

Haute couture är ett koncept som är väldigt svårt att förstå för 99 procent av mänskligheten. Det är inte många som faktiskt har haft på sig eller ens känt på ett coutureplagg.

Jag, liksom många andra, har istället sett couturen som en experimentverkstad, ett ställe fredat från kommersialismens klor där modeskapare kan drömma fram kläder helt utan tanke på vare sig förnuft, vardag eller pris.

Men nyligen läste jag en anmärkning från Deluxe-författaren Dana Thomas om att den spektakulära coutureshowen som vi alla längtar efter egentligen bara skapades som en PR-strategi av modevärldens grå eminens Bernard Arnault. Det var han som satte John Galliano på Christian Diors stol och Alexander McQueen på Givenchy och gav dem i uppdrag att höja volymen till max. Så fick vi uteliggarkollektioner som upprörde journalister och en ny typ av skamlös megafonlyx ämnad att sälja logoförsedda väskor och skönhetsprodukter.

Couturen är förvisso en experimentverkstad, men på ett helt annat sätt än vad vi lärt oss under de senaste tio åren. Det handlar mer om den perfekta axeln, nya skärningar, annorlunda lösningar och material. Lyxen har dessutom traditionellt varit diskret (eller nja, diskret i meningen bärbar). Det glöms nämligen ofta bort att en av haute couturens regler (för att få vara med måste man uppfylla vissa kriterier) är att huset måste visa kläder såväl för dag som för aftonen.

Jag ska inte säga att jag är någon expert på haute couture, men anmärkningen om vad couture är fascinerade mig. Den fick mig att fundera på om vår önskan att couturen ska vara ett spektakel bara spelar i Arnaults händer och att vi därför bara deltar i att sälja mer parfym och it-väskor.

Det är också något underligt med att visa haute couture i dagens modevärld. Det finns ingen chans för oss att uppskatta kläderna på något annat sätt än genom hur extrema de är. Visst kan vi förundras över antalet timmar som lagts ner, men vi drivs ändå att vilja se timmarna manifesterade i synintryck. Så vi letar efter mirakulösa applikationer, galna former, gravitationsförnekande klänningar som får våra hakor att kittla våra tår. Det slutar med att vi älskar Riccardo Tiscis Givenchy-couture.

Och ändå är det kanske couture som den till synes urtråkiga Chanel-kollektionen som är den som överensstämmer mest med couturens ideal. Kläder vars styrka inte är uppenbar för oss som betraktar dem via Style.com eller Rodeo.net, utan ligger i något mycket mer personligt – och fokuserat på bäraren.

Jag tror det vore bra för couturen om den föll bort från vår radar något. Den driver inte trender och bör inte göra det heller. Den kommer inte dyka upp på H&M, Lindex eller Gina Tricot. Vad har den med vår värld att göra egentligen?

Och börjar man tänka så sitter man snart där och funderar på om inte nykomlingen Bouchra Jarrar – som har ett förflutet på Balenciaga – egentligen stod för den bästa couture-kollektionen. Till skillnad från Givenchy kändes den som en kollektion som aldrig har varit tänkt som en push för parfymförsäljningen (och säkert omsättningen i Asien, då Tisci enbart använde asiatiska modeller). Den kändes som en meditation – ett ord jag bara skulle använda i couture-sammanhang – kring en modern kvinnas garderob. Det syntes att den hade verkliga kunder i åtanke, långt ifrån de kuttersmyckekläder märkta ” Red Carpet” som vi såg på många andra ställen.

Haute couturen ska vara den högsta modekonsten, men vi har ett problem om vi med ”högsta” egentligen menar ”extrema”.

Rodeo
  1. Emelie skriver

    Lite förvirrande text… Haute couture och couture bör inte förväxlas med varandra.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Rodeo: Just nu