Musik, Nyheter

Lana Del Rey – West Coast

ldr

Down on the West Coast, I get this feeling
Like it all could happen
That’s why I’m leaving you for the moment

Hela Lana Del Reys persona och karriär har mötet mellan den amerikanska drömmens djupt orättvisa realitet, old Hollywood och det moderna livet som ryggrad. Hennes värld befolkas av människor som drömmer, hoppas, önskar, vill. Det är därför kacklet om bristen på autenticitet alltid varit just tomt kackel från människor som inte förstått någonting.

Och därför är det inte alls förvånande att hon nu skrivit en sång där den amerikanska västkusten får stå som både som symbol och faktiskt tillflyktsort bort från brustna hjärtan och drömmar.

”West Coast” är en uramerikansk vemodig pärla – med en tjusig blinkning till Stevie Nicks ”Edge of Seventeen” – som drömmer om det Lana Del Rey alltid drömt om. En sång som önskar och vill och hoppas och kan.

Lana Del Reys album Ultraviolence släpps senare i år. 

Jon Lax

Krönika, Kultur, Lisa Magnusson, Perspektiv

Lisa Magnusson: Spring Breakers liknar inte något jag sett

I helgen såg jag Spring Breakers, som handlar om ett tjejgäng som finansierar sin skollovsresa till solen genom att råna en sunkrestaurang. Jag var nära att stänga av filmen nästan genast. Den påminde så mycket om den dåliga sortens nittiotal, om töntiga MTV-videor, om Jonas Åkerlunds patetiska provokationer med fotomodeller i dekadenta miljöer. Kameran kryper tätt inpå deras unga kroppar likt en kylig smekning – det första paret nakna bröst syns redan en knapp minut in. Men sedan hände det något: Ju längre in i de trötta klyschorna regissören Harmony Korine förde mig, ju fler gånger han upprepade dem, desto mer förändrades de; min blick på dem blev en annan. Färgerna förvreds, bilden mörknade, filmen började hala upp saker ur mitt inre som jag fortfarande inte riktigt har lyckats sortera. Den liknar inte något jag sett i modern kommersiell spelfilm tidigare.

Det pratas filmen igenom mycket om den usanska drömmen, The American Dream, det återkommer så ofta att det nästan är ett mantra. Men den dröm karaktärerna avser är inte Benjamin Franklins föreställning om att vem som helst kan bli vad som helst. Det är inte heller 1950-talets idé om att leva i den bästa av världar, eller 1980-talets dröm om konsumtion som medel till lycka. Den dröm karaktärerna i Spring Breakers bebor är en förvriden skuggvärld, där ingenting längre betyder något, där det enda som återstår är ett sökande efter tomma kickar. Man lever som om det inte finns någon morgondag. Kanske delvis för att det i recessionens USA inte heller riktigt finns någon morgondag. En färsk opinionsundersökning som genomfördes av YouGov i augusti i år visar att bara 38% av USA:s befolkning tror fortfarande på The American Dream; tror att det är möjligt för vem som helst att skapa sig lycka. Men framför allt handlar Spring Breakers om alltings inneboende tomhet på en rent existentiell nivå. Halvvägs in i filmen drar tron, förkroppsligad i den kristna fina flickan Faith, sin väg och sätter sig snyftandes på en buss bort och hem. Tjejerna som är kvar faller fortare och fortare.

Spring Breakers är en slående vacker film som jobbar mycket med upprepningar på ett sätt som försätter tittaren i ett hypnotiskt, ja drömlikt, tillstånd. Den har ofta liknats vid Sofia Coppolas svarta tuggummikomedi The Bling Ring, men stämningen den suggererar påminner snarare om Lana del Reys video Ride: ”Vi hade inget att förlora, inget att vinna, inget vi åtrådde förutom att göra våra liv till ett konstverk.” Det är svårt att beskriva Spring Breakers på ett sätt som gör filmen rättvisa, men den kommer att dröja sig kvar hos mig länge.

Rodeo

Mode, Nyheter

Emma Hill lämnar Mulberry

Emma Hill på tidningen Glamours Women of the Year-gala i juni. Foto: All over press

Mulberrys kreativa chef Emma Hill lämnar företaget efter sex år. Hon satte förvandlade det brittiska märket till ett globalt modefenomen när hon 2008 anslöt sig till företaget och ökade vinsterna med hela 45 miljoner dollar. Hill har gjort ett stort avtryck på den internationella marknaden genom att skapa märkets mest sålda väskor samt döpa dem efter kändisar som Lana Del Rey och Alexa Chung, med flera.

Anledningen till varför Hill ska ha valt att lämna företaget sägs handla om dispyter med märkets arbetsledning och nu är spekulationerna om vart hon kan tänkas vara på väg i full gång. Häromdagen lämnade nämligen märket Coachs kreativa chef Reed Krakoff sin tjänst, kanske är det just det jobbet Emma Hill ser som sitt nästa karriärsdrag?

Emma Hill och Lana del Rey på London Fashion Week i februari. Foto: Dave M. Benett/Getty Images.

Rodeo

At the Rodeo, Kultur, Mode, Samarbeten, Skönhet, Webbteve

At the Rodeo – Episode 12

I samarbete med Mercedes-Benz presenterar vi At the Rodeo – a fashion week diary by Lisa and Marcella. Häng med Lisa Corneliusson och Marcella Mravec på Mercedes-Benz Fashion Week i Stockholm, New York och London.
Här är sista delen – Lisas och Marcellas snapshots från modeveckan i London.
Klippning: Marko Bandobranski

Rodeo

Krönika, Skönhet

Äkthetens förgänglighet

De otroliga berättelserna är Youtubes födebröd, de flesta videor jag får visade för mig föreställer djur eller barn som gör något ovanligt och beundransvärt. Ofta stannar berömmelsen där, ibland vandrar den vidare till gammalmedia som tv och startar en karriär för huvudrollsinnehavaren. Att granska äktheten i den här typen av filmklipp är inte ovanligt. Nyss utsattes stjärnskottet Lana Del Rey för drevet efter att man konstaterat att ett stort skivbolag legat bakom hennes video till internethitten Video Games.

När jag gick på mellanstadiet hade Joakim Hillson en stor hit med den semifeministiska Vacker utan spackel i vilken han stolt proklamerar att naturliga tjejer är hans melodi – sminkade bimbos göre sig icke besvär! Jag och mina klasskompisar tyckte att detta ställningstagande var heroiskt och stort, den snygge killen tog modigt spjärn mot tidens så kallade skönhetsideal.

Reaktionerna efter att det framkommit att Lana Del Rey inte är ett självskapat fenomen – bestörtning, ilska och en känsla av att ha blivit lurade – rör mig inte särskilt mycket, kanske bevisar det bara att människan står och faller med sin naivitet. Det är däremot något annat i skriverierna om Del Rey som irriterar mig. Om en del av uppståndelsen handlar om hennes autencitet rör en minst lika stor del hennes antaget påfyllda läppar. Ohämmat har det på Twitter, i musikbloggar och i kommentatorsfält hånats, smutskastats och beklagats sig.

Att i dag diskutera äkthet och naturlighet är överflödigt. Mycket av det som väcker uppmärksamhet i vår västkultur balanserar på en fin gräns mellan fantasieggande vanlighet och det konstruerade. Vare sig det gäller porr, resemål eller internetfenomen. Vi är själva medverkande i att ständigt flytta fram gränserna för vad som ser tillräckligt hemmagjort och genuint ut för att passera som intressant.

Samma sak gäller för så kallade naturliga skönhetsideal, det är sorgligt att så många är kvar där jag och mina klasskompisar var i elvaårsåldern. Alla utseenden är reflekterade och skapade, medvetet eller omedvetet, ofta sker det på samma sätt utifrån förväntningar och önskemål, det finns inget oförstört eller ursprungligt.

Jag och många andra med mig har sagt det förut, och nu igen: låt bli att komma med pekpinnar och tillrättavisande kommentarer. Det är ni som diskuterar kvinnliga bantande kändisars vikt som skapar illamående och osäkerhet, hämmande självmedvetenhet och kroppshat. Ta ett steg tillbaka och ni ska nog se att världen och dess kvinnor klarar sig rätt bra utan ert förmanande, även om det bara gäller något som världsligt som en film på Youtube.

 

Rodeo
Rodeo: Just nu