• Start
• Trend
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Krönikör Björk
  • Veckans Mode
  • Tävlingar
  • Buzz
  • Intervju
  • Modevisningar
  • Modenyheter
  • Webb TV
• Skönhet
  • Rodeo Snygg
  • Skönhetsminnen
• Inspiration
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Pamela Bellafesta
  • Niotillfem
  • Johan Wirfält
  • Aplace
  • Festbilder
  • Porträtt
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
• Bloggar
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
  • Aplace
  • Johan Wirfält
  • Pamela Bellafesta
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Niotillfem
  • Rodeo Snygg
• Info
  • Läs tidningen
  • Kontakta oss
  • Annonsera

…borde alltid bara vara precis så här.

Somliga av oss fyller år jättesnart. Om 37 minuter närmare bestämt.

G R A T T I S   L I S A !

xxxxx

(bild)

För en tid sedan gjorde jag en intervju med Austinbandet Sleep∞Over (som nu ligger uppe här), ett band ofta kategoriserat under genren witch house. När jag gjorde intervjun, och när jag började skriva artikeln, tyckte jag fortfarande att häxhousebenämningen var ganska löjlig. Jag tyckte den var godtycklig och forcerad. Men så började jag surfa runt efter vad som skrivits och tyckts om genren och banden och ändrade så smått min attityd. För bakom alla trianglar och slashsymboler finns, i mitt tycke, en intressant ingång till musik.

Som jag nämner i intervjun råkar många band i den här strömningen ledas eller bestå av tjejer. Dessutom är ordet witch ett tydligt genusriktat ord. Jag ska inte bygga en helt teori nu kring en delvis godtycklig genre. Men vad som slog mig var hur de aspekter som knyter genren samman ändå söker sig bort från konventionell pop, inte minst i vilka roller som finns att tillgå; Pop som ganska (hetero)normativ (se exempelvis Jons text om chill wave).

Häxhousen använder sig av andra metoder. Förutom alla tydliga referenser till det mörka, det magiska, det ockulta och obehagliga, så döljer de dessutom ofta sina identiteter, de använder sig av bandnamn som är omöjliga att googla (typ OoOoO eller †‡†), och de söker sig ofta till konsten och det lite svårare i sina uttryck. Vad det gör, förutom att verka ytligt kitchigt, är att också lyckas ta sig bort från konventionell pop och faktiskt i lugn och ro få undersöka andra aspekter av musik.

I modevärlden är den motsvarande estetik häxhousen använder ofta just ett steg ifrån konvention och norm. Att, som Alexander McQueen exempelvis referera till en femininitet som är mörk, hotande eller olustig, öppnar också ett fönster för att se världen ur ett annat perspektiv. Obehag, mörker och skräck i musiken är oftare, i alla fall i mina referenspunkter, aggressivare. Inte minst känns det som att rocken har tagit på sig (pun intended) att utforska dessa aspekter av tillvaron, vilket kanske inte alltid (ja, jag generaliserar) lämnar så mycket utrymme för subtila nyanser.

Dessutom, där jag återigen tycker häxhousen och modet sammanstrålar, är att de båda inkorporerar skönhet såväl som skräck. I exempelvis Sleep∞Overs kombination av mörk ljudbild och väna röster möts just det här obeskrivliga obehaget. Inte minst delar häxhousen och modet en stark visuell framtoning, där deras likheter kanske som tydligast sammanstrålar. Och precis som med denna sida av modet, den som vill utforska, utmana, ifrågasätta, sätta igång känslor, så söker kanske häxhousebanden efter en liknande röst.

(bild)

Bilden ovan, taget ur reportaget ”The Clinic” från The Face, 1997 (fotograf Sean Ellis, styling Isabella Blow, med kläder av McQueen och Hussein Chalayan) skulle, enligt min mening, också kunna vara en påkostad pressbild för ett häxhouseband i sin känsla. Men där vi i modet har börjat inse dess kraft att just kunna ta upp och diskutera död, melankoli, kropp, sjukdom, genus, sex, fetischism osv. (läs exempelvis Caroline Evans Fashion At The Edge) har vi ofta fortfarande svårt att ge musiken samma tyngd.

Vad som än passar att kalla de här banden, kanske till viss del löst sammansatta, så har de en fascinerande ingång värd att fundera vidare på. Inte minst i hur den står i relation till annan popmusik och de förväntningar vi har på hur popmusik ska låta, framföras, se ut.

(Alla bilder: screencaps från filmen)

Hearts of darkness: A filmmaker’s apocalypse från 1991 är dokumentären om inspelningen av Francis Ford Coppolas magiska superklassiker Apocalypse now, från 1979. En filminspelning som präglades av förseningar, budgetproblem, svåra stjärnor, tyfoner, et cetera.

Marlon Brando fick en miljon dollar per vecka för tre veckors inspelningar men när han kommer till inspelningsplatsen i Filippinerna har han inte läst materialet Coppola bett honom att läsa, han är kraftigt överviktig men för fåfäng för att låta sig porträtteras som sådan på film och han spenderar större delen av den första veckan med att vilja diskutera sin karaktär.  Harvey Keitel fick, några veckor in i inspelningen, bytas ut mot Martin Sheen i rollen som Willard. Martin Sheen, i sin tur, är på gränsen till ett totalt sammanbrott och får till slut en hjärtattack.

Filminspelningen kantades av ett allmänt – och till stora delar drogrelaterat – vansinne. Ett vansinne som, ju längre tiden gick, mer och mer kom att likna det som Joseph Conrad beskriver i sin roman Heart of darkness som Apocalypse now är löst baserad på.

Galnast av alla känns Coppola själv som spenderar privata pengar utan bekymmer och under, i hemlighet inspelade, samtal med sin hustru Eleanor är övertygad om att filmen han gör kommer att bli en katastrof.

Hearts of darkness är en oändligt fascinerande dokumentär om en oändligt fascinerande film.  Jag vet inte hur många gånger jag sett Apocalypse now men jag skulle kunna se den lika många gånger till; helikoptrarna, de brinnande palmerna och den röda och gula röken, det sinnessjuka – i ordets rätta bemärkelse – surfandet och den filmen igenom svettiga, paranoida, hjärtklappande stämningen.

Allt ackompanjerat av Wagner och The Doors ”The end”:

(Hearts of darkness: A filmmaker’s apocalypse hittar du till exempel här)

(Bild 1) (Bild 2)

Kobras sommarspecial om fotografen Mary Ellen Mark finns här i sju dagar till.

Se den!

Hej då sommaren 2010.

Synd att du inte riktigt orkade riktigt hela vägen, men du var bra ändå.

xx

The Drums – fortfarande – ljuvliga ”Down by the water” har så till slut fått en riktig video.

Vilken är är favorit? Joey, Jordan, Donnie eller Jon?

Nä, The Drums har ingen Danny.

(bild)

I helgen besökte jag Popaganda. Det var en underbar helg. I både Way Out West och Popagandas fall hade det hotats om regn, och som väderparanoid svensk hade man i båda fallen därför gått från ett slags förberedande hutter och axlar vid öronen till ett avslappnat varande och en ganska härlig inställning när man insåg att regnet, i båda fallen, aldrig kom.

Och det var en bra festival. Betydligt mer folk på fredagen än på lördagen, vilket förvirrade mig lite, då det var på lördagen alla mina egna prioritetsakter var schemalagda; The Concretes, Neon Indian, Hot Chip. Men så tar det ju också första dagen att komma in i det berömda flytet och i hur saker fungerar. Det där att komma och gå, slappna av, känna in. Spelningsmässigt var allt jag såg ljuvligt. Ljudmässigt kanske lite lågt, men det är förståeligt i sammanhanget. Och precis som Jon skrev förut var den omgivande miljön hemskt fin, med pooler och eftermiddagssol. En snygg festival. Och precis som med Way Out West är det roligt att Popaganda sålde slut, såhär i festivalkristider.

Men, i relation till just festivalkriser och de två utrikesresor jag har gjort i sommar, blir stadsfestivalen därför också lite intressant. Den hör inte bara sommaren till, den är också en av de relativt få chanser vi har att se fler än ett band åt gången, i ett sammanhang som inte involverar lera eller camping. Även om Popaganda drar många större, utländska band, så är det ju också en utmärkt plattform för många av våra mindre, svenska band att visa upp sig (exempelvis This Is Head eller Vit Päls).

Det är här jag finner ett glapp (och ett behov) i upplägg. Jag har ju gått runt och skrutit över antalet akter jag sett i sommar, men antalet event, antalet platser jag sett dessa akter på, har kunnat räknas på ena handens fingrar (om vi bortser från det jag sett i Sverige). Att se ett band i New York verkar inte existera. Både svenska och utländska band, typ Best Coast, Bandjo, Ganglians eller Ducktails, som med största sannolikhet skulle spela med åtminstone två akter till i New York eller London, får dra all publik på helt egen hand när de kommer i Stockholm. Det är förstås mycket svårare att få till spelningar då. I bästa fall, och nu generaliserar jag givetvis, så har vi huvudband och förband.

Idén om att presentera typ fyra akter, verkar åtminstone för mig som en win/win-situation. Alla kommer inte för att se alla band. Men det behöver de inte heller. Nu är jag förstås medveten om storleksskillnaden i städer. Men att alls få över små band, europeiska eller amerikanska, som inget hellre vill än att spela, blir ju plötsligt mer görbart om de (och/eller bandbokaren) slipper dra all publik själva, och därmed riskera mer?

Oftast finns det ju också ett genomgående tema. Så fanns det exempelvis vissa likheter mellan Woodsman, Velvet Davenport, Wild Nothing och Ducktails när de spelade på Monster Island Basement. Eller, faktiskt, mellan Body Language, Wild Nothing och Neon Indian på Music Hall of Williamsburg. Och vid besöket på The Social i London presenterades dessutom akterna med Jamie Harleys visuals, som knöt ihop hela kvällen på ett väldigt fint sätt. Här blir det också en slags konkretisering av ”if you like… you may like…”. Kanske ett av banden lockade dit dig, kanske började du gilla två till du inte hört förut.

Med andra ord tror jag det finns outforskade möjligheter vad gäller liveupplevelser som inte riktigt anammats här än. Inte minst tror jag, och nu pratar jag helt i eget intresse, att det skulle bli betydligt lättare att få över små utländska akter om man tog över dem i paketlösningar. Och även då fler spelningar med små, svenska akter. Är det ett orimligt resonemang?

Skrev om finska Shine 2009 tidigare i somras. Nu har de gjort någon slags oerhört minimalistisk video till ”Naturally”, det bästa spåret från The Associates Ep.

Det var min första Popaganda sedan festivalen flyttade till Eriksdalsbadet och jag hade fått för mig att folk spontant badar i poolerna på kvällen. Det gör de ju naturligtvis inte och det är nog lika bra så. Men det är en bra miljö för rocken, det där. Poolerna och läktaren, gräsmattorna och träden tillsammans med The Concretes i solsken eller Neon Indian näst sist. Neon Indian som tydligen tyckte väldigt mycket om oss. ”Should have taken acid with you” och rökmolnen som färgas lila av ljuset i natten.

Rökmolnen som är våra nedkylda andedräkter.

En kompis beskrev Hot Chip så här: ”När medelålders män samlat alla dokumentärboxar om andra världskriget startar de ett discoband!” Det är roligt för det känns lite sant. Men man tycker ju så mycket om dem ändå och ”Take it in” mot slutet av deras spelning allra sist på festivalens sista dag var kanske även det allra finaste.

Jordgetingarna verkade dessutom gilla det mer än de tydligen gillade Belle & Sebastian dagen innan. Då utbröt getingsticksrelaterad aktivitet i publikhavet, men nu höll getingarna sig lugna och lät lördagens alla besökare dansa till hit efter hit efter hit.

Hot Chip har bara hits.

Lemonade – ”Big Weekend” (Delorean Remix)

Yeasayer – ”Madder Red” (Henning Fürst Remix)

Steve Mason – ”Am I Just A Man” (Studio Remix)

El Perro Del Mar – ”Let Me In” (Nhessingtons Remix)

Caribou – ”Odessa” (Nite Jewel Remix)

James Yuill – ”First In Line” (Lissvik Remix)

Owen Pallet – ”Lewis Takes His Shirt Off” (CFCF Remix)

Pantha Du Prince – ”Welt Am Draht” (Animal Collective Remix)