Krönika, Mode

Burkini eller slampa? Det är frågan

Det går knappt en dag utan att den kvinnliga kroppen är på agendan. Från att ha varit en debatt om att modeller är realistiska och vi måste se mer vanliga skavankbrudar och hulldrottningar i modet, har diskussionen nu gått vidare till att handla om att vi kanske inte ska prata om kroppen över huvud taget. Det är inte utan att man tänker att det hänger ihop. Att visa upp tjejer med mull var ingen lösning så folk tänkte att det helt enkelt var bäst om vi inte visade upp tjejer alls.

Den senaste frågan handlar i grunden om huruvida det är en framgång eller ett bakslag för kvinnor att visa sin kropp? Johan Wirfält skrev apropå Nigella Lawsons burkinibilder från Australien att ”Det spelar ingen roll att vi just levt igenom ett halvsekel av långsamt feministiskt uppvaknande. En kvinna som väljer att dölja sin kropp för andras blickar anses fortfarande suspekt.”

Jag har ett problem med den här beskrivningen av det västerländska samhällets inställning till avklädda kroppar. Ofta är det precis tvärtom, det är kvinnor som inte döljer sig som är problemet, som när en polis som föreläste för studenter i Toronto i Kanada för tre månader sedan menade att ”I’ve been told I’m not supposed to say this – however, women should avoid dressing like sluts in order not to be victimised.”

Folk började så klart protestera. Det anordnades så kallade Slut Walks inte bara i Kanada utan även i Australien och Sverige. Dessa handlar inte nödvändigtvis om att klä sig i nätstrumpor och lårhöga stövlar utan om det enkla faktum att hur en kvinna klär sig inte ska ändra ansvarsfrågan i sexuella trakasserier och våldtäkter,

Dessa exempel visar på vilket minfält tjejer måste navigera i dagens samhälle. Å ena sidan finns en önskan att dölja kroppen för att den ständigt bedöms av andra. Å andra sidan en ilska över att kvinnor ska begränsas i sin klädsel och tvingas ta på sig sedesamma kläder om man ska slippa slampstämpeln. Hur får man ihop det i sitt huvud?

På ett sätt är Nigellas burkini ingen triumf utan snarare en kapitulation. Den må vara ett långfinger till paparazzifotograferna men den är också ett accepterande av att lösningen ligger i att dölja kroppen snarare än att slåss för rätten att vara på stranden, klädd precis som man vill, topless eller inte, Nigella eller ej.

Att säga att feminism enbart handlar om rätten att inte få vara en kropp är i mina ögon att ignorera den del av kvinnorörelsen som säger att i ett verkligt progressivt samhälle så ska kvinnor få klä sig som slampor utan att behöva riskera något.

Det är av den anledningen som Nigellas burkini också bär med sig ett problematiskt budskap. För det går inte att komma undan det faktum att kvinnligt förtryck under större delen av historien inte alls har handlat om rätten att få skyla sig. Att kunna klä sig i en urringad klänning eller sola topless är sentida påfund som människor har kämpat hårt för.

För att ta ett exempel. Indien är ett extremt konservativt land där man nästan aldrig ser par ens krama varandra offentligt. Kvinnor som visar det minsta uns hud är också mer eller mindre fritt byte för tafsande män på buss och tunnelbana.

Men omslagen på indiska Vogue visar bara ben och axlar, modellerna bär åtsittande kläder. Är detta ett exempel på hur kvinnor tvingas bli objekt? Eller är det en längtan hos de kvinnliga läsarna att få klä sig hur de vill och att detta just manifesteras med mode som handlar om sex och lust? Jag tror på det senare.

Jag älskar hur feministiskt medvetet Sverige är, särskilt när jag är i länder som Frankrike eller Italien. Men jag upplever att det finns en ovilja att se bortom problemet med objektifiering av kvinnor. Kroppen är alltid ett aber, något man reduceras till mot sin vilja. Den är ett ok man bär på och kvinnlig frigörelse är alltid en frigörelse från kroppen

Jag saknar däremot en diskussion om kroppens positiva sidor. Alla kvinnor vet att den kan vara ett vapen och en tillgång, att den kan bygga karriärer och starta krig. Jag tror inte lösningen på den kvinnliga problematiken ligger i att kvinnor ska ta på sig mer kläder. Det luktar pyrrhusseger lång väg.

Kanske är det naturligt att steget efter att man vunnit rätten att visa sina behag i offentligheten utan att behöva löpa gatlopp eller än värre skapar nya problem som handlar om alltför mycket oönskad manlig uppmärksamhet (indiskorna kommer kanske snart sitta och drömma om att ta tillbaka sina salwar kameez). Men är det inte egentligen bara gamla idéer om lössläppta kvinnor som dröjer sig kvar? För det känns inte som en triumf direkt om kvinnor ska behöva ta på sig sina kastade paltor igen för att det blev för jobbigt med alla saliverande män.
DANIEL BJÖRK

Rodeo
  1. B skriver

    I slutändan handlar det om att avdramatisera kvinnokroppen? Vilket man misslyckats rätt fatalt med. Jag är rysligt cynisk i denna fråga. Ärligt talat, den attityd du talar om: den finns hos tjejer, killar, gamla, unga, poliser, våldtäktsmän. Så jävla unket inställning, som sprids vidare från vuxna till barn. Säg mig en polis som skulle stå framför folk och undervisa:“I’ve been told I’m not supposed to say this – however, MEN should avoid dressing like sluts in order not to be victimised.” Fy farao alltså.

    Jag känner killar med utbildning, som har tjejkompisar och som anser sig jämställda. Dock tror de fortfarande att kvinnor som bär korta shorts automatiskt är ute efter att visa upp sig. Samma sak med en tjej i kort klänning. Just förklaringen ”det är en varm dag eller klänningen är jättefin” tycks liksom inte finnas som ett alternativt tankesätt. Reservation gentemot de killar (och tjejer) som faktiskt inte tänker så. Sedan tror jag någon påpekade en gång, till en annan av dina krönikor med samma tema: nånstans måste ju män (och likatänkande kvinnor) ta ett ansvar för den fördomsfulla synen på kvinnor i korta kjolar och ifrågasätta sig själva. Men sådant sitter (för?) djupt rotad.

    Svara

  2. Linnéa skriver

    ”Alla kvinnor vet att den kan vara ett vapen och en tillgång”

    Nej, Daniel, det vet jag inte. Berätta för mig hur min kropp och mitt utseende, som män omkring ständigt tar sig rätten att kommentera och/eller stirra på, kan vara ett vapen och en tillgång för mig? För jag förstår verkligen inte det.

    I övrigt tycker jag att du har en intressant poäng om att vi, när vi talar om kvinnlig frigörelse, ofta talar om en frigörelse från kroppen. Jag tror inte heller att det måste vara så. Däremot tror jag, som B skriver ovan, att det finns ett problem med dramatiseringen av kvinnokroppen. Att kvinnokroppen på något vis alltid är erotisk, kvinnlig, medan den manliga kroppen är neutral på ett annat sätt.

    Svara

  3. Fredrick skriver

    Linnea: Heterosexuella män älskar kvinnokroppen, kurvigheten och brösten.
    Det är en biologisk drift, en sund manlighet.
    Kvinnor har i alla tider använt sin attraktion och sexuella makt för vinna status, makt och säkerhet.
    Vad är din åsikt?

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu