Krönika, Musik, Nyheter, Recension

”Till hösten är man ersatt”. Frank Oceans Self Control är sensommaren i en låt

Bild: frankocean.tumblr.com

Bild: frankocean.tumblr.com

Rodeos redaktör Jon Appelvik Lax har tillbringat helgen med Frank Oceans nya skiva. Här skriver han om den låt som än så länge gjort mest hjärtskärande avtryck.

Man kan säga att Frank Oceans nya skiva Blonde är en skiva för hörlurar. Men det man menar är att Blonde är en samling sånger man inte nödvändigtvis vill dela med sig av eller prata om, framför allt inte lyssna på i grupp. När det började bli klart att Frank verkligen snart skulle släppa skivan lekte jag med tanken att göra om en liten klädkammare till ett mörkt rum att ensam sitta och lyssna på skivan för första gången i.

Poängen med Frank Ocean är detaljerna. Det är också det man menar när man säger att det är en skiva för hörlurar. Detaljer som inte är samma för mig som för dig, vi kommer inte höra samma saker. Den textrad som du valt som instagram-caption kanske flög över mitt huvud. Samma sak med en gitarrslinga eller en frasering. Det är ju sen gammalt, och alltid själva poängen med musik, litteratur, film och konst.

Det som, hittills, drabbats mig allra mest på Blonde börjar 57 sekunder in i skivans sjunde spår. En liten, liten smurfröst (som eventuellt är Yung Leans) öppnar dörren, tittar in och vädjar:

”Keep a place for me”.

Låten Self Control tar vid där Frank avslutade sitt berömda brev inför förra skivan, Channel Orange från 2012. Det brev där han berättade om sin första kärlek och hur den kärlekens sommar blev till vinter. I Self Control är vintern på väg igen, några ljumma kvällar kanske väntar men hösten är redan här och vintern är på oundvikligt intåg.

En ensam elgitarr och Franks röst i lager på lager berättar om hur det är när kärlekens sommar är över. Till hösten är man ersatt. En ny person sover där man brukade sova, det är så det är nu.

”Keep a place for me, I’ll sleep between y’all, it’s nothing”.

Smurfen får sällskap av Frank och säger: Kanske går det att låtsas att det är som vanligt, trots att det är ni två nu. Jag kan också vara med, precis som vanligt. Förutom att ni nu är två, förutom att det nu är ni två. Låt mig bara vara här, jag ska inte märkas.

Men så tar det slut, löven ändrar färg och hamnar på marken, där ska de ligga och ruttna till nästa sommar.

Men, först, ett sista försök:

“I, I, I know you gotta leave, leave leave / take down some summer time / give up, just tonight, night night. I know you’ve got someone coming”.

Lyssna på Blonde på Apple Music.

Jon Appelvik Lax
Promotion

Mode, Modeveckan, Recension

Stockholm AW16: Whyred Man

Att de flesta av oss förknippar Whyred med mods och preppy är ingen hemlighet. Till märkets favoritplagg hör parkasen, de smala chinosen, snörskor i läder och kanske någon väska i canvas. Den lilla sotarmössan känns obligatorisk.

Men det här är en säsong när Whyred (även på dam) verkar utforska gamla sub- och ungdomskulturer till max, och fösa in dem i sina egna gamla koder. Och det blir ett snyggt möte.

Någon kanske skulle kalla Whyreds herrkollektion för en minikopia på Hedi för Saint Laurent (vilket i sig inte är en dålig sak), men då glömmer man att Hedi Slimane också hämtar hela sin look från gamla bilder av mods, 70- och 80-talsrockkids, indie pop, garage punk, shoegaze, och så vidare.

Och hur mycket man än vill värja sig från sånt här, och dra fram ett mantra om att det bara är det nya och hypermoderna, inte en 40 år gammal look, som man hylla, dregla över och klä sig i, så är det svårt att inte erkänna en punkrockstil från en svunnen tid som något av det snyggaste i modehistorien. Med skillnaden att idag är det bara en stil, inget som definierar dig, mer än en som gillar gammal musik, att vara snygg och föredrar en attityd framför mode.

Jag tror att man kan få dregla över den här looken, kanske prova på den själv, och sedan hoppa vidare till att prova något annat. Det är väl vår tids subkultur.

Vad: Whyreds herrdesigner Jonas Bladmo presenterade höstkollektionen för Whyred man genom en tight liten visning på Riche.
Hur: Tänk modehistoriens alla snyggaste subkulturer inom vit rockmusik sammanfogade till en look.
Detta minns vi: Tanken på att modellerna, ca 18 och sminkade som om de skulle vara på David Bowies knarknivå ca 1976, ser fantastiska ut i detta men var går egentligen åldersgränsen oss andra? Trots det vill vi se män i den där leopardkappan nästa höst.

Text: Agnes Grefberg Braunerhielm

Foto: Mathias Nordgren

Rodeo

Mode, Modeveckan, Recension

Stockholm AW16: Filippa K

Istället för en vanlig visning lockar Filippa K iväg oss till villastan i den mörkaste delen av Östermalm, till den pampiga före detta Tjeckiska ambassaden för att se på en utställning med bilder av Julia Hetta och konst av Åsa Stenerhag. Och jag skriver ”vi” för att allmänheten faktiskt också har möjlighet att gå dit och ta del av utställningen, där Hetta alltså fotograferat sin tolkning av Filippa Ks höstkollektioner för dam och herr, medan Stenerhag (som brukade vara designer på Filippa K) ger sin tolkning via olika taktila konstverk på temat ”Seeking patterns”.

Julia Hettas bilder är som vanligt oklanderliga och frammanar mystik och surrealism och skönhet, och det ger en extra dimension att se hennes bilder på samma plats som de är tagna, inne på den underliga tjeckiska ambassaden.

Plaggen i kollektionen hänger framme också, så att du faktiskt kan ta i dem. Någon klagar säkert över att vi inte får se dem på en kropp, eller att vi faktiskt blev bestulna på en visning. Men leder ens inspiration till att göra något annat än det förväntade ska man ska följa den. Och om man får med Julia Hetta på idén är det inget mer att snacka om.

Kollektionen då? Enligt Filippa K ska den vara mjuk och minimalistisk med ett stänk av sextiotal. Efter att ha kammat hem H&Ms hållbarhetspris under ELLE-galan satsar Filippa K fortsatt på naturliga och ekologiska material och i herrkollektionen ser vi fem exklusiva plagg framtagna ihop med det italienska jackmärket Monobi.

Vad: Filippa K byter visningskonceptet mot en utställning i en pampig lokal där Julia Hetta får tolka höstkollektionen i en serie bilder.
Funkar det? Kanske blir det på bekostnad av kollektionens synlighet, men istället satsar Filippa K på sin image och visar att de kan göra något annorlunda. Utställningen var öppen för allmänheten den 3 feb.
Mest framträdande i kollektionen: Är kanske de plisserade materialen i avslappnade festplagg samt färgskalan som går i brunt, beige, rött och rost.

Text: Agnes Grefberg Braunerhielm
Foto: Mathias Nordgren

Rodeo

Mode, Modeveckan, Recension

Stockholm AW16: Ida Sjöstedt

För något år sedan fick jag en uppenbarelse inför Ida Sjöstedts vår/sommar-visning. Hon låg liksom plötsligt helt rätt i tiden, hennes ultratjejiga prinsessdesign framstod inte (som jag tidigare tyckt) som udda eller utanför, utan helt rimlig.

Med det sagt är det svårt att recensera Ida Sjöstedt eftersom att vi oftast vet vad vi har att förvänta oss. Blir det paljett? Ja. Blir det spets? Prinsessiga långklänningar? Check, check. Jag kan gilla att det Ida Sjöstedt ägnar sig åt är så pastischartat – det försöker liksom inte vara couture men lånar ändå en del därifrån, en viss storslagenhet, fast i ett billigt utförande. Mina favoritlooks påminde om Chanel för ett par år sedan, korta klänningar matchade med broderade strumpbyxor.
Utförandet är samtidigt min största invändning – okej att det är kitsch, men det måste liksom se medvetet billigt ut isåfall. Förutsägbarheten, däremot, skulle jag nog snarare säga är en kvalitet. Det är liksom en lyx att kunna räkna med att åtminstone nån kommer att visa något som glittrar.

Text: Hanna Johansson
Foto: Mathias Nordgren

Rodeo

Mode, Modeveckan, Recension

Stockholm AW16: Swedish Fashion Talents

Vad är talang inom mode? Är det den kreativitet som tänjer på vår uppfattning om hur man klär sig, eller är det en bra styrd produkt som säljer till många?

Svenska Moderådets projekt Swedish Fashion Talents har nog slitis lite mellan de där två världarna – kreativitet och säljbarhet – och inte riktigt hittat någon middle ground. Kanske för att det i Sverige helt enkelt råder brist på nya, unga modeskapare som har möjlighet att gå sin egen väg och belönas för det. Vi är inte London, där det investeras miljontals kronor varje år på ny modetalang. Men i Sverige finns alltid ett par blygsamma få guldkorn, och då ska vi vara tacksamma för att Swedish Fashion Talents finns, tänkt att fungera som en plattform för dem att visa upp sig på.

Och för varje omgång av Swedish Fashion Talents verkar de faktiskt lyckas slipa sitt urval till det bättre. Vilket i mina ögon alltså innebär det bort från de kommersiella kraven – modetalang handlar ju inte om sälj, det handlar om att inspirera och engagera.

I årets upplaga av Swedish Fashion Talents är det tre märken som uppenbart står ut: NAND, som var först ut och är designat av Nette Sandström. Hennes nästan helt röda kollektion gav oss en morf mellan avslappnat och uppklätt.

Feswa, smyckemärket designat av Felicia Swartling gör också ett starkt intryck och det syntes en tydlig drivkraft, även om den ”makabra” känslan som exempelvis djurdelar av mink och räv ska låtsas skapa lätt blir krystad.

Mest lyste dock finalakten, herr- och nogendermärket LazoSchmidl, designat av Josef Lazo och Andreas Schmidl. Här skiner en egen röst och en tydlig identitet igenom efter bara tre säsonger. Kläder som man suktar efter, och en look jag kan tänka mig skulle få legender som Alexander McQueen att le brett. (Ta bara bakfickorna på byxorna, som var skurna så att en bit av skinkorna tittar fram. Underbart. No pun intended.) Så: tack för denna gång Swedish Fashion Talents, tack för att ni ger LazoSchmidl en välförtjänt scen. Hur fantastiskt är det inte att upptäcka en ny Svensk designstjärna?

Text: Agnes Grefberg Braunerhielm
Foto: Mathias Nordgren

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

info@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net

Arkiv