Krönika, Skönhet

Ansvar inte skuld

En sen kväll i vintras satt jag och några vänner i ett hus i Hagaparken och pratade efter en middag. Så där som det ofta blir utvecklas små iakttagelser eller funderingar ur vardagen till större diskussioner som behandlar djupare ämnen än vad som först var meningen. Just den kvällen började vi prata om hur en grupp människor bör förhålla sig till sin historia i nutid. Många grupperingar, frivilliga eller icke-frivilliga, har en gemensam och ofta problematisk historia. Ganska självklart kom mäns situation upp, hur förhåller man sig som man med en historia av kvinnoförtryck till en situation där det existerar en maktobalans?

Ibland utsätter jag mig själv för att läsa kommentarer på stora tidningars hemsidor, till exempel Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets webbupplagor. Bland rena personangrepp och andra, mer kvalificerade argumentationer finner jag ganska ofta kritik mot textförfattaren för att den lever i en ”skyddad Stockholmsbubbla” eller att den på något vis sitter på högre hästar. En del läsare verkar tycka att journalister kan skriva och tycka lite vad som helst, i alla fall när texten på något vis råkar vara normbrytande.

Vad en vän senare under kvällen mycket enkelt formulerade har för mig blivit en ledsagare genom mycket, han menade att män inför sin historia som förtryckare inte ska känna skuld, utan ansvar. Ansvar i varje situation de ställs tillsammans med någon lägre stående i könsmaktordningen.

Det är betydande vilken inställning textförfattare har till sin bakgrund, hur lite vi än vill påverkas av den färgar den i alla fall våra referensramar. För på samma vis som hegemoniska män i rimlighetens namn bör känna, inte skuld utan ansvar, för sin maktposition gentemot exempelvis kvinnor, är det inte mer än rätt att journalister och andra skribenter tänker över sina privilegier. För på samma vis som det i (arbets-)livet är ett privilegium att födas som man är även social klass, nedärvt kulturellt kapital, sexuell läggning, fysisk- och psykisk hälsa andra sådana.

Även om jag inte är en del av en hegemonisk maskulinitet är jag priviligerad i och med mina föräldrars utbildningar och yrken, de böcker de läst för mig som liten, skolor jag har gått i och resor vi gjort tillsammans och en hel del andra saker. Hur mycket jag än skulle vilja det kan jag inte göra min historia ogjord. Ingen man kan genom att känna skuld återkalla århundraden av kvinnoförtryck. Däremot kan vi ta vårt ansvar.

I arbetet med att ifrågasätta vilka våra privilegier är, är det omöjligt att bli något annat än bättre människor, det finns ingenting i det sökandet som gör oss till missbrukare av makt – tvärt om.

BENJAMIN RASK

Rodeo
  1. B skriver

    Bland det bästa jag läst. Detta kan bl.a. tillämpas på en skribent på DN, som skrev att på samma sätt hon inte kan förvänta sig få lika mycket ragg som Carolina Gynning då hon inte är lika snygg, så kanske invandrare inte kan förvänta sig likabehandling på arbetsmarknaden. Jadu. Det var där jag slutade läsa DN.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Rodeo: Just nu