Tidigare ikväll, på väg hem någonstans ifrån, såg jag nynazister på Alviks tunnelbaneperrong. Tre killar med vad som helst i blicken och bakom dem två tjejer med inget alls i blicken.

Jag hade glömt hur det kändes, det var så länge sen. När vi alltid tog sällskap till och från Metropolis för att slippa gå förbi helikopterplattan i Gamla Stan själva. När man hörde rösterna, hörde kängorna mot marken. Hörde ölburkarna som trycktes ihop och slängdes i vattnet.

Det är ganska precis 10 år sen, har knappt sett dem sen dess. Men nu var de där och instinkten satt kvar i ryggraden:

Måste förbi, måste bort,  hoppas de inte följer efter. Hoppas de inte såg vad jag är, hoppas de inte såg det i min blick.