AGNES BRAUNERHIELM: DON’T STOP ‘TIL YOU GET ENOUGH

För det första är det den bästa Michael Jackson-låten. Om jag nu tvingas utse EN. “Don’t Stop Til You Get Enough” var den första låten som Michael skrev och producerade själv som soloartist, året var 1979. Här hör vi den höga röst och det sångsätt som sedan kom att bli typiskt för MJ. Dessutom är det också Michael Jackson i sin finaste form. Han ser inte bara så snygg ut i sitt (nästan orörda) ansikte, utan även den smokingen är svårslagen. Den lite överdimensionerade flugan, passformen i kavajen, byxor, strumpor, skor…svårslaget. Videon är nästan 5 minuter lång och visar bara en likadan MJ mot olika typer av bakgrunder. Ändå sitter man som klistrad. Vilken annan artist klarar av det då/idag/någonsin?

BENJAMIN RASK: LEAVE ME ALONE

Vad jag och säkert många med mig kommer minnas av Michael är cirkusen kring honom. Hans karriär och liv verkar tragiskt nog handlat till ganska stor del om att få en mänsklig sensationshunger mättad och göra oss själva normala genom att utse någon annan (Michael) till crazy, än hans musik. I alla fall för mig som föddes en bit in i hans liv. Videon till “Leave me alone” inbillar jag mig är ett slags tvärsnitt av hans psyke vid tiden, 1987, han kommenterar och försöker visa hur banala och löjliga ryktena som då florerade var och framstår som ledsen och uppgiven. Supermegapopstjärna eller ej, jag tror alla kan relatera till längtan efter att få vara ifred. Ni vet, när alla människor blir för jobbiga.

JOHAN WIRFÄLT: SAY SAY SAY (TILLSAMMANS MED PAUL MCCARTNEY)

Mellanvästern, depressionstid. Macca är gårdfarihandlaren med en mängd tvivelaktiga dekokter på lager, Jacko är killen som vågar dricka en av dem och – tvärtemot vad folk tror – får magiska krafter. Därifrån sticker de (och Linda McCartney) iväg i Pauls skraltiga bil, besöker gårdar, salooner och sätter upp ett gemensamt sång- och dansnummer – där de för övrigt bär varsin ansiktsmålning som är en sorts inverterat blackface, en subtil kommentar till USA:s rasistiska minstrel show-tradition.
“Say say say” påstås vara den första musikvideo som gjordes med dialog före och kring själva musiken, och den var alltså banbrytande på det sättet. Såhär i Inventory-tider kan ju den som gillar heritagemode dessutom frossa i den extremt There will be blood-förebådande västerngarderoben.
Slutligen så är “Say say say” en väldigt underskattad låt. George Martin och Macca gav Jacko ett stycke briljant brittisk boogie som han i sin tur gjorde fint flamsig pop av. Den remixade instrumentalversionen är dessutom rolig att spela ute, folk känner igen den utan att kunna placera den – sedan kommer refrängen in på slutet och folk går generellt bananas.

ANNA KOPITO: SCREAM

Varje gång jag ser “We are the World” med Michael och bland annat Tina Turner, Lionel Riche och Bruce Springsteen får jag alltid gåshud. Och jag blir helt bländad av hans handskar. Men bästa låten är nog Michaels och Janets ”Scream” som vi dansade till på min streetdance när jag var 13 år. Låten gav oss en sådan otrolig energikick. Jag kan fortfarande koreografin.

LISA EHLIN: REMEMBER THE TIME

Det ska sägas att det är nästintill omöjligt att välja ETT klipp med Michael. Alla videor har sin egen prägel; antingen är de intimt förknippade med barndom, som tydligast runt Thriller, Bad och Dangerous, eller så är de, som Off the Wall, senare upptäckta och kanske då ännu starkare i sin musikaliska övertygelse. Eller så hittar man just via Youtube nya guldkorn som bara fördjupar fascinationen av artisten, exempelvis den ljuvliga lilla intervjun med en ung MJ på Studio 54.
Men de låtar som är intimt förknippade med barndom laddas dessutom med nya innebörder ju äldre man blir. Därför kändes det också som att jag var tvungen att välja en av mina absoluta favoriter som barn. Då, klistrad framför MTV, såg jag den med samma fascination som, säg, Den oändliga historien, som en saga, en helt ny värld. Nu ser jag humor, visuell extravagans (fortfarande), oklanderligt pophantverk och förstås Eddie Murphy, Iman och Magic Johnson! (Kom igen, jag var 9, jag hade ingen koll).

KAROLINA SKANDE: MAN IN THE MIRROR

För mig finns det nästan bara en MJ-låt – “Man in the mirror”. En av världens, utan tvekan, bästa pop-låtar! Bara att se publikens reaktion när han sjunger “Man in the mirror” på sina världsturneér, det är helt ofattbart.

DANIEL BJÖRK: THE WAY YOU MAKE ME FEEL

Det känns som om Michael har två återkommande teman i sina videor: “dansa runt en flicka” (“Thriller”, “In the closet” för att nämna två) och “det farliga gänget” (“Beat It”, “Bad”). “The way you make me feel” blandar de båda till något som känns rätt mycket våldtäktssituation eller åtminstone jobbigt killgäng trakasserar en tjej. Tjejen är så klart inte det minsta road och verkar mest ha gått ut bakvägen från en flashig klubb och hamnat på fel bakgata i Bronx. Men sen hittar hon sina tjejkompisar och allt blir glatt och roligt i några sekunder innan hon lämnar dem och försöker komma undan från Michael igen. Michael och hans gäng gör en dansrutin med rop och stön och sedan är tjejen hooked. Men Michael är borta och hon är förvirrad och ledsen och rädd. Som tur är så gömde sig bara Michael för videon slutar med att hon kramar om Michael som om han varit borta en månad. Nä, jag tycker inte heller det hänger ihop, men låten, den är fantastisk.

LISA CORNELIUSSON: HUMAN NATURE

Alltså gud ok, nu bestämmer jag mig, jag väljer “Human Nature”. Jag är tvungen att välja något från Thriller, som ligger bakom min första riktiga, åtminstone aktivt formulerade, åsikt om musik. Den överväldigade mig i baksätet i bilen på väg till landet, jag lyssnade på min syrras kassett och fick känslan av att vara med om något underligt men mäktigt, stort. Jag tycker fortfarande att just “Human Nature” har magiska dimensioner, världens vassaste ballad. Jag väljer däremot inte videon till låten, som är superwierd, utan en liveinspelning. Jag fastnade aldrig för mini-dramerna i de välregisserade Michael-videorna, gallskrik och avsvimmad publik drabbade mig mycket hårdare. Det var väl i och för sig lika regisserat…

PAMELA BELLAFESTA: THRILLER

Michael Jackson var min första kärlek, jag var helt besatt utav honom och hans musik. Mamma trodde att jag skulle få mardrömmar av “Thriller” så hon tillät mig inte att se videon, men så fort den var på TV sprang jag och gömde mig i ett hörn och smygkollade. Jag  trodde varenda mörkhyad man var Michael  – mamma har berättat att jag som liten satt i vagnen inne på ICA och pekade på en mörkhyad man och skrek lyriskt MICKE JASSON.

JON LAX: YOU ARE NOT ALONE

Jag väljer ”You are not alone” från 1995, inte för att det är den bästa videon utan för att den antagligen är det märkligaste och mest världsfrånvända han någonsin gjorde. Den desperata önskan att framstå som ”normal” är hjärtskärande sorglig, och säger mycket om honom som person. Det var här äktenskapet med Lisa Marie Presley skulle manifesteras – de sitter nakna, insvepta i lakan och deras fysiska kontakt är lika tafatt som stel och nervös. Men det man minns mest är performancescenerna i videon som utgörs av att Michael står helt ensam framför ett hav av fotografer, på en scen eller mitt i öknen. En metafor som trots att man upplever den som både uppenbar och cheesy blir ett effektivt sätt att se hur han verkar ha levt stora delar av sitt liv: ensam och rädd att släppa någon inpå livet. De andra singlarna från 1995 års HIStory målar upp en lika ensam, och paranoid, bild: “Scream”, “They don’t care about us” och “Stranger in Moscow” . Alla är de strålande men den R. Kelly-författade “You are not alone” blev Michaels sista riktigt stora hit.