Krönika, Skönhet

Om hur psykisk sjukdom viftas bort med några ideal

Om hur den unga S och hennes familj förbisetts av många psykiatriska instanser i behandlingen av sjukdomen anorexi har signaturen Doris på Verklighetens Smolk skrivit. Det är gripande och fullständigt fruktansvärd läsning om ett barn svårt sjuk i anorexi och kampen för att få rätt hjälp. Endast ett behandlingshem kunde möta S behov och till viss grad råda bot på sjukdomen samtidigt som familjen fick psykologiskt stöd. Precis som Doris skriver är det tungt att som 13-åring se sitt yngre syskon ligga för döden.

Ofta beskylls modevärlden med sina kampanjer och modereportage för att elda på och till viss del ligga bakom sjuka, så kallade, anorexiaideal. Smala modeller får i allmänheten ofta ta på sig skulden för unga människors psykiska sjukdom.

Att de ideal som modebranschen förmedlar har inverkan på gemene mans uppfattning om den egna kroppen och andras betvivlar jag inte, tillsammans med annan media och populärkultur spelar de säkert stor roll. Precis som det går mode i kläder går det ett i kroppar som nästan alltid (av sin natur?) är ouppnåeligt. Med detta sagt – det här är inte ett försvarstal.

Under gymnasieåren hade jag flera vänner som till synes hopplöst åkte in och ut på behandlingshem, som satt under flera timmar i samtal med BUPs dietister och psykologer. Några med självskade beteenden, andra med ätstörningar eller både och. Jag är medveten om att det är vanskligt att försöka föra någons talan när det handlar om psykisk hälsa men när drar mig till minne saknade alla mina vänner att bli tagna på allvar. Glappet mellan ungdomen och den vuxna behandlingsapparaten var hopplöst stort.

När psykisk sjukdom skylls på bilder tas varken patienten eller tillståndet på allvar. Ansvaret felfördelas. Ätstörningar blir tillslut bara ännu en av de där vaga olyckorna unga tjejer verkar råka ut för. Ofta talar vi om den stora pressen just den gruppen utsätts för och nästan lika ofta är vi duktiga på att försöka förändra den utsatta, vare sig det gäller våldtäkter genom att reglera klädsel och alkoholkonsumtion eller att hitta rekorderliga förebilder istället för modemagasin.

Jag vill inte utge mig för att vara specialist på området, det finns många fler med lång och gedigen kunskap om just den här sortens sjukdomar, trots det kan jag säga att en psykisk ohälsa som anorexi är mer allvarlig än sjuka ideal. Anorexi kommer sällan ensam, det är inte ovanligt att den drabbade även lider av tillexempel depression. Uppsala Nya Tidning skrev i slutet av april i år om en undersökning som pekar på att inlagda anorexipatienter löper mångdubbel risk att dö i förtid i förhållande till befolkningen i stort.

Fokus borde istället läggas på hur den psykiatriska vården ser ut i dag. Vi borde allt oftare ställa oss frågor om hur någon som S kan få råka så illa ut. Varför mottagningar och behandlingshem får minskat ekonomiskt stöd, hur privat drivna verksamheter sällan undersöks med patienter som råkar illa ut till följd.

Ofta ter sig icke-fysiska åkommor helt främmande, det är för många något obehagligt och skamfullt. Att en gång för alla göra upp med det stigma som hindrar oss från att tala om psykisk sjukdom tar oss en bit på vägen.

Länk Verklighetens Smolk

Länk Uppsala Nya Tidning

BENJAMIN RASK

Rodeo
  1. Moa skriver

    Anorexia är dock ingen psykisk sjukdom, utan ångesten och tvånget är en följd av att man skär ner på maten för mycket. Den som börjar minska på maten kan vara vem som helst, vem bantar inte nuförtiden liksom? När det går för långt slutar hjärnan fungera som den ska och orkar inte skicka ut ”vara-glad-hormoner” och man kan inte tänka ordentligt. Sen när man börjar äta igen och orkar stå emot ångesten som kommer, försvinner det. Man har länge behandlat ätstörningar som en psykisk sjukdom vilket inte har varit särskilt bra.

    Jag slussades själv runt hit och dit och har bott på olika behandlingshem jättelänge, tills jag hamnade på ett ställe som gav mig riktig ”ätträning”. Istället för att sitta och klia sig i skägget och fundera på Varför jag slutade äta, som om det skulle lösa sig bara de kom på det, så börjades jag tränas att äta och känna mättnad. Så blev jag frisk när jag var 18, från att ha varit sjuk sen lågstadiet.

    Svara

  2. Anna skriver

    Klart att mottagningar och behandlingshem får minskat ekonomiskt stöd. Vi har en moderat regering!

    Svara

  3. Emmy skriver

    Ville bara säga att de flesta fallen av anorexi tar sin början i bantningsförsök som går för långt, och viljan att banta har nog till mycket stor del sina rötter i ideal och vad som anses vara vackert. I vår tid anses det vackert att vara näst intill anorektisk och nästan alla människor som uppmärksammas och omtalas som ”snygga” är oerhört smala. Så att antalet människor som lider av anorexi ökar tror jag absolut har en stark koppling till de sjuka självsvälts ideal som finns i samhället idag.

    Dessutom måste jag hålla med Moa, Anorexi är inte en psykisk sjukdom utan ett psykist tillstånd som uppstår till följd av att man svälter sig själv. Det finns hormon som frigörs vid intag av protein- och fettrik kost som har en sådan effekt på hjärnan att den framkallar ångest, vilket förklarar varför man får ångest när man börjar äta igen efter en period av svält.

    Svara

  4. fredrika skriver

    Fantastiskt inlägg, Benjamin. Tack för det. Och huruvida anorexi är en psykisk sjukdom eller ej är väl inte 100 % klart för alla inom psykologivärlden, men den ingår som bekant under ”ätstörningar” och ses av de flesta som en psykisk störning.

    Svara

  5. Benjamin skriver

    Hej! Tack för att ni kommenterar.

    Om det nu är så att Anorexi inte klassas som en psykisk sjukdom ber jag om ursäkt för att inte vara tillräckligt påläst. I vilket fall behandlas många fall av samma instanser som behandlar psykiska sjukdomar och när de minskar i styrka och får minskade anslag berörs de sjuka i anorexi.

    Att få matträning är tveklöst bra hjälp – vad säger att det inte kan ske inom den slutna vården? Återigen ett exempel på att det fysiska i ätandet och psykiska i bakomliggande faktorer inte bör skiljas åt utan istället arbeta tillsammans.

    Svara

  6. "S" herself skriver

    Skulle nog vilja påstå att anorexia visst bör klassas som en psykisk sjukdom, däremot att ätstörningar i det stora hela inte nödvändigtvis behöver benämnas som så. Anorexia är en livshotande SJUKDOM, inte ett tillstånd man försätter sig i och det handlar om ett genomsyrande självförakt, en rädsla som inte vill se sitt slut samt en massa vanföreställningar, tvångstankar och en enorm ångest inför mat och livet självt. Att bara belysa kroppsfixeringen, viktfobin och att lyfta fram anorexi som ett resultat av misslyckade bantningsförsök är fel och endast en liten del av ett stort spektra inom denna sjukdom. Att övervinna en anorexia och i slutändan stå som enskild, unik individ är enormt respektingivande då sjukdomen ofta kan upplevas som att man bär två viljor, en delad personlighet inom sig.
    Angående ätträning som diskuterats är detta något de flesta ätstörningsenheter landet över jobbar aktivt med. Att få igång ätandet och påbörja en viktuppgång prioriteras först just för att det först är då man får tillgång till samt makt över sina egna tankar.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu