Krönika, Mode

Omodernism

Det här är min sista krönika för Rodeo och det är det sista jag skriver för Rodeo under överskådlig framtid. För mig som en gång var delägare i företaget som drev Rodeo är det självklart ett kapitel som har betytt väldigt mycket för mig och som det därför är ledsamt att avsluta.

Men jag tänker inte blicka bakåt. Jag tänker inte prata om vad jag har lärt mig eller att det varit fantastiskt kul att hitta en naturlig plats på en ung och viktig plattform i modesverige.

I stället vill jag ställa en fråga om vart vi är på väg.

Under den senaste tiden har jag nämligen haft en allt starkare känsla av att jag inte fattar vad som händer inom modet. Inte för att jag känner mig gubbig och inte hänger med i det unga modet utan tvärtom: Jag tycker det känns mossigt.

Eller mossigt säger jag bara för att jag börjar associera samtiden allt mer med hur det kändes i början av 90-talet. Modebloggarna, intresset för vad moderedaktörerna har på sig, den ökade visuella kommunikationen inom modevärlden, allt detta samverkar för att skapa ett mode som rör sig allt mer mot det spektakulära. På ett dåligt sätt. I London var det väldigt uppenbart att för att bli plåtad av street style-fotografer så skulle man se ut som en julgran från 2086. I Milano var det viktigare att ha riktigt dyra kläder från senaste säsongen, gärna aldrig använda förut. Är man modell har man hög chans att ha sin bild tagen. Och så vidare.

Jag är ännu inte säker på varför det här stör mig så mycket, men jag tror det är för att jag inte tycker att mode handlar om det här, eller i alla fall att det inte borde handla om det. Mode ska inte handla om pengar eller skönhet, men det känns allt oftare som att alla springer så snabbt de kan i den riktningen. Det är idealet. Pengar och att se ut som Anja Rubik.

Och det känns mossigt.

Inte ens julgranarna i London gör mig glad, för jag upplever det inte längre som en del av det kreativa klubbmode som föddes i början av 00-talet utan mer som en audition: ”Kan BryanBoy och Susie Bubble så kan jag!”

Jag hör hur jag låter när jag skriver detta. Jag låter neggig och gnällig. Men jag tycker faktiskt inte att det är särskilt inspirerande att Anna dello Russo har på sig en guldklänning med stjärnor från Dolce & Gabbana eller en från Balmains resortlinje. Jag tycker inte att det är imponerande att Daiane Conterato ser bra ut i ett par gula byxor och en tanktop. Hon är faktiskt modell. Jag kan inte låta bli att tänka att vad vi ser är bara ett avgudande av pengar och skönhet på ett sätt som går emot allt jag vill att mode ska vara. Det är därför som jag associerar till axelvaddarna i början av 90-talet och hur mossigt Paris kändes med all sin teatraliska lyx och fokus på undersköna supermodeller och mammon.

Mode behöver nämligen ständigt omformuleras. Förr eller senare graviterar det ändå alltid tillbaka till centrum, till pengarna och det vackra folket. Så jag hoppas att det var något i den här stilen som Tavi kände när hon satt bredvid Anna Wintour i våras och kände att hon var över mode. Kanske pekar projekt som Rookie på att något håller på och bubbla bland unga modemänniskor, något som inte handlar om att vara modell eller ha råd med klänningar för 30 000 kronor. För jag vill bort från den här fixeringen vid modeller och priviligierade människor. Det känns helt enkelt fruktansvärt omodernt.

P.S. Jag kommer från och med nu finnas på Bon Magazines nylanserade sajt bon.se. Följ mig på Twitter (@danielbjork) för att hålla koll på vad som händer.

Foto på startsidan: annadellorusso.com

Rodeo
  1. Malte skriver

    Jag håller med dig. Känns lite som att sedlar lika gärna kan tryckas upp i form av en Chanelväska eller två (eller också att Chanelväskor kan tryckas upp i sedlar för den delen).

    Det här med att modet känns mossigt 90-tal, har väl, tror jag, lite med att göra att det är trendigt och en ful it-grej just nu. För axelvaddar, grunge och nätneonjackor är kanske inte min första association med lyx och pengar.

    Men ändå, jag förstår vad du menar. Undermedvetet blir det nog någon slags större respekt för en Lanvinblåsa än en från H&M – lite som du beskrev i exemplet om Daiane Conteratos. För måste det vara så – måste de dyraste grejerna på de hetaste kändisarna alltid vara ett ideal som modefolk (eller wannabees) ständigt strävar efter? Dock är det väl ändå så att de snyggaste grejerna ändå kommer från fina märken och inte en svensk budgetkedja – eller är detta kanske något vi bara intalar oss? Men även i denna diskussionen spelar hur mycket riksdaler man har stor roll. Jag tycker det här med snobbismen känns gammalt. Som mossigt 90-tal. Och som du säger, omodernt och inte vad mode och allt runt omkring, borde handla om.

    Jag tror också att detta inte är lika betydelsefullt bland unga designers som bryr sig om sitt mode, som det är för en erfaren italienska att sträva efter acceptans och respekt genom pengar och skitdyra och skitfula jackor.

    Men det blir verkligen mitt i prick ibland och det är då man verkligen känner att jo, det finns nog hopp ändå.

    Anyway, tråkigt att du lämnar Rodeo! Kommer sakna att sitta uppe till 1, 2 på vardagar och förstå dina texter.

    Svara

  2. Sara skriver

    Jag håller med om det du skriver utom i en sak. Skönhet och mode hänger ihop. Men inte på det simplistiska sätt som folk i allmänhet tror. Det handlar ju om inspirerande skönhet.

    Men det du skriver är så alltför sant i övrigt….alla dessa bloggande snyggingar är verkligen inte långt ifrån ens gamla högstadiekompisars sökande på bekräftelse. Och nu har den mentaliteten tagit över stora delar av modevärlden. Rätt sunkigt.

    Du är i alla fall en av de få som kan skriva vettigt om mode – hoppas verkligen att du fortsätter med det!

    Svara

  3. Lisa skriver

    då får man säga tack för allt! har ofta tyckt att dina krönikor varit mycket bra, denna med..

    Svara

  4. Stefan skriver

    Håller med om det mesta, men inte om att något var ”bättre förr” på ett sätt som att det skulle ha varit modernt, politiskt eller framåtblickande ”då” (när nu detta var). Tror det har att göra med att många överdramatiserar mode – det blir ett sätt att rättfärdiga att jobba med mode om man pratar om det är t ex ”en indikation på vår era” eller dylikt.

    Retrospektivt kan man så klart hitta specifika plagg, kollektioner etc som var viktiga på olika sätt utanför modet, men det kan man säkert göra lika mycket idag.

    Annars tråkigt att du lämnar rodeo! Din reflekterande röst behövs…

    Svara

  5. Ulla-Marie skriver

    Beklagar för egen del att jag upptäckte dig (och bloggar överhuvudtaget) så sent, men du är bra som bara den hörrö. Har också tänkt på de där streetstyleinslagen. Det känns ju inte som spontana foton av människor på gatan direkt … men å andra sidan försökte jag mig på att göra varianten ”Streetstyle, Edsbyn” i vintras. Det gick ”sådär” när det var 30 minusgrader i en by i Norrlands inland.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net