Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: MODEPRESS BLIR SPONSRAT LYXFANZINE

Harpers Bazaars moderedaktör Anamaria Wilson lämnade nyligen sitt jobb för att bli kommunikatör hos modeföretaget Michael Kors. Sean Hotchkiss från GQ jobbar för klädmärket J.Crew, och Faran Krentcil, en gång på magasinet Nylon, får nu sin lön av nätbutiken Shopbop.

Det är branschsajten Fashionista som satt fokus på trenden att modemagasinsredaktörer hoppar över till konsumtionssidan, och det är en trend som högt och tydligt pekar på var pengarna och musklerna finns. Inte minst belyser det ett faktum i den nya medievärlden: det finns andra publiceringskanaler än traditionell press.

När jag intervjuade Daniel Kjellsson för ett tag sen, en före detta magasinsredaktör som dragit till Australien som startat det annonsörsfinansierade bloggnätverket Fellt, påpekade han skillnaden i redaktionell budget mellan till exempel Net-à-porter och Vogue – och att det inte är Vogue som sitter på den största. Och läsarna är mindre bekymrade om avsändaren än vad de gamla mediehusen vill tro.

Som tidningsläsare av den lite mer konservativa sorten är det med blandade känslor man följer utvecklingen. Inte så mycket för att marknaden styr, för det har den alltid gjort, och inte för att en uttryckligen köpt publikation nödvändigtvis är tristare att läsa, för det är de inte nödvändigtvis. Snarare undrar man – och nu får ni förlåta om jag låter som en murvel i skinnväst – vad som kommer att hända med de kritiska perspektiven när det läcker som ett såll mellan redaktion och marknad.

Det är förvisso sant att redaktionellt innehåll kan rymmas inom fler ramar än bara klassisk tidning. Det är sant att läsaren inte är dummare än att hon kan tolka avsändaren. Och att en kul story är en kul story, oavsett om den står i den här tidningen eller i en kundtidning för ett visst märke. Men: risken med den allt intensivare kärleksaffären mellan märken och medier är att modepressen allt mer blir ett slags sponsrade lyxfanzines där alla är happy, happy. Det är de ju redan, kanske någon invänder – ja precis, och just därför skulle det ju behövas mer branschkritik och inte mindre, något som inte är ännu en variant på den sorglösa ”vill ha!”-journalistiken.

”Vi skriver om det vi gillar och struntar i resten”, brukade det heta på det tidningsglada nittiotalet. Inte anade man att den attityden en gång skulle bli ett problem.

Rodeo
  1. Anna skriver

    Å andra sidan är ju inte Vogue direkt ett lysande exempel på oberoende modepress – snarare vår epoks största söndersponsrade lyxfanzine.
    Kanske är det ett friskhetstecken att redaktörer hoppar över till den öppna konsumtionssidan?
    Det är trots allt lättare för läsaren att tolka avsändaren när det står utskrivet på omslaget.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu