Intervju, Kultur

"Att bli någon sorts stämduo kändes helt ointressant"

Med drömska melodier och unison stämma skapar Adam Olenius och Markus Krunegård musik som Serenades. I våras kom ep:n Birds och i augusti släpps deras första album. För Rodeo berättar Adam om hur ett möte på en bensinmack i Tyskland och några sena kvällar på en boulehall ledde till att han och Markus skapade sin semesterdröm.

Hur kom ni på att ni skulle börja spela tillsammans?

”Först blev vi kompisar… Vi blev kompisar efter att vi hade fyllt 25, det var ganska längesen, men det är roligt när man skaffar en ny kompis sent sådär, det blir verkligen en annan grej, alltid extra roligt. Det känns som att många tycker att när man är 20 då har man liksom sina kompisar. Men när man håller på med musik så träffar man mycket människor, vilket är jävligt roligt.

Allra första gången vi träffades var på en motorväg i Tyskland, vi råkade stanna på samma bensinmack. Jag var med Shout Out Louds på väg ner till Tyskland, han var på väg upp med Laakso. Men sen sågs vi också på den gamla bouleklubben som låg här i stan, gamla ugglan, dom hade jättemycket bra grejer något år. Där blev det nästan som att vi började intervjua varandra, vi var ju båda i början av vår karriär, så det var skönt att stötta varandra och få tips om hur man skulle jobba med alla olika skivbolag och folk som drog i en. Han var ju på något sätt ledaren i hans band och jag var väl kanske det i mitt. Så det kändes skönt, det var väl nästan som nån sorts diktatorsmöte!”

Ja, jag läste någonstans att någon kallade Serenades för “ett möte mellan Sveriges två största indiehövdingar”, känner du igen dig i det?

”Nä, jag känner mig ju inte vis och sådär… Både jag och Markus är ganska barnsliga, och väldigt… vi lever båda ganska flytande liv, så det är väldigt svårt att se sig själv som nån sorts hövding… Eller att se sig själv som en säker person för den delen, vilket jag tror är bra när man håller på med musik. Vi är båda ganska osäkra på vad man ska göra och hur man ska leva sitt liv.”

Men det började med diktatorsmöten.

”Ja. Men sen började vi umgås mer. Vi gjorde ju ganska olika musik men var båda lite trötta på våra karriärer. Jag tror att vi båda var sönderjobbade, jag hade åkt runt i flera månader runt om i världen och turnerat, och han hade spelat och varit i studion jättemycket, så det kändes väldigt roligt att gör någonting helt nytt. Vi började hemma hos mig, och bara spelade in. Då märkte jag en grej med rösterna, att man inte kunde urskilja vilken röst man hörde när vi sjöng samtidigt. Det blev liksom ett frö som sen blev ett manifest som vi byggde ifrån, att vi alltid sjöng unisont. Istället för att det skulle bli någon sorts stämduo, vilket jag tycker känns väldigt ointressant, skapade vi en ny grupp… En ny artist…”

Mer som en ny superperson?

”Ja visst! Det blev så! En person, vi har inte döpt den än, men det blev liksom lite så.”

Men hur lång tid tog det från det här till att ni spelade in och släppte ep:n Birds?

”Vi började skriva första låten för fyra år sedan kanske, och sen har vi spelat in fler och fler när vi har haft tid, men det blev ofta så att vi inte hade tid. När vi väl var i studion var det skönt, för det var första gången vi inte behövde tänka “låter vi som den här? låter vi som dom här?”. Vi har producerat allt själva och snarare tittat på hiphop-ljudbilder och blandat jättemycket för att skapa något nytt och modernt i produktionen.”

Och nu släpper ni snart en skiva, berätta om den?

”Den är väldigt dynamisk, det är några låtar som blev lite mer R’n'B-inspirerade, men den har både väldigt lugna låtar, lite stråkaktiga och ganska knasiga, stressigare låtar. Vi satte ihop ep:n ungefär som skivan skulle låta. Den är väldigt väljobbad.”

Ni har ju sagt att Serenades ska något vara positivt, hur tänker ni då?

”Jag tror att både mina och Markus texter kan vara lite cyniska och melankoliska. Och vi bestämde oss ju för att göra något som sticker ut, som skulle vara nästan romantiskt. Inte religiöst men… Vi började med väldigt lite text, och gjorde mer som mantran och kollage med mycket positiva ord. Vi var mycket inne på naturen, om vi i vanliga fall gjorde mer svart så skulle det här vara mer färglatt, och så var det väldigt lätt att fortsätta när vi väl hade satt “reglerna”. Det var väldigt skönt att skriva så.”

Musiken känns ju väldigt ljus på nåt sätt…

”Ja Serenades fick bli någon slags tillflyktsort, en semesterillusion.”

Vad är största skillnaden mellan att spela i era vanliga band och tillsammans?

”Det är skönta att bara ha en person att tänka på. Det är väldigt lätt att bestämma saker tillsammans. Det är svårt att förklara, men när man är van att jobba med fyra andra, en grupp, så är det inte samma sak, där finns ju mer engruppdynamik att ta hänsyn till. Men sen så är det ju jobbigt att inte vara överens. Tycker jag och Markus inte lika så känns det som att vi lika gärna kan lägga ner… eller inte riktigt, så klart.”

Ni är ju båda sångare och kanske vana vid att vara huvudpersonen?

”Det är verkligen så, det är två egon. Men då måste man ju också jobba hårdare för det, man måste ha en starkare personlighet när man är två.”

Men ni har inte blivit osams?

”Nä, det har vi inte. Och nu har vi ett jätteroligt år framför oss, med skivan som släpps i augusti, och en massa festivaler i sommar, och spelningar i höst. Säkert en del grejer utomlands också.”

Gillar ni varandras andra musik?

”Ja absolut, verkligen.”

Vem sjunger egentligen bäst?

”Jag måste nog säga att det är Markus, han är mer skolad, har gått i musikskola och sånt där. Han har väl jobbat hårdare på det än vad jag har gjort, körat och så.”

Kommer ni att fortsätta spela som Serenades?

”Ja absolut, skivan nu är ju bara den första. Vi hade nog inte lagt så mycket tid på det här om vi båda inte ville göra mer. Nästa gång vi tröttnar på det vi gör annars kör vi väl igen.”

Och sen en fråga som inte har något med Serenades eller musik att göra, när man googlar dig får man upp väldigt mycket bilder på Jason Schwartzman, vad är grejen med det?

”Haha just det, jag får höra det ganska mycket. Både i Sverige och i USA, speciellt i början när vi var nya. Jag kommer ihåg en gång när jag var i LA och skulle se The Hives spela, jag var där och hade spelat själv dagen innan. Jag gick förbi i kön och folk trodde att jag var Jason Schwartzman, och jag orkade ju liksom inte förklara vem jag var, eller vem jag inte var, så då blev jag liksom honom…”

Du låtsades att du var han?

”Njae, jag blev mer generad och kunde liksom inte säga något… Jag har aldrig träffat honom, jag skulle vilja möta honom ensam i en mörk hotellkorridor eller nåt… Men jag måste tänka att det är han som är lik mig och inte tvärtom, annars kommer jag aldrig att komma nån vart.”

Text: Vanda Wide

Foto: Christian Gustavsson

Rodeo

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu