Jag grunnade i flera timmar på vilket lack jag egentligen skulle testa först av de lack från Llarowe som kom igår, men inpå kvällen hade jag slagit fast vid Toxic and Timeless från Pahlish. En sjöjungfrig (ja, sjöjungfrig) liten dröm med aquablått, grönt och guldglitter i en grön jellybas. Det har strängglitter vilket jag i vanliga fall avskyr, men skönheten i detta lack ursäktar allt.

På tal om att ursäkta allt, formulan krävde en del stolthet för att ursäkta. Det kändes som att måla med klister, antingen lackade jag för tjockt så glittret totaldrunknade eller så fick jag dra med en pensel så klistertorr att basfärgen knappt hängde med. Två lager krävdes i alla fall (och två torkningar av flaskhalsen, SÅ klistrigt! Har aldrig varit med om dess like. Kanske värt att thinna?) för något av det vackraste jag haft på naglarna genom tiderna.

I tried to decide for hours which one I should try first of the Llarowe polishes that arrived yesterday, but in the evening I had made up my mind, it was time for Toxic and Timeless from Pahlish. A mermaid-y dream wich aqua blue, green and gold glitter in a green jelly base. It has string glitters which I usually dislike, but the beauty of this polish excuses everything.

Speaking of excusing everything, this formula needed some guts to excuse. It felt like painting with glue, I either applied to thick which drowned the glitter completely or I had to apply with a brush so sticky dry that the base colour barely went on. Two coats were needed anyways (and two wipings of the bottle neck, THAT sticky! I’ve never seen a polish that sticky before. Maybe it’s worth thinning?) and it’s probably one of the most beautiful polishes that I’ve ever worn.