Krönika, Mode

Hädanefter kommer jag bara bära House of Dereon

Hur kommer det sig egentligen att många av de märken som är mest uppskattade och hyllade inom modevärlden också är de märken som känns mest vita? Det kvittar egentligen om vi pratar om Balenciaga eller Prada, om modevärlden rent generellt är vit så är märken som dessa den absoluta nollpunkten.

Häromdagen rapporterade BBC om en undersökning kring hur människors kläder påverkar uppfattningen om vilken hudfärg de har. Personer som befann sig på en skala från vit till svart blev plåtade i olika outfits, från kostym till sportkläder. En grupp människor fick sedan se en bild på dem och säga om de var just ”vit” eller ”svart”.
Naturligt nog var det ingen diskrepans mellan en bild där en väldigt vit person hade kostym eller sportkläder, men för de individer som hade en otydligare hudfärg fick foton där de var kostymklädda fler bedömare att säga ”vit” än då de hade sportkläder.

Okej, vi kanske inte svimmar av chock på grund av detta. Men det pekar på var den svårighet som modevärlden har när det gäller svarta modeller kommer ifrån. I början av 2000-talet gjorde Diesel en reklamkampanj där de hade vänt upp och ner på världsordningen. Alla modeller var svarta i en värld där Afrika var den rika kontinenten och svält plågade väst. I Diesels postmodernt ironiska värld kunde man sälja kläder genom att måla upp en verklighet som alla visste var absurd och falsk. I dag bygger avsaknaden av svarta modeller i modebranschens reklamkampanjer på samma uppfattningar om kopplingen mellan hudfärg och status.

Jag har fortfarande svårt att fatta att det var Vogue Italia som gjorde ett helt nummer med svarta modeller. Italien är ett av de minst sannolika länderna för politisk medvetenhet kring hudfärg. Vi pratar om ett ställe där det inte är ovanligt att man dricker kaffe och får små sockerpåsar med en svart, tecknad figur med röda ”negerläppar”. Ännu konstigare blir det när Vogue Italias sajt nyligen tipsade om ”slavörhängen” som om det vore den mest normala sak i världen. I Italien är svarta de där människorna som försöker sälja krimskrams (eller fejk-Gucci) till en.

Men visst finns det lyxmärken som använder svarta modeller. Först och främst tänker jag på herrlinjerna hos märken som Givenchy och Calvin Klein. De lyckas uppenbarligen arbeta runt våra förutfattade meningar. Eller? Givenchys Riccardo Tisci letar inspiration på gatan och refererar till gängkultur och rå sexualitet. Frågan är om det är särskilt progressivt. Det bygger inte direkt på en bild av svarta som sofistikerade medelklasspersoner utan snarare som ett släkte som är lite mer kroppsligt och fysiskt. På Calvin Klein jobbar Italo Zucchelli (är det en slump att båda märkena görs av italienare?) så hårt med sportreferenser att kopplingen till jamaicanska sprintstjärnor aldrig är långt borta. Även hos Calvin ses svarta män som fysiska praktexemplar, deras explosiva muskelstyrka blir en fetisch.

Samtidigt är det just detta som är den enda möjligheten för användandet av svarta modeller. Vi, kunderna, har idéer om hur en framgångsrik person ser ut och vill därför inte köpa märken som kommunicerar lågstatus. Men vi köper märken även av andra anledningar som inte är kopplade till status och klass: sex, som i exemplen ovan, och glamour, som i Beyoncé.

Glamour och sex är nämligen tillgångar som är oberoende av var man kommer från och det är också en av orsakerna till att en person som Kate Moss kan växa upp i Croydon i södra London. Vita modepersoner som jag borde därför fråga oss varför vi så ofta hyllar de sofistikerade märken som nästan uteslutande handlar med status och privilegium (och alltså inte om glam och sex). Som Prada. Som Jil Sander. Som Margiela. I sitt ifrågasättande av sexualitet och kvinnliga stereotyper, glömmer inte märken som dessa att ifrågasätta våra fördomar om etnicitet?

Vi kanske inte kan förvänta oss allt på en gång, men det finns en tendens hos mig och hos många andra modetyckare att dras till märken som känns väldigt vita. Det finns så klart något problematiskt med detta. Hädanefter kommer ni bara se mig klädd i House of Dereon.

 

 

Rodeo
  1. mimmi skriver

    du glommer Burberry som anvander Jourdan Dunn och Sasha MBaye! vilket visserligen skapar en hel del diskussioner kring varfor har de inte anvant svarta tidigare i deras image de senaste åren som porträtterar British youth, English roses, i quintessentially English clothing… hmm vilka ar då Englands ungdom idag? De har en enormt stor andel mørkhyade men det drojde ett bra tag innan unga svarta visades i kampanjerna bland engelska ungdomar som Emma Watson, Cara Delevigne, Douglas Booth, Bryan Ferrys søner, en o annan engelsk ”socialite” som ingen vet varfor hon ar kand…

    Svara

  2. Jane skriver

    undrar vad du tycker om sättet att presentera den här kollektionen
    http://www.style.com/fashionshows/review/S2012RTW-MGROUGE
    ett väldigt vitt märke…en italiensk designer…

    Svara

  3. Bianca skriver

    Bland det bästa du skrivit. Borde eg. komma med reflektioner, men jag håller med och fattar så mycket i denna text att det skulle kännas överflödigt. Säger bara kort och got: Word.

    Svara

  4. Peter skriver

    Eftersom majoriteten av kunderna, skaparna och länderna där allt visas är vita så är väl det inte så konstigt att vita modeller är i en majoritet?

    Vad finns det att diskutera egentligen?

    Svara

  5. Bev skriver

    Till Peter! Precis som att majoriteten av alla kvinnliga kunder är alldeles för smala och undernärda och 16år. Eller?

    Svara

  6. Jo skriver

    Mycket intressant krönika. Är själv svart och modeintresserade. Har skrivit och funderat mycket om just det där den senaste tiden. Jag dras själv till den ”vita” designen, det är nåt jag märk nu när jag börjar se så många designer som använt afrikanskt tyg i sina kollektioner (hos Bl.a burberry o acnes senaste kollektion i sammarbete med David silver.) Hoppas finna dina genomtänkta krönikor hos Bon!

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu