Krönika, Skönhet

Mamman ur mannens ögon

På tunnelbanan hem från en visning av Lars von Triers nya film Melancholia började jag och mina vänner diskutera hur mammor framställs i fiktion. Någon slogs av hur många av dem som är hysteriska, neurotiska och mystiska figurer som ofta både river upp sår och lämnar avtryck. I just Triers film är Kirsten Dunsts karaktärs mamma en krass yogautövande halvhippie som inte tvekar för att vara hård. Under dotterns bröllop väljer hon istället för att gråta och hålla tal att ta ett bad när festligheterna blir för mycket.

Häromdagen såg jag Tracy Letts En familj på Dramaten, en tragikomisk pjäs om en familj i upplösning där mamman spelar en central roll. Hon är tablettrillare, cancersjuk och ingjuter gärna skuld och skam i hennes barn. Många av handlingens konflikter utgår ifrån eller hålls vid liv tack vare henne. Hon är neurotisk och trots att hon så fort tillfälle ges rinner över av känslor förbli hon onåbar.

Även Michael Cunningham skildrar en okonventionell mamma i Timmarna i karaktären Laura Brown. Hon är deprimerad och avståndstagande i stereotyp amerikansk 1950-talsförort. För mig är Pedro Almodovars filmer ofta synonyma med känslostarka kvinnor – gärna mödrar. De har ofta ett hemligt förflutet, rödmålade läppar att röka och svära med och problematiska förhållanden till sina söner.

Men bandet mor/avkomma är inte exklusivt biologiskt, exempelvis refererar Madonna i dokumentären In Bed With Madonna till hennes dansare som hennes barn. Hon förklarar: ”I think I have unconciously chosen people who are emotionally crippled in some way or who need mothering in some way beacause I think it comes very natural to me, it fullfills a need in me to be mothered”. Det hela bygger på en idé om familjebegreppet som mindre statiskt än konventionellt, att gränserna får vara flytande och icke-blodsbundna. I det vuxna livet utanför barndomshemmet går det att omförhandla och göra om sin familj.

Män (och andra människor) framställer ofta mamman som komplicerad, inte för att han inte vågar närma sig henne vidare utan på grund av hennes betydelse. Som symbol eller verklig biologisk person: den roll hon spelar kan vi aldrig ta ifrån henne. Hon är känslornas matriark, våra första upplevelsers värdinna och ur henne ser vi världen för första gången – hon ger liv. Alla som fötts och tagits hand om av en kvinna står i en tacksamhetsskuld som näst intill omöjliggör försök att närma sig henne. Vår uppgörelse med mamman måste bli svår.

Nicholas Ringskod Ferrada Noli skriver på bloggen Annika Flynner om mamman i von Triers Melancholia:

”Men det unika är att mamman inte är något monster. Hon skuldbeläggs inte på ett billigt sätt – ”aha, det är DÄRFÖR Justine är som hon är” osv osv – hon bara är som hon är, en inte särskilt sympatisk människa men dock en människa. Lars von Trier vågar göra detta[…]”

Detta skiljer henne från många tidigare skildringar av mödrar, och säger något om verkligheten. Hur komplicerad vår relation till henne än ter sig eller i realiteten faktiskt är, är hon främst en människa – något som inte ett enda barn i världen kan ta ifrån henne.

BENJAMIN RASK

Rodeo
  1. Jacqueline Kothabuer skriver

    Benjamin,
    Det är underbart att gå upptäcksfärd med dina texter tack vare referenserna. Sen landar jag i en annan slutsats. Till skillnad från Nicholas uppfattar jag inte skildringarna av mödrar eller föräldragestalter som befriade från anklagelser. Jag tror tvärtom att Shakespear, Eugene O’Neill, Lars Norén, Ingmar Bergman- för att nämna de vanliga stapelvarorna – hjälper oss att agera ut vreden vi känner gentemot våra föräldrar. Om fadern är förtryckaren är modern medlöparen för att hon inte skyddar barnet. Det finns skuld, anklagelse och vrede i den bilden av modern.

    Jag tycker snarare att bilden av kvinnan som den outsinnliga källan till godhet mest finns kvar i Amelia, Mama, Aftonbladetbilagor med flera. Där de samsas med sina motsatser. Kvinnor som erkänner att det är för djävligt eller att dem betett sig som svin. Stellan Skarsgårds ex går ut o erkänner att hon är alkhoholist och att det kan ha skadat barnen.

    Det finns ingen immunitet för kvinnor, inte ens i modersrollen. Ett svin är ett svin, och den som inte är hundraprocentigt nöjd med sin egen mor har nog inga problem att läsa in det i dem skildringar du nämner.

    Vänligen
    Jacqueline Kothbauer

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu