Feed me

Två bloggar jag just nu inte förstår hur jag någonsin kunde vara utan:

Fuck Yeah Menswear

Som om The Sartorialists stilbilder och Jan Stenmarks finurliga funderingar tolkas av, jag vet inte, typ Go Fug Yourself. Ett slags mellanting mellan kommentarer och små berättelser till random modefoton. Det är inte bara väldigt roligt, utan också oerhört träffande.

(bild)

”Late last night I had a vision.

A world with no blogs.

No Tumblr.

No Twitter.

Not even fucking elbow patches.

It was horrible.

In a world without swag how does one stunt?

How does one stunt in a world without swag?

A cycle perpetuated by clearance racks at Kohl’s.

The finest men of my generation.

Those known for the crispyest kits.

Those known for the sickest fits.

Those known for tweeting the most ridonkulous sample sales.

Those known for taking pictures of themselves in public restrooms.

Those known for reblogging the steeziest street skeezers.

My heroes.

My brethren.

My bros.

Were suddenly different.

An entire generation lost in space.

And time.

Their go-to-hell souls vanished into thin air.

Gone forever.

They were doing volunteer work to meet bomb ass chicks.

Instead of just looking fucking awesome.

They had real jobs.

Instead of freelancing on WordPress.

No one owned their own domain.

No one owned their own webstore.

My worst nightmare.

Worse than a T-Brizzle fashion show.

It was horrible.

I awoke in a panic.

My APC manjamas soaked in sweat.

Club collar twisted in fear.

I ran to the nearest of my walk-in closets.

Grabbed the flyest gear within reach.

Threw it on as quick as possible.

Making sure my sprezzy was still on point as fuck.

My fingers trembled as I took a seat.

At some rando granddaddy’s typewriter that I copped on Etsy, I began to flesh it out.

Doing my best to write it all down.

So I could save the world if need be.

So I could prevent the future if necessary.

So I could scan this dope ass shit to my blog later.”

(via)

Fake Science

Underhållande Tumblr med skolboksbilder av missledande och påhittade fakta. Information ”when facts are too confusing”.

(bilder)

Lisa Ehlin
Promotion

GÄST: Kendal Johansson

(bild)

Kendal Johansson har gjort en av årets allra finaste sånger (eller covers). Jag frågade om han ville göra en gästpost. Jag fick en totalupplevelse. Varsågoda; Kendals journey into the centre of the mind.

Kendal Johansson – ”Blue Moon” (Big Star cover)

[vimeo]http://vimeo.com/8240414[/vimeo]

Lisa Ehlin

”That’s not just friendship, that’s romance too”

Apropå Somewhere: jag älskar att Sofia Coppola använder den här demon av The Strokes ”You only live once”, en av få nödvändiga sånger från deras tredje album First Impressions of Earth från 2006.

Allt det obehagliga som präglade det albumet är i den här versionen bortskalat. Kvar finns bara ett trött elpiano och Julians röst. Den är alldeles perfekt och kanske det finaste The Strokes någonsin spelade in.

Jon Lax

The act of listening

”Before a pattern can be desired by the brain, it must play hard to get. Music only excites us when it makes our auditory cortex struggle to uncover its order. If the music is too obvious, if its patterns are always present, it is annoyingly boring. This is why composers introduce the tonic note in the beginning of the song and then studiously avoid it until the end. The longer we are denied the pattern we expect, the greater the emotional release when the pattern returns, safe and sound. Our auditory cortex rejoices. It has found the order it has been looking for.”

Jonah Lehrer om hjärnan och musik.

(via)


Lisa Ehlin

Somewhere

När trailern till Sofia Coppolas Somewhere släpptes i somras gjordes genast jämförelser med hennes andra film Lost in Translation från 2003. Karaoken från den var här Guitar hero. Galen japansk tv blev galen italiensk prisutdelning. Poolen blev en pool. Jättehotellet Park Hyatt i Shinjuku blev det legendariska Chateau Marmont i West Hollywood. Tokyo blev Los Angeles. Bill Murray blev Stephen Dorff och Scarlett Johansson blev Elle Fanning.

Så kan man argumentera. Och man kan använda den här empirin som ett tecken på något dåligt. Slapphet, till exempel. Eller idétorka. Eller vad du vill åt det hållet. Det är inte svårt, och sida vid sida kan man inte förneka bildspråkets likheter. De är uppenbara. Att göra den observationen är inte djärvt eller värt några applåder.

Den observationen går att göra med ganska många – för att inte säga de flesta – omhuldade producenter av populärkultur. Varför laga något som inte är trasigt?

Vad Sofia Coppola är bäst på är att hitta det behagliga – och att med bild och musik, samt några få ord, göra film av det. Hela vägen från solreflektionerna i kameralinsen i Virgin Suicides till solnedgången i Marie Antoinettes efterfest på gräsmattan vid Versailles har det lugna, lunkande behaget varit i fokus. Mannen bredvid mig på eftermiddagsvisningen av Somewhere igår somnade någon gång mellan Dorffs tredje eller fjärde varv med Ferrarin i öknen, precis i inledningen av filmen. Jag ser det som ett bra betyg.

Vad som gör Somewhere till en bättre film än Lost in Translation är att det här finns någon att bry sig om. Där Bill Murray och Scarlett Johansson är två livströtta, privilegierade och oinspirera(n)de människor har Elle Fanning fortfarande ett hjärta, lungor att andas med. Hennes Cleo smittar av sig på alla runtomkring. Hon väcker liv i chateauets gamla gasspis, hon får Stephen Dorffs Johnny att glimra (och skämmas, hennes blick i den italienska frukostscenen är nog det enda som skulle kunna framkalla den känslan). Man bryr sig om henne – och man bryr sig för hennes skull om Johnny. Men det är Cleo som är filmens centrala punkt, inte Johnny som vissa tycks tro.

Förutom behaget är barnperspektivet det Sofia Coppola förstår bättre än något annat. Det är därför Lost in Translation är hennes mest oangelägna film. Två trötta vuxna kan aldrig engagera henne som barnen i Virgin Suicides, Marie Antoinette eller, nu senast, Somewhere.

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON