Intervju, Kultur

"Vi har blivit bättre på att göra som vi vill"

Genom flitigt repande och med hjälp av producenten/bandpsykologen Jari Happalainen har Sahara Hotnights spelat in en skiva som de själva beskriver som ren pop, en skiva där ingen låt är representativ eller den andra lik. Med den självbetitlade ”Sahara Hotnights” är dom tillbaka  med sin första platta med egna låtar på fyra år. Vi har träffat Maria Andersson och Josephine Forsman från bandet som trots snart 20 år tillsammans aldrig har funderat på att lägga av.

Berätta om er nya singel, Vulture Feet!
Josephine: Den heter Vulture Feet, och ja, vad ska vi säga om den…
Maria: Det är min favorit, det är en överlägsen favorit på skivan!
Josephine: Ja, det kommer att bli en favorit att spela i på festivalerna i sommar.

Hur skiljer den sig från den första singeln, Ohs?
J: Ganska mycket, båda singlarna är väldigt olika, och det visar ju också hur skivan är. Ohs var den där feta rifflåten och den enda av den sorten på skivan, ingen låt är liksom representativ för hela skivan, det är bara pop.

Om alla låtar är olika, hur skulle ni då beskriva skivan?
J: Man kommer känna igen sig, den påminner mycket om förra plattan och våra tidigare plattor. Skillnaden den här gången är väl att vi inte har varit så rädda för att skivan ska bli splittrad, att det istället har varit en styrka och något som gör den intressant. Vi har lutat oss tillbaka mot att vi har ett sound, och att vi inte behöver vara oroliga för att låta alla låtar måste ha sina egna atmosfärer.
M: Om man pratar om sound eller ljudbild så är det något som har uppstått liksom organiskt när vi har spelat med varandra. Istället för att prata om ljudbild och teoretisera har vi haft en tilltro till att vi har något unikt som uppstår bara just när vi fyra spelar med varandra. Den här gången har vi varit väldigt väldigt flitiga i replokalen och fått fram något som jag tycker har saknats i många år på något vis.
J: Ja, har man det i grunden, att man utgår från flitigt repande så blir man väldigt fri sedan, att man vet hur det kommer att låta live, hur man börjar sätter väldigt stor prägel på det färdiga resultatet.

Det var ju fyra år sedan er senaste egna platta kom ut, vad har ni gjort under tiden?
J: Vi släppte ju coverplattan för två år sedan, och turnerade på den, lite mer än vad vi kanske tänkte från början… Den här plattan blev nog senarelagd på grund av att vi gjorde coverplattan.
M: På något sätt är det liksom samma cykel som upprepas, du spelar in, så släpper du en skiva, och sedan det obligatoriska turnerandet. Sen bli du less på det, sen vill du vara i lugn och ro och sen kommer nya ideer, så egentligen är det alltid ungefär lika lång tid mellan. Hur mycket vi än har försökt påskynda processen så går det inte, man behöver en andhämtningsperiod för att hitta ny lust.

Nu har ni ju jobbat med producenten Jari Happalainen för första gången, jag har hört att han kan vara ganska sträng…
M: Ja, vi hjälper väl till att odla myten också, haha.
J: Precis, vi ska inte förstöra bilden, han är bestämd. Men han är också väldigt öppen, vilket jag tycker om. Jag hade en känsla innan av att han skulle vara väldigt bra på att ta in oss och våra idéer och det gjorde han. Han gick inte in på förhand med en bild av precis hur det skulle låta, vi utvecklade mycket ihop. Men visst är han bestämd, och musikälskande!
M: Man behöver en person som är så, väldigt detaljerad och noggrann, och som inte låter nånting slippa igenom. Men på många sätt handlar ju en producentroll om att vara en psykolog, att försöka hitta varför vi fungerar som vi fungerar. Att vara otroligt inkännande och kunna ha förståelse för hur vi funkar och vår dynamik.
J: Jag tyckte att det var skönt just att han hade en väldig respekt för bandet, och bandkonstellationen. Att han förstod att man är ett band av en anledning, man behöver inte försöka hitta anledningar att bryta sig loss från konstellationen och göra om bara för att, utan att man kan hitta styrkan i det man har och varför man faktiskt är ett band, hur soundet är och varför man vill behålla det.
M: Jag tror att det är en sjuka som många band som spelat ihop så pass länge har. Man kan få en konstig självbild och tro att bandet fungerar utan att man arbetar på det, man tror att det finns nån samspelthet som ligger latent – men som man faktiskt måste aktivera.

Lite som ett förhållande…
M: Precis!

Ja, ni har ju hållit ihop och spelat ihop i 20 år, hur lyckas man med det?
M: När han (Jari) sa att ni måste in i replokalen, ni måste ju liksom repa och kommunicera, tänkte vi “typ vadå det behövs inte, vi behöver bara titta på varandra så kan vi det”. Han reagerade med att säga typ ”ni är bara ett lat band i 30-årsåldern som alla andra, ni är inte unika”, och det var lite som en örfil.
J: Ja, det var bra faktiskt.
M: Jag tycker att vi har varit väldigt duktiga på att samtala, vi har varit medvetna om att vi måste tala om saker. Faktiskt till skillnad mot många andra band vi känner, det är det skygglappar och förnekelse! Ja, det är lätt att dra förhållandeparalleller!
J: Vi pratar och surar sen är det över!
M: Förut blev man rädd och irriterad när någon stack ut, nu tycker vi att det är spännande och roligt att se att alla är olika, tidigare hade vi inte så mycket förståelse för det.
J: Vi har väl insett att man kan växa av olikheter.

Blir det inte lätt att man fastnar liksom i bestämda roller efter så många år tillsammans?
J: Jo, jag tror att vi har bestämda roller, men att vi respekterar varandra för det. Vi känner varandra så väl, och de olika egenskaperna stör mig inte, utan jag tycker att det är fint, men om man försöker vara lika är det klart att man stör sig på olikheter.
M: Också har man ju lärt sig att man inte behöver representera bandet hela tiden, det du (Josefin) säger i den här intervjun till exempel behöver jag egentligen inte stå för alls.

Har ni aldrig varit nära eller funderat på att lägga av?
M: Det finns ju alltid nån sorts stadie av postproduktionsdepression, då blir man alltid väldigt ifrågasättande, undrar vad håller jag på med och sådär, vart ska vi. Men sen har vi ju alltid hittat tillbaks.
J: Jo för det blir ju så, man lever ju tillsammans så nära, man går in i varandra så mycket att andras känslor blir ju ens egna. Då måste man ladda och vara ifrån varandra lite innan det funkar igen.
M: Men det är svårt nog att göra slut med en person, tänk dig att göra slut med tre på en gång, det går ju inte!

Och nu ska ni ut på turné… Gillar ni turnélivet?
J: Ja vi tycker om att vara på turné och speciellt att turnera med andra band, nu håller vi på att leta efter ett förband.
M: I och med att vi släpper skivan så här innan sommaren blir det ju en del festivaler.
J: Det känns kul, hela processen med att spela in på vintern, och komma ur det in i sommaren är ganska härlig. Vi gjorde ju väldigt mycket Sverige på förra plattan, så nu känns det väldigt spännande att komma iväg lite utanför också.

För att ha varit så framgångsrika under en så lång tid känns det inte som att ni har fått storhetsvansinne, ni känns rätt ödmjuka, är det för att ni är norrlänningar eller?
M: Jag vet inte riktigt, jag tror att det handlar om att komma till en punkt där man förstår varför man gör det man gör, varför man är bra, framgången måste stå i relation till självkänslan. Då kan man ju vara ödmjuk inför den.
J: Jag tror att det är svårt i bandkonstellationer som är så pass rotade, man har spelat ihop så länge. Hur man började bandet håller liksom i sig, det funkar inte om en ska sticka iväg och vara helt förändrad. Det handlar nog också om att vara lite immun mot kritik, att inte formas av den.

Bryr ni er mindre om kritik nu än förut?
M: Jag tror det. Jag bryr mig väldigt mycket om kritik från människor jag bryr mig om och litar på i andra områden. Men generellt så känns det inte som att jag behöver lyssna på resten.
J: Det har varit en ganska stor process varje gång vi ska få ihop en platta, man vänder ut och in på sig själv, och jag är väldigt nöjd med att vi har fått ihop det varje gång. Det känns taskigt mot bandet om man hela tiden då ska ha i åtanke vad andra kan tycka. Börjar man anpassa sig efter kritiken så tror jag att man blir väldigt sårbar.
M: Det är också bara att inse att det är okontrollerbart, det står över vår makt. Jag tycker att jag har skrivit mina bästa låtar någonsin och tycker att skivan låter fantastiskt, det finns inte något vi kunde gjort annorlunda. Vi är nog bättre på att göra saker exakt som vi vill ha det nuförtiden.

Ni vann ju pris på Elle-galan för några år sen som bäst klädda band, och ser ofta väldigt snygga ut, hur tänker ni kring allt sånt egentligen?
J: Det är jäkligt kul med kläder, men det är ju lite speciellt det här med turnékläder, man använder sina finaste kläder men sen går dom aldrig att använda igen. Inte bara för att dom blir så jäkla nersvettade, det är också nån annan grej.
M: Ja, de blir så starkt förknippade med turnerandet och spelningen att man vill bara slänga dom i papperskorgen sen.

Känner ni någon press på att alltid se bra ut då?
M: Jag tror nog att man skapar den där pressen mest hos sig själv. Vi har ju testat så många varianter och kommit fram till sånt som att det kanske inte är så bra att spela i högklackat. Att det faktiskt är okej att tänka lite praktiskt också.

Foto: Christian Gustavsson

Text: Vanda Wide

Makeup: Elva Ahlbin

Rodeo

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu