Krönika, Mode

Freaky fat friday

Boken Fat Is a Feminist Issue kom ut i slutet av 70-talet och uppmanade en hel generation att sluta banta.

Det gick väl så där om man tänker på att människor i dag är tjockare än någonsin – även om en del av den ökningen handlar om tekniska finesser som en sänkning av gränsvärdena för BMI. Med statistik kan man som vanligt bevisa vad som helst.

Jag tänker på Susie Orbachs bok när jag läser senaste numret av RFSU-tidningen Ottar som har tema fett, ett nummer som redan fått konservativa skribenter som Per Gudmundson att ironisera att ”Skurkrollen är given.” Vita, heterosexuella män, that is.

I Fat Is a Feminist Issue hävdar Orbach att många kvinnor inte vill vara smala, utan dras till de fördelar som det innebär att vara överviktig. Fördelar? Ja, nämligen pondus, man blir tagen på allvar, män ser inte på en som ett sexobjekt, man behöver inte konkurrera med andra kvinnor, det kan kännas skönt att avsexualisera sig och säga fuck you till den kvinnliga normen. Detta är Orbachs ”fördelar” inte mina – eller kanske snarare de fördelar som hon såg att kvinnor själva nämnde i gruppsamtal under 70-talet.

Ottars fettnummer bjuder på teorier om kolonialism och hur kroppshydda är kopplad till slaveriet, tre fettaktivister samlas kring ett rundabordssamtal och min kompis Tomas Hemstad skriver om hur internet fått människor som inte följer den kroppsliga normen att hitta varandra och hylla bukfett och minisnoppar.

Modevärlden är så klart bov i dramat både hos Orbach och Ottar. Och det är inte så konstigt, med tanke på att modet och dess kusiner reklam, popmusik och Hollywood, är rätt så enstämmiga i vilken kroppsvikt som är sexig och snygg.

Men en detalj som Orbach nämner i sitt nyskrivna förord (nyskrivet som i 2006) fångar mitt intresse, hon skriver: ”In the last few years we have seen the idea of beauty democratised to include all people, not just the glamorous, or perhaps it is better to say that glamour has become more readily available and felt to be essential to more and more people. However, sadly and perplexingly, this idea of democracy has simultaneously arisen with a narrowing of the ideals of beauty, so that while people wish to include themselves, they are likely to feel inadequate if they fail to meet that narrow ideal.”

Demokratiseringen av skönhet och mode och kändisskap borde leda till ett utvidgat ideal, men gör det det? Diskussionen kring modebloggar är intressant här. Vi skulle kunna se en uppsjö ideal på internet som blandas i en härlig röra. I stället får vi nischer, som i Hemstads artikel om amatörporr på nätet. Mixen uteblir och utan specialintresset blir allt bara en jättelik, allomfattande norm, nu under förespegligen att vi tittar på något slags genomsnittsutbud eller genomsnittsbrud.

Samtidigt är det lätt att se hur mode och i förlängningen plastikkirurgi kan ses som ett slags frihet. Lady Gagas senaste video och låt Born This Way handlar inte om att acceptera sig som man ser ut, utan att bli den man var född att vara – en idé snodd från Almodóvars Allt om min mamma där den transsexuella kvinnan Agrado berättar om alla förändringar hon gjort för att bli sig själv.

Så i samtiden har vi två motstående idéer som slåss om utrymmet, två lösningar på samma problemskrivning. Den ena är ett långfinger till idealen, ett min-tvåcentimeterspenis-is-beautiful. Den andra är ett omfamnande av möjligheterna som vi har i dag när det gäller att förändra vårt utseende.

Det är typiskt att båda är överens om att målet är att inte vara som idealet. Att se ut som idealet är måhända eftertraktat, men det är också lite ytligt och tråkigt. Gagas budskap är ett som funnits inom modevärlden under lång tid, att om du kan se ut hur som helst, varför då välja det mest kommersiella och tråkiga av alla utseenden? Vi påverkas alla av de idealkroppar vi ser runt omkring oss, men både fettaktivister och freakiga modemänniskor är överens om att när man vill se ut som dem så är det trots allt ett tecken på något än värre: dålig smak, brist på fantasi och en tankevärld som är programmerad av någon annan.

 

DANIEL BJÖRK

 

Rodeo
  1. Nea skriver

    Tack.

    Svara

  2. Fredrik skriver

    Fetma kommer väl alltid vara icke klädsamt. Människor i allmänhet vet ju att hård träning och strikt kosthållning får en att både må bättre och att leva längre. Det färgar ju av sig på idealen därefter. Varför skulle man vilja se ut som att man ätit en hamburgare för mycket?

    Svara

  3. Nina skriver

    Det är ok att klä sig crazy avant garde så länge man är smal och fit. Och detta är ju väldigt tydligt i Gagas fall, i en intervju med Google sa hon att hon hårdbantar inför sina videos. Det är ok att se freaky och kreativ ut så länge du gör det inom det kommersiellas gränser, och självklart ingår där att dansa i stringbikini i sina ”konstnärliga” videor om man heter Gaga. ”Freakiga modemänniskor” följer idealen lika mycket som andra.

    Svara

  4. tsssss skriver

    Fredrik: det är precis lika ohälsosamt att vara anorektiskt smal, men ändå framhålls det som ett ideal i modevärlden.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Rodeo: Just nu