När trailern till Sofia Coppolas Somewhere släpptes i somras gjordes genast jämförelser med hennes andra film Lost in Translation från 2003. Karaoken från den var här Guitar hero. Galen japansk tv blev galen italiensk prisutdelning. Poolen blev en pool. Jättehotellet Park Hyatt i Shinjuku blev det legendariska Chateau Marmont i West Hollywood. Tokyo blev Los Angeles. Bill Murray blev Stephen Dorff och Scarlett Johansson blev Elle Fanning.

Så kan man argumentera. Och man kan använda den här empirin som ett tecken på något dåligt. Slapphet, till exempel. Eller idétorka. Eller vad du vill åt det hållet. Det är inte svårt, och sida vid sida kan man inte förneka bildspråkets likheter. De är uppenbara. Att göra den observationen är inte djärvt eller värt några applåder.

Den observationen går att göra med ganska många – för att inte säga de flesta – omhuldade producenter av populärkultur. Varför laga något som inte är trasigt?

Vad Sofia Coppola är bäst på är att hitta det behagliga – och att med bild och musik, samt några få ord, göra film av det. Hela vägen från solreflektionerna i kameralinsen i Virgin Suicides till solnedgången i Marie Antoinettes efterfest på gräsmattan vid Versailles har det lugna, lunkande behaget varit i fokus. Mannen bredvid mig på eftermiddagsvisningen av Somewhere igår somnade någon gång mellan Dorffs tredje eller fjärde varv med Ferrarin i öknen, precis i inledningen av filmen. Jag ser det som ett bra betyg.

Vad som gör Somewhere till en bättre film än Lost in Translation är att det här finns någon att bry sig om. Där Bill Murray och Scarlett Johansson är två livströtta, privilegierade och oinspirera(n)de människor har Elle Fanning fortfarande ett hjärta, lungor att andas med. Hennes Cleo smittar av sig på alla runtomkring. Hon väcker liv i chateauets gamla gasspis, hon får Stephen Dorffs Johnny att glimra (och skämmas, hennes blick i den italienska frukostscenen är nog det enda som skulle kunna framkalla den känslan). Man bryr sig om henne – och man bryr sig för hennes skull om Johnny. Men det är Cleo som är filmens centrala punkt, inte Johnny som vissa tycks tro.

Förutom behaget är barnperspektivet det Sofia Coppola förstår bättre än något annat. Det är därför Lost in Translation är hennes mest oangelägna film. Två trötta vuxna kan aldrig engagera henne som barnen i Virgin Suicides, Marie Antoinette eller, nu senast, Somewhere.