Krönika, Mode

Tystnad, shopping

Förra året kom Maria Soxbos bok Dagens outfit ut på Kalla Kulor förlag. Den handlade om ett av samtidens mest omdebatterade fenomen: tjejer som bloggar om mode. Jag intervjuades i boken, liksom Lisa Corneliusson, Karolina Skande och Agnes Braunerhielm från den här sajten, tillsammans med en kader av tunga namn inom modevärlden.

Äntligen fanns en sammanfattning och undersökning av fenomenet som skapat så mycket huvudbry för journalister och kulturskribenter, ett bra inlägg som skapade lite ordning och reda i debatten och som lät modebloggarna själva komma till tals!

Men Dagens outfit recenserades inte av en enda dagstidning.

Vad som borde ha blivit ett startskott för en spännande debatt blev i stället en talande tystnad. Det verkade mest som om folk inte var intresserad av modebloggarna som de är och funkar, utan mest som ett slagträ och en fan på väggen.

På modebloggarna kan man nämligen projicera allt det undertryckta hat till mode som så många bär på i Sverige. Under 00-talet fick folk lära sig att mode kunde vara konst, att det kunde vara ett starkt och viktigt kulturellt uttryck och att mode hade en plats i samtidskulturen. Men konsensus var att mode aldrig fick accepteras som shopping.

Jag fascineras av den här aversionen mot modebloggare, en motvilja som blir extra tydlig när man träffar människor på den internationella scenen. Många modeskapare pratar med stolthet i rösten om att de inte twittrar eller läser bloggar. Print ska det va’! Men vad är det som är så mycket bättre med de ultrakommersialiserade stora modetidningarna av i dag undrar jag?

Kanske är det så att modebloggarna sätter fingret på just shoppingaspekten inom modet och det är, som vi redan har konstaterat, fult. Vi ska gilla mode, men vi får inte längta efter nya kläder. Modebloggarna struntar ofta i detta. Genom att visa upp sina köp, sina kläder för dagen och vad de drömmer om att köpa, blir de en bild av hur vanliga människor faktiskt närmar sig det här med mode. Oftast genom att gå på shoppingrunda.

I stället för att se ett rött skynke för att många modebloggare inte är de skarpaste skribenterna, eller för att de inte känner en klädsam skam för att de gillar konsumtion, vore det inte mer spännande att faktiskt ta en närmare titt på det som modebloggarna visar: vad som händer med mode när det tar steget ner från catwalken eller ut från modebilder och landar i verkligheten, på människor som inte är professionella modeller? Det hade varit något som hade varit värdigt en analys på en kultursida.

Så åter till boken Dagens outfit och frågan om varför den aldrig recenserades? Allt var där, alla frågor togs upp, från modebloggarnas journalistiska integritet till det fina i att tjejer blir sina egna chefer.

Och ändå denna tystnad. Jag får känslan av att det dels var ett PR-problem – Kalla Kulor förlag kanske inte har de rätta kontakterna för att få in en bok på landets viktiga kultursidor, dels att boken inte var tillräckligt neggig och konsumtionshatande för att dra till sig kulturkritikernas giftpennor.

Vilket får mig att konstatera att medan modebloggarna har gått vidare till 2.0 är modebloggsdebatten fortfarande i betastadium.

DANIEL BJÖRK

Rodeo
  1. Om modebloggar - Hotspot | Rodeo Magazine skriver

    [...] tycker VERKLIGEN inte att ni ska missa Daniel Björks senaste krönika om modebloggar. Det klokaste som sagts i ämnet på länge. När ska alla sluta att slentrianhata [...]

    Svara

  2. Madelene skriver

    Väldigt bra skrivet. Tyvärr tycker jag att de svenska modebloggarna, åtminstone de populära, är oerhört tråkiga på det stora hela, mycket på grund av konsumtionslevernet och avsaknaden av någon sorts inre idé om varför de älskar mode. Jag vill veta vad som finns bakom deras välkammade fasader. Allt som visas upp är skor, självporträtt.

    Svara

  3. 22/03/11 - Rodeo Magazine skriver

    [...] sätta för färg på naglarna.”Kommentar: När Rodeos Daniel Björk skrev om modebloggare i förra veckans krönika fick det snabbt gensvar bland bloggarna. Förutom Columbine kan man också läsa Yoicks inlägg i [...]

    Svara

  4. Emelie S skriver

    Men Daniel, du förbigår det faktum att svenska modebloggar – av den typ som du menar här, shopping/dagens outfit-genren – faktiskt inte går att läsa, åtminstone inte om man gillar bra läsning. De är helt enkelt väldigt boring, är uselt skrivna för det allra mesta och fokuserar endast på köp-köp-köp. Det är nog snarare orsaken till ”tystnaden” än att de på något sätt skulle blivit diskriminerade – för det sistnämnda stämmer ju verkligen inte. Modebloggar är extremt haussade i Sverige, kolla bara på Rodeo som till hälften består av modebloggare. Kolla på Styleby. Intressantare vore istället att höra från t ex dig hur det kommer sig att så många med så extremt lite kompetens ändå lyckats komma så långt i modebranschen.
    Det är dags att sluta dalta med modebloggarna nu och tycka synd om att de blir ”bashade” (vem bashar dem, vem ”slentrianhatar”? Jag har knappt läst nått negigt om dem). De är en maktfaktor, har jätte-utrymme i medierna – mycket mer än t ex du själv och dina kunnigare journalistkolleger.

    Och det där med ”tjejer som blivit sina egna chefer” går jag inte på, att det skulle vara något slags framsteg för kvinnor… men det är en annan historia

    Svara

  5. Sofia skriver

    Måste nog hålla med Emelie S här! Tycker inte heller att de är särskilt hatade på eller utsatta. Men de gillar att utmåla sig själva som offer, läs till exempel Michaela Fornis krönikor i Nöjesguiden. De går i princip ut på att utmåla sig som offer för hat från ”de svartklädda modemänniskorna”(sic!) eller vilka det nu kan vara.

    Det höjs vissa röster, som Tove Leffler i DN t.ex. Men det får ändå ses som undantag. Mode eller bloggar är inga hotade konstarter. Snarare är det/har blivit kommersiella institutioner. Och att dessa kritiseras, är inte det mest av allt ett friskhetstecken?

    Svara

  6. Lisa skriver

    Jo men Elsas mode recenseras ju? Den handlar ju också om modebloggare. Konsumtionsjournalistik är egentligen inget nytt, eller hur, inom mode är det ju tex vad Cay Bond hållt på med i en massa år. Och samtidigt som kultursidorna skulle vara elitistiska i sammanhanget är ju även Soxbos bok det och din krönika. Eftersom ni skiljer på shopping och shopping, Blondinbella, Kenza och Kissie etc. shoppar ju också kläder men ni räknar inte dem som modebloggare, antagligen för att de är för tacky. Där kan man prata om att fokusera på nyanser efter en slags inbördes hierarki.

    Svara

  7. l skriver

    Att låna en bok på biblioteket är gratis. Att shoppa kostar. Modebloggare kan också vara exkluderande. Idealet på tidningar som Rodeo verkar vara vita, smala, väluppfostrade, urbana tjejer med ordentlig budget att lägga på shopping och en massa tid att fundera på varför omvärlden tycks hata dem (alltså varifrån kommer denna självupptagna offer-attityd och vilka är det som hatar?). Vad jag förstår ska dessa tjejer helst bo i Stockholms innerstad eller i New York, tillhöra någon slags mellan/övre medelklass eller heta adliga namn som von Sydow och Braunerhielm. Det är lite väl förenklande att prata om en klick i Stockholms innerstad som några slags heliga representanter för ett demokratiskt förhållningssätt till kläder och mode. Varför ska hela världen behöva intressera sig för och diskutera denna klicks shopping (där alla känner alla) och deras shoppingvals eventuella betydelse för samtiden? Det finns en anledning till att fler kan ta till sig till exempel Kenzas eller Tyras approach till kläder.

    Svara

  8. Vad är en bloggare värd och vad gör vem trovärdig? | The Jennie - text och tankar, webb och kommunikation. skriver

    [...] du välja en enda bloggpost att läsa kring ämnet så kan du till exempel välja den här: ”Tystnad, shopping” av Rodeos krönikör Daniel [...]

    Svara

  9. Emelie S skriver

    Talande tystnad från Daniel Björk… saknas motargument? Skulle tro det.

    Svara

  10. Daniel Björk skriver

    Emelie S, att det inte skulle finnas en nedvärderande attityd mot modebloggare är verklighetsfrämmande. Men min krönika handlade inte så mycket om det som om att det är konstigt att det skrivs så få intelligenta texter om dem, att det är så lite analys av vad de står för – både gott och ont.

    Jag tycker det är självklart att om ett nytt fenomen uppstår och utmanar traditionell modemedia och tvingar institutioner som DV och Elle att anpassa sig och skaffa tjejer som bloggar om mode (men dessa ändå inte blir de mest lästa) – detta är ett fenomen som borde vara intressant ur en kulturell aspekt. Det säger något om samtiden och jag tror att svaret är mer spännande och intressant än att de är en symbol för hur kapitalistiskt och egoistiskt vårt samhälle är idag.

    Det jag menade med att modebloggsdebatten är kvar i betastadiet handlar just om detta, att debatten inte verkar komma längre än ”men de är så illa skrivna!” eller ”de är bortskämda egoister” eller för den delen ”de har ingen kompetens”.

    Jag vill veta vad modebloggarna säger om oss och om sina läsare. Jag vill se en kulturpenna läsa en bok som Soxbos och fundera lite djupare. Jag ropar inte efter modebloggsbashing – den har pågått sedan dag ett. Jag vill att någon ska se att modebloggarna berättar en historia om Sverige, om svenskarna, om vår relation till mode. Ja, jag tycker en del av den historien handlar om att man ska vara blond (vilket jag skrivit i en tidigare krönika).

    Men behöver någon verkligen läsa en till bloggkritisk text om att de inte kan stava eller inte har kompetens? Har inte den texten skrivits 500 gånger redan? Jag känner att jag skulle dö av uttråkning om jag behövde läsa något så förväntat en gång till.

    Svara

  11. Emelie S skriver

    Jag skulle gärna läsa en djupare analys om modebloggar, det har jag redan sagt. Varför en sån måste vara okritisk – ”bloggkritisk” – förstår jag inte.
    De är inte bashade i alla fall inte så dt märks. De har kapat åt sig några av de tyngsta positionerna i svenska modemedier, öppna ögonen och se dig omkring. Det finns en och annan som är kritisk, ja men jag har då verkligen inte läst nån sån artikel nånstans. Källa på det tack.

    Det som är verkligt intressant är maktaspekten som I skriver om i sitt inlägg. ”Vad jag förstår ska dessa tjejer helst bo i Stockholms innerstad eller i New York, tillhöra någon slags mellan/övre medelklass eller heta adliga namn som von Sydow och Braunerhielm. Det är lite väl förenklande att prata om en klick i Stockholms innerstad som några slags heliga representanter för ett demokratiskt förhållningssätt till kläder och mode.”

    Jag är nog inte ensam om att vilja höra dig bemöta det, för jag tycker det stämmer väldigt bra.

    Svara

  12. Emelie S skriver

    Om det nu är så att kritiken mot modebloggar bara finns i modevärlden och inte kommer ut så någon annan får höra dt, varför vågar då ingen gå ut med det öppet? Är de rädda för att kritisera modebloggar i så fall varför?

    Svara

  13. Daniel Björk skriver

    Att modebloggare enbart är Stockholmska övre medelklassmänniskor är lätt att bemöta genom att nämna personer som Victoria Törnegren som bor i Umeå, eller Lisa Olsson från Malmö som båda är topp 10 bland modebloggar i Sverige. Det finns en hel drös till.

    Men visst, det är helt rätt att det finns för många blonda, snygga och smala modebloggare som kommer från fin familj eller åtminstone ett bra område i Stockholm. Men att det bara skulle handla om en liten klick är helt enkelt fel om man kollar bloggtoppen och liknande listor.

    Kritiken mot modebloggar har funnits i modevärlden sedan de uppstod, de har snarare ignorerats än kritiserats, och det är väl det som min artikel handlar om? Samtidigt är det ju enkelt att se att modebloggare och livsstilsbloggare debatteras i SVT Debatt och anses vara ”dåliga förebilder”. Den så kallade väskdebatten för några år sedan var starkt knuten till modebloggarna, eftersom Sisela Lindbloms bok De skamlösa var baserad på modebloggar där hon använde sig av ett bloggspråk. Hela debatten ekade av kritik mot modebloggarnas ”skamlösa” konsumtion.

    Sedan finns artiklar som denna: http://www.expressen.se/1.1094860 eller varför inte http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/01/modebloggande-flickor-r-som-passiva-p-f-glar

    Kritiken finns överallt.

    Men det är intressant att du inte tycker att det finns någon kritik mot modebloggarna medan jag tycker allt mest är neggande (eller att de ignoreras). Det betyder uppenbarligen att vi läser helt olika medier, men vi kanske kan enas om att de är ett fenomen som skulle må bra av lite mer analys.

    Svara

  14. Emelie S skriver

    Självklart finns det modebloggare överallt, i alla samhällsklasser! Liksom I syftade jag påde modebloggare som fått framgång och lyfts fram – Fröken Sverige-tjejer från Östermalm-Djursholm.et.c. allihop, och samma som förmodligen är med i Maria Soxbos bok.

    Svara

  15. Damernas skriver

    DV slår ett slag för mmodebloggarna och utlyser första modebloggstjänsten

    http://damernasvarld.se/art/205698/dv_utlyser_frsta_modebloggstjn/

    Svara

  16. Maria Soxbo skriver

    Sent omsider hoppar jag in i debatten.

    Jag håller med Daniel om att modebloggarna framför allt fått negativ press. Visst, många av dem har byggt karriärer på sitt bloggande, men oavsett framgång så sade i stort sett alla jag intervjuade för boken att de definitivt bemötts negativt många gånger, att de skämdes för att kalla sig modebloggare och att de var helt övertygade om att ordet modebloggare hade en negativ klang bland gemene man. Mycket på grund av att modebloggare associerades till shoppande tonårstjejer av typen Kenza, inte till seriösa yrkespersoner med ett genuint modeintresse.

    Därmed inte sagt att det är synd om modebloggarna alls, men även jag skulle gärna se fler intelligenta texter om fenomenet modeblogg som inte bara handlade om 1) hur mutade de är, 2) hur mycket de tjänar och 3) vilka dåliga förebilder de är – utan istället om vad deras roll är, vilken typ av inflytande de har, hur de påverkar alla andra inom modevärlden osv. På gott och ont. Jag skrev boken för att jag tyckte att modebloggarna som grupp faktiskt lyckats med något rätt spännande i Sverige och att oavsett vad som händer framöver så kommer 00-talet till stor del att färgas av att vi fick en helt ny kategori mediepersonligheter, i synnerhet i modebranschen.

    Anledningen till att jag inte räknar Blondinbella, Kenza m fl till modebloggosfären, vilket också står i boken, är att de själva inte kallar sig modebloggare. De shoppar, ja, men de bloggar inte om mode utöver dagens outfit och ett och annat shoppingfynd utan om sina liv. Jag skulle inte kalla det elitism utan en viss lyhördhet – stämpeln modebloggare har de fått från sina läsare (som i många fall inte läser några renodlade modebloggar och därför inte skiljer på begreppen), själva tycker de inte alls att de är några modebloggare. Just det är nog en del av problematiken också – så länge alla tjejer som bloggar och shoppar kallas modebloggare blir debatten helt onyanserad, därför att det helt enkelt inte går att skriva något vettigt som innefattar både Agnes B och Kissie/Kenza/Blondinbella.

    Slutligen: Kul med modebloggstjänst på Damernas, men det är inte Sveriges första modebloggstjänst. Eleonore Nygårds/Ytligheter fick en heltidsanställning som bloggare redan 2005.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Rodeo: Just nu