Om en halvtimme är det september

[vimeo]http://vimeo.com/14364946[/vimeo]

Hej då sommaren 2010.

Synd att du inte riktigt orkade riktigt hela vägen, men du var bra ändå.

xx

Jon Lax
Promotion

Pojkband

The Drums – fortfarande – ljuvliga ”Down by the water” har så till slut fått en riktig video.

Vilken är är favorit? Joey, Jordan, Donnie eller Jon?

Nä, The Drums har ingen Danny.

Jon Lax

Gig, festival eller event?

(bild)

I helgen besökte jag Popaganda. Det var en underbar helg. I både Way Out West och Popagandas fall hade det hotats om regn, och som väderparanoid svensk hade man i båda fallen därför gått från ett slags förberedande hutter och axlar vid öronen till ett avslappnat varande och en ganska härlig inställning när man insåg att regnet, i båda fallen, aldrig kom.

Och det var en bra festival. Betydligt mer folk på fredagen än på lördagen, vilket förvirrade mig lite, då det var på lördagen alla mina egna prioritetsakter var schemalagda; The Concretes, Neon Indian, Hot Chip. Men så tar det ju också första dagen att komma in i det berömda flytet och i hur saker fungerar. Det där att komma och gå, slappna av, känna in. Spelningsmässigt var allt jag såg ljuvligt. Ljudmässigt kanske lite lågt, men det är förståeligt i sammanhanget. Och precis som Jon skrev förut var den omgivande miljön hemskt fin, med pooler och eftermiddagssol. En snygg festival. Och precis som med Way Out West är det roligt att Popaganda sålde slut, såhär i festivalkristider.

Men, i relation till just festivalkriser och de två utrikesresor jag har gjort i sommar, blir stadsfestivalen därför också lite intressant. Den hör inte bara sommaren till, den är också en av de relativt få chanser vi har att se fler än ett band åt gången, i ett sammanhang som inte involverar lera eller camping. Även om Popaganda drar många större, utländska band, så är det ju också en utmärkt plattform för många av våra mindre, svenska band att visa upp sig (exempelvis This Is Head eller Vit Päls).

Det är här jag finner ett glapp (och ett behov) i upplägg. Jag har ju gått runt och skrutit över antalet akter jag sett i sommar, men antalet event, antalet platser jag sett dessa akter på, har kunnat räknas på ena handens fingrar (om vi bortser från det jag sett i Sverige). Att se ett band i New York verkar inte existera. Både svenska och utländska band, typ Best Coast, Bandjo, Ganglians eller Ducktails, som med största sannolikhet skulle spela med åtminstone två akter till i New York eller London, får dra all publik på helt egen hand när de kommer i Stockholm. Det är förstås mycket svårare att få till spelningar då. I bästa fall, och nu generaliserar jag givetvis, så har vi huvudband och förband.

Idén om att presentera typ fyra akter, verkar åtminstone för mig som en win/win-situation. Alla kommer inte för att se alla band. Men det behöver de inte heller. Nu är jag förstås medveten om storleksskillnaden i städer. Men att alls få över små band, europeiska eller amerikanska, som inget hellre vill än att spela, blir ju plötsligt mer görbart om de (och/eller bandbokaren) slipper dra all publik själva, och därmed riskera mer?

Oftast finns det ju också ett genomgående tema. Så fanns det exempelvis vissa likheter mellan Woodsman, Velvet Davenport, Wild Nothing och Ducktails när de spelade på Monster Island Basement. Eller, faktiskt, mellan Body Language, Wild Nothing och Neon Indian på Music Hall of Williamsburg. Och vid besöket på The Social i London presenterades dessutom akterna med Jamie Harleys visuals, som knöt ihop hela kvällen på ett väldigt fint sätt. Här blir det också en slags konkretisering av ”if you like… you may like…”. Kanske ett av banden lockade dit dig, kanske började du gilla två till du inte hört förut.

Med andra ord tror jag det finns outforskade möjligheter vad gäller liveupplevelser som inte riktigt anammats här än. Inte minst tror jag, och nu pratar jag helt i eget intresse, att det skulle bli betydligt lättare att få över små utländska akter om man tog över dem i paketlösningar. Och även då fler spelningar med små, svenska akter. Är det ett orimligt resonemang?

Lisa Ehlin

Naturally

Skrev om finska Shine 2009 tidigare i somras. Nu har de gjort någon slags oerhört minimalistisk video till ”Naturally”, det bästa spåret från The Associates Ep.

[vimeo]http://www.vimeo.com/13701032[/vimeo]

Lisa Ehlin

Poolrock

Det var min första Popaganda sedan festivalen flyttade till Eriksdalsbadet och jag hade fått för mig att folk spontant badar i poolerna på kvällen. Det gör de ju naturligtvis inte och det är nog lika bra så. Men det är en bra miljö för rocken, det där. Poolerna och läktaren, gräsmattorna och träden tillsammans med The Concretes i solsken eller Neon Indian näst sist. Neon Indian som tydligen tyckte väldigt mycket om oss. ”Should have taken acid with you” och rökmolnen som färgas lila av ljuset i natten.

Rökmolnen som är våra nedkylda andedräkter.

En kompis beskrev Hot Chip så här: ”När medelålders män samlat alla dokumentärboxar om andra världskriget startar de ett discoband!” Det är roligt för det känns lite sant. Men man tycker ju så mycket om dem ändå och ”Take it in” mot slutet av deras spelning allra sist på festivalens sista dag var kanske även det allra finaste.

Jordgetingarna verkade dessutom gilla det mer än de tydligen gillade Belle & Sebastian dagen innan. Då utbröt getingsticksrelaterad aktivitet i publikhavet, men nu höll getingarna sig lugna och lät lördagens alla besökare dansa till hit efter hit efter hit.

Hot Chip har bara hits.

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON