Det manliga örat

(bild)

Nu kommer en bekännelse. Jag har väldigt svårt för kvinnliga vokalister. Nej, nej, alltså inte alla kvinnliga vokalister. Men om jag kanske ska klargöra för mig själv det faktum att typ 80 procent av det jag lyssnar på är ny, lite smalare popmusik, kanske erkänna att en stor del av min musikidentitet består av en ganska specifik bit av musiktårtan, då ökar märkligt nog min svårighet för kvinnliga vokalister. Nej nej, alltså jag ska försöka förklara.

Detta är egentligen i många fall en parallell både till mina funderingar om 50-talsideal och min intervju med Sleep∞Over. Det är en tanke som fortsätter gnaga hos mig, och jag är fullt medveten om att den är lite skev. Inom den alternativa popmusiken finns en typ av kvinnlig vokalist som, likt den känslige chillwave-mannen (eller pojken) är för heterotjejer, mestadels (tror jag) tilltalar en manlig publik. Här talar jag inte om talang eller kreativitet, utan ett uttryck jag inte riktigt kan med. Rådjursvokalisten, kan vi säga det? Jenny Lewis och Hope Sandoval (tack Erik) har lite av det, First Aid Kit likaså, kanske också Denverbandet Tennis drar åt det hållet. Men kanske är hon, för mig, bäst representerad av Zooey Deschanel i She & Him. En vänlig, ganska ofarlig kvinnoroll, gärna i liten kjol och näpet ansikte. Hon som är duktig, kompetent och ”adorable”.

Detta har inget att göra med om hon är medveten om det eller ej, det här handlar helt om min egen uppfattning. Men jag tror jag hakar upp mig på henne för att hon sätter mina egna lyssningsrutiner på skam. Jag lyssnar nämligen till stor del på manliga vokalister. Jag gör det delvis för att mina öron bevisligen fortfarande befinner sig i tonårsstadiet och gillar att det är killar som sjunger. Men jag gör det också för att jag inte kan identifiera mig med henne. Hon är längre bort ifrån mig och det jag söker än hennes manliga kollegor i samma genre (eller liknande genrer). För mig blir hon popversionen av Mad Men-idealet, både i uttryck och presentation. She & Him blir på något sätt popmusikens motsvarighet till the male gaze. Inte minst blir hon i detta fall ännu mer ”flicka” i kontrast till sin partner i bandet. Och precis som med den manliga blicken/örat lyssnar jag därefter. Och just därför kan jag inte riktigt lyssna.

Med detta sagt är det inte heller motsatsen jag vill åt. Det är i många fall subtila skillnader vi talar om. Det är därför intressant när jag börjar fundera på vilka band med kvinnliga vokalister jag faktiskt lyssnar på. Och nu låter det igen som att jag gör sak av att det är kvinnliga sångare, det ska väl inte spela någon roll? Men det gör det, visst gör det det. Gud bevare om det är ett helt band med kvinnor, då slutar vi prata om musiken helt och hållet. Men de har i alla fall blivit fler i min iPod. Nämnda Sleep∞Over, Salem och en del andra häxhouseakter till exempel, inte så mycket för att det är häftigt att lyssna på häxhouse, utan för att jag genuint upplever att det är en genre som löser upp mitt sätt att lyssna. Jag bryr mig plötsligt inte lika mycket om vem som sjunger. I många av dessa fall handlar det exempelvis också om att väga upp det väna i en feminin röst med mörker, just för att komma bort från vissa förväntningar på kvinnliga vokalister, på kvinnor som gör musik. För de finns där.

Warpaint är ett annat band som för mig skiftar fokus. Det går att vara skör utan att vara bräcklig, stark på olika sätt. Det här är egentligen ingen kritik mot någon, mer en fundering på hur popmusik följer normer precis lika mycket som all annan popkultur, och hur den även, för mig, låter när den föreslår alternativ. Ofta ligger det faktiskt i rösten. Vad säger rösten mig? Det här är heller inte ett färdigformulerat inlägg, utan en tanke lika mycket riktad inåt som utåt. Men jag har också förväntningar. Förväntningar på att slippa bli påmind om att det är en ”tjej” som sjunger. Eller att alternativet till rådjuret måste vara ett badass. Jag är inget av dem.

”Undertow”

YouTube Preview Image

”Stars”

”Elephants”

”Billie Holiday”

YouTube Preview Image

Sleep∞Over – ”La Rose”

YouTube Preview Image

Salem – ”Frost”

YouTube Preview Image
Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Taggar: , , , , ,

, , , , ,

_Lisa Ehlin

2010.10.19 18:53

4 Kommentarer på "Det manliga örat"

  1. Sassa den 2010/10/20 01:07

    2. Å någon som sätter ord på mina tankar och legitimerar dem! Gör en playlist? XO

  2. Lisa Ehlin den 2010/10/21 08:03

    3. Tack! Ska fundera på spellista.

  3. Anna den 2010/10/26 09:29

    4. Hej
    Jag gillade att läsa din text för jag blev förvirrad av den. Började tänka på vad jag känner (för det handlar väl om känslor?) för kvinnliga/manliga vokalister. Första tanken var att jag tycker manliga vokalister är tråkiga. När de är i grupp, flera stycken, kanske med en tjej i bandet, då står jag inte ut. ”Fortfarande” liksom… Jag fattar vad du menar med rådjurstjejerna, men jag kan relatera till dem och jag känner mig inte hotad av dem. I min värld är de lika utsatta för förtal som andra ”tjejiga tjejer”. Tjejiga tjejer som maskerar sin tjejighet i intellektualism och pop hipsterkläder har jag svårare med och det tror jag beror på tre saker. 1, det är en sån som jag tror en dag kommer stjäla min killes hjärta strax innan han lämnar mig. 2, de har sällan självdistans, lever i förhoppningen att det går att göra rätt och på nåt sätt balansera den fula kvinnligheten med rätt doser kulturella motgift. 3, Jag är nog en sån stereotyp själv, fast lite misslyckad, och har i grunden dålig självkänsla. Nu låter det som att jag tror att allt vad tjejer gör beror på nån slags identitetskris/sökande, och det tror jag också oftast för jag projicerar mig själv på andra. puss och kram, Anna

  4. Lisa Ehlin den 2010/10/27 07:18

    5. Hej Anna! Intressanta funderingar. Visst pratar jag till viss del också om stereotyper, men jag tror du är mer inne på hur de ser ut/stil? Lite är det idén om att ”objektivisera” med hörseln, såsom vi gör med blicken, som jag funderar på. Problemet med vissa kvinnliga vokalister för mig är att jag hör att de är kvinnor innan jag hör deras musik. Detta förstärks ju såklart, och vävs ihop med hur någon ser ut (även män), men då har vi också en mer kanske välkänd idé om the male gaze att förhålla oss till. Ett motsånd i rösten, som man kan få i bilden, är det möjligt och hur låter det? Och maskerad tjejighet behöver inte vara maskerad alls tycker jag, det kanske kallas det när kvinnor vill göra saker som män gör, på mäns villkor.