Dåså, nu skriver jag ändå något om “Black Swan”, för er som händelsevis missade min rant på Twitter efter att jag hade sett den. Jag får dock börja lite längre tillbaks.

Precis innan jag såg “Black Swan” hade jag, återigen på Twitter, en konversation om matinéer. Det fina i att gå på matiné, gärna ensam. För ett antal år sedan, närmare bestämt 10, gick jag och såg Tom Tykwers “Prinsessan och Krigaren” på matiné. Det var jag och kanske 2 till i salongen. I en tidig scen i filmen möts de 2 huvudkaraktärerna, där han orsakar en olycka som resulterar i att hon blir liggande under en lastbil, döende. Han utför då en amatöroperation på henne där han skär upp hennes hals och stoppar in ett sugrör för att hon ska kunna andas. Detta visas mer eller mindre i detalj.

Under hela denna passage har mitt 19-åriga jag skiftat till horisontellt läge, likblek, svettig, hyperventilerande. Jag har kontemplerat om jag hinner springa ut till toaletten eller om jag helt enkelt ska försöka låta illamåendet passera. Under stundom stänger jag ögonen, håller för öronen och nynnar för mig själv, medan huvudkaraktären Sissi kämpar för livet på duken.  “Prinsessan och Krigaren” var det mest fysiska jag hade sett på film. När jag kom ut ur biografen, det var sommar vad jag minns, vad jag totalt förvirrad, helt slut, och ganska glad.

“Prinsessan och Krigaren” är förstås stark även på ett psykologiskt plan. Den är mörk och aggressiv, som Tykwers alla filmer är. Det finns fler svåra scener i filmen, exempelvis där Sissis vän äter glas i frustration. Bilder som etsat sig fast i mitt minne.

“Black Swan” är det mest fysiska jag sett sedan “Prinsessan och Krigaren”. Darren Aronofsky (som även gjort “Requiem for a Dream” och “The Wrestler”) är förstås mer amerikansk i sitt förhållningssätt till berättandet. Allt är lite snyggare, lite flashigare. Men de två regissörerna delar många sätt att närma sig våra mörkare sidor och, kanske inte vår galenskap, men vad vi anser vara norm. Och de är båda visuellt bländande i sina vägar att nå dit. Båda behandlar ofta vad vi uppfattar som godhet och ondska. I Tykwers fall är detta ofta satt i parallell till det rätta. Så tar exempelvis huvudkaraktären i “Heaven”, spelad av Cate Blanchett, lagen i egna händer genom att genomföra ett bombattentat, när polisen vägrar arrestera den man som är ansvarig för hennes mans död. Vad är vi kapabla till när vi faktiskt står på ruinens brant?

Natalie Portmans Nina i “Black Swan” genomgår samma transformation. “Black Swan” rör sig kring uppsättningen av “Svansjön”, där den krävande dubbelrollen av den vita och den svarta svanen kräver allt av ballerinan. Att gestalta både godhet och ondska, oskuld och begär. Där andra tolkningar av “Svansjön”, exempelvis Mats Eks version, rör sig kring tankar om ideal kontra verklighet, om att ingen människa är helt igenom svart eller vit, upplevde jag att “Black Swan” tog en annan väg. Jag uppfattar Ninas resa mer som en inre uppgörelse, snarare än en fråga om moral.

Det fysiska i “Black Swan” handlar delvis om samma obehag som i “Prinsessan och Krigaren”. Detaljer som gör så ont. Hud som rivs av, små sår som klias upp och blöder. Det som får åtminstone mig att vrida mig i våndor. Men precis som i “The Wrestler” handlar den också om mer generell, utmanande fysisk ansträngning, om två konstarter som kräver allt av individen. Det fysiska har ytterligare en dimension av att filmen är en psykologisk thriller. Den är klaustrofobisk. Ninas ständiga frustration och oro som sliter henne itu, min egen yrsel när jag inser att jag sitter och håller andan hela tiden. Spänningen i människan när gränsen till galenskap plötsligt blir hårfin, eller för längesedan kanske överträtts. Att så mycket av våra liv hålls ihop av något så godtyckligt som kontroll.

“Black Swan” spelar också fint på parallellerna till “Svansjön”. Precis på samma sätt som den rör sig in och ut ur Ninas huvud och tankar, rör den sig vackert mellan berättelsen om svanen, och berättelsen om Nina. Vad är fiktion? Vad är verklighet? Och jag var precis lika omtöcknad och upprymd som efter “Prinsessan och Krigaren”, med Tjajkovskijs crescendo ekande i huvudet, som för övrigt mycket kärleksfullt har inkorporerats i hela filmen.

Om Natalie Portman inte får en Oscar för den här prestationen vet jag inte vad jag gör.