Krönika, Mode

Bara estetik

Den 8 september kommer en fransk domare meddela rättens beslut i fallet John Galliano. Om han anses vara skyldig kommer han få sitt straff samma dag.

En sak som har fascinerat mig kring hela Galliano-affären är det paradoxala i att så många som tidigare ogillat Dior-estetik och Gallianos feminina överdåd, sedan han sparkades har hyllat Gallianos geni. Ärligt talat är jag nog en av dem själv. Mycket av det Galliano byggde upp på Christian Dior fångade det kitschigt statusfixerade lyxmode som kändes som en av 00-talets minst intressanta modeyttringar. (Det är också sant att Diorshowerna och Gallianos eget märke kändes allt mer som pastischer på sig själva.)

En artikel i Sunday Times om bakgrunden till Gallianos fall (särskilt genom att avslöja att Gallianos vän och medarbetare Steven Robinson dog av en kokainöverdos) får mig att inse att Galliano på många sätt fångade en sak med mode jag nästan skulle vilja beskriva som essensen. Mest uppenbart var detta i Gallianos haute couture show från 2000 när han inspirerades av hemlösa. Jag minns att modejournalisten Susanne Pagold skrev en mycket upprörd recension i Dagens Nyheter. Galliano själv försvarade sig med att ingen reagerade när han inspirerades av Bosnienkriget eller av Indien trots landets extrema fattigdom.

Det är lätt att kritisera en kollektion där övernaturligt vackra modeller visar upp kläder som kostar hundratusentals kronor för ett hundratal tänkta kunder, men som är baserad på människor som lever på gatan. Det är enkelt att säga att det är omoraliskt, motbjudande till och med.

Men det är samtidigt sant att det finns något politiskt i att klä de allra rikaste som de allra fattigaste. Det är också sant att det finns något poetiskt i att se skönhet i den värsta av misär. Endast en romantiker som Galliano hade kunnat göra det.

Vad jag menar när jag säger att Galliano fångar essensen av mode är just detta – modets inneboende paradoxer. Till skillnad från de flesta andra konstnärliga uttryck så kan mode aldrig vara riktigt rent. Mode är tvärtom alltid grumligt. Det finns alltid en sida som är svår att försvara eller som är tveksam, oavsett om vi pratar om smala modeller, modets del i att skapa ouppnåeliga ideal, avsaknaden av icke-vita modeller, priserna på kläderna, att mode i grunden är en klassmarkör, förhållandena för arbetare, användningen av päls, modets hänsynslösa kapitalism och kommersialism. Men ur denna moraliska gyttja skapar ett antal individer en skönhet som fascinerar och trollbinder människor världen över.

Det är den moraliska grumligheten som gör mode intressant, för på många sätt sätter det fingret på något vi själva är med och skapar. Vi ser alla att det finns hemlösa, men hur ofta stannar vi och köper Situation Stockholm eller röstar på politiker som lovar krafttag för att se till att ingen är hemlös? Vi klagar över skönhetsidealen, men är själva delaktiga i att upprätthålla dem. Vi tycker priserna inom mode är hutlösa, men dras ändå till den status det innebär att kunna köpa en väska för 10000 kronor. Vi känner att det borde vara fler icke-vita modeller i modet, men associerar själva lyx och framgång först och främst med vita människor.

Mycket av det som vi ogillar med mode är också något vi attraheras av, så frågan är om inte mode mest av allt är en spegel som säger något om oss själva. Galliano var och är en designer som inte ryggade undan för dessa paradoxer. För våren 2009 gjorde han en Afrika-inspirerad kollektion där flera svenska modejournalister gick i taket på grund av att klacken på skorna föreställde en naken afrikansk kvinna. Symboliken, att väst trampar på fattiga i tredje världen, blev för magstark för många, troligen för att det är mode, alltså ”bara estetik”. Hade det varit ett konstverk hade ingen reagerat, men nu ska det säljas och skapa vinst och PR för lyxhuset Dior. Ett eventuellt subversivt budskap blir nedsmutsat.

Jag skulle dock vilja säga att det är just denna förmåga att hålla upp våra egna smutsiga värderingar framför oss och dessutom få oss att betala för dem som gör mode så fascinerande. Jag misstänker att ett mode som lyckades lösgöra sig från gyttjan också skulle framstå som ointressant, som om det inte hade något att säga. Det modet skulle just bara vara estetik. Som det är nu handlar mode i grunden om vårt dåliga samvete.

 

Rodeo
  1. Linnéa skriver

    Tycker detta är väldigt intressant och välskrivet. Det enda jag inte riktigt greppar är hur du konstaterar att mode, till skillnad från andra konstformer, aldrig kan vara riktigt rent. Finns det någon konstform som kan vara riktigt ren, och vilken då, i sådana fall?

    Håller dock helt med om att det är den grumliga moralen som gör mode intressant.

    Svara

  2. ES skriver

    Jag förstår inte följande mening: ”hur ofta stannar vi och köper Situation Stockholm eller röstar på politiker som lovar krafttag för att se till att ingen är hemlös?” Varför förutsätter du att alla som läser Rodeo röstar borgerligt? Måste man vara höger för att gilla mode eller hur menar du?

    Svara

  3. Daniel skriver

    Linnea: Jag upplever att inom konst och musik till exempel så kan man undvika en hel del av det grumliga. Man kan vara ickekommersiell och ändå relevant, man kan vara göra musik utan videor etc. Jag tror att det är just detta som gör konst och musik och litteratur etc så lätt att gilla – människor känner instinktivt att det är GODA konstformer, ibland med avartar. Mode har inte på samma sätt fickor som är goda.

    ES: Haha, självklart förutsätter jag inte att alla röster borgerligt. Jag menar bara att varken höger eller vänster tar krafttag mot hemlösheten. Man satsar en del, men det finns till exempel inte tillräckligt med resurser för psykvård, för drogavvänjning och andra stöd för att verkligen få bort hemlösheten.

    Svara

  4. lg skriver

    ES: Jag röstar öht inte eftersom det inte finns något nyliberalt alternativ i varken riksdag eller (landstings)kommunval men jag har personligen plockat upp två personer (en halvbekant och en som jag bara känt några dagar) som var på väg ut i hemlöshet och försett dem med bostad och betalat deras boende under ett halvår-år tills de kommit på fötter igen. Det skulle aldrig en vänstermänniska göra. Varför förutsätter skribenten att alla som läser Rodeo röstar vänster för att slippa ta personligt ansvar för sina medmänniskor?

    Idiot.

    Svara

  5. Karin skriver

    Vilket jävla skitsnack!
    Det är väl inte grumlighet som gör mode intressant, det som är skit i modevärlden är skit och inget annat, skiten gör inte modet mer spännande, men det får kanske folk att tycka att det är lite omoraliskt och därför häftigt, tyvärr. Men det är ju bara ett sorgligt bevis på att modebranschen helt saknar riktiga kritiker.

    Det finns en tröttsam och okritiserad bild av att mode ska vara ständigt provocerande, och att DET är viktigt för modet i sig. Samma med att det är så kommersiellt och snuskigt dyrt.
    Var finns kritiken inåt i modebranschen?
    Varför är detta en så rövslickar-kultur?
    Jag är också så trött på påståendet att konst inte är kommersiellt och därför är mer accepterat. Konsten har väl samma priser och målgrupp som couture, rika, vita, finkulturella Skillnaden mellan mode och konst är snarare att man personligen ska bära och stå för verket. Ett konstverk kan man beundra utan att för den skull vilja ta ansvar för det.
    Det finns så många andra värden med mode och det kunde kanske få vara intressant för sin egen skull, kläderna blir inte bättre för att man knarkar ihjäl sig, utalar sig nazistiskt eller upprätthåller en bild glamorös omoralisk överklass som minsann vågar chockera. Tröttsamt!

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu