Arbetslinjen

Jag råkar sitta med nya numret av Elle till morgonkaffet och slår så upp en artikel med titeln ”9-5 – Nej Tack!”. Underrubrik: ”Ströjobb är status”. Jag sätter kaffet i halsen.

För någon som varit student, arbetssökande, arbetslös, tim eller som bäst deltidsantställd, följer 2 sidor av vad jag uppfattade som ett slag i ansiktet. Skribenten behandlar ett visserligen existerande fenomen, att karriär och yrkesbanor förändrats, att vägarna man kan gå och kontakterna man kan knyta blivit fler och kanske mer dynamiska (vad vet jag). Men Camilla Björkmans ansats är, för att yttrycka det milt, något världsfrånvänd. Jag citerar: ”Fråga en ny bekantskap vad hon eller han jobbar med och svaret blir allt oftare något i stil med: ‘Jag konsulterar lite, frilansar lite, spelar in en skiva, jobbar deltid på företag…’”. Och så citeras chefredaktören för Daily Beast, Tina Brown: ”Ingen jag känner har ett jobb längre, de har gigs”.

Varför? I Björkmans artikel framstår detta som ett val, en frihet. Varför jobba 9-5 om du inte vill? Verkligheten är förstås, och jag gissar att hon ändå vänder sig till relativt unga människor, att det inte finns några 9-5-jobb. En liten detalj måhända, men ack så central i sammanhanget.

För mig som alldeles nyligen fått mitt första heltidsjobb är det väldigt svårt att se frilansande och ständigt arbetssökande som status. Självklart vill man göra saker man tycker är intressant, spännande, roligt, whatever. Men ordet struktur verkar här vara ett bortglömt ord. Jag citerar igen: ”‘Homo zappiens’ kallar Sofia Rasmussen oss och syftar på en generation som otåligt zappar sig fram i arbetslivet och vägrar slå sig till ro”. Visst nämns konjunktur, men det där fria valet? Jag har knappast gått runt och känt att jag ”prickat av både passion och frihet” när jag inte vet vad om jag har pengar till mat nästa månad. Att yngre människor ”studsar” omkring kanske också beror på att de just inte har något val? Paketera det i rosa fluff all you want, men så ser min verklighet ut.

När jag fick beskedet att jag hade fått min heltidstjänst började jag gråta. Säkerligen för att jag verkligen, verkligen ville ha den. Men likväl var det tårar av utmattning och år av andan-i-halsen som släppte. Trygghet. Den oerhört konkreta känslan av att veta vad som händer, att veta att jag kan våga slappna av även om jag har massor av hårt arbete framför mig, det är en frihet jag nog aldrig riktigt känt förut.

”En statusuppdatering på Facebook om att du sitter med chefens ekonomirapport ger knappast några likes, medan en i stil med ‘Planeringsfrukost på Berns – sedan ansiktsbehandling!’ en grå måndagsmorgon får hela kompislistan att sucka avundsjukt”.

Behöver jag ens kommentera? Inte ens underbara Lina Thomsgård framställs riktigt för det hon faktiskt gör (enligt mig). Hennes Rättviseförmedling handlar för mig inte bara om att hitta alternativ till underrepresenterade grupper. Den är också ett stöd just för människor som sliter för att hitta ett kontaktnät i den nya arbetsljungeln, val eller ej. Istället läggs fokus på att Thomsgård fick ett jobb för att hon också var dj.

Och ska vi prata kreativa yrken, ”att frilansa lite, spela in en skiva”, är det oftast ganska underförstått att man knegar för mat och hyra, men ägnar all sin fritid åt det man tycker om. Man bara väljer att identifiera sig med vissa delar av sitt liv mer. Inget. val.

Jag önskar så att det hade funnits ett varför i Björkmans text. Varför står ”karriärbohemen” i bjärt kontrast till kontorskvinnan? (Det är Elle det här, blev lite fokus på kvinnor). Varför hoppar vi ”rastlöst” från jobb till jobb? Jag skulle säga att vi hoppas från jobb till jobb. Björkman skriver att ”giggarna” blir allt fler, enligt devisen ”Fuck you, jag gör väl vad jag vill”. Tror hon att en frilansare tänker så? Jag har nog aldrig träffat någon som hoppat från jobb till jobb med förklaringen ”Nää det var ju så himla trist där”.

”Släpp fram mångsysslaren i dig!” Ja, man är så illa tvungen när man inte får ett heltidsjobb.

Wake up.

Update: Chris Mason, politisk reporter på BBC, twittrade just idag följande: ”A record number of 16 to 24-year-olds are out of work and more people than ever are in part-time jobs.” Jag motsätter mig såklart inte människors individuella valmöjligheter och drömmar. Problemet är att verkligheten inte är ett egenvalt karriärs”fenomen” som i tidningen Elle, utan en faktisk problematik, där unga genom timanställningar och frilansuppradag också hamnar mellan stolarna vad gäller rätt till A-kassa osv. Detta är inte frihet.

(via)

Lisa Ehlin
  1. j skriver

    jag tycker att både heltids – och ströjobb är en förmån.

    antar att artikeln i ELLE syftar på bloggsyndromet då unga människor får småjobb tack vare kontakter och sitt ”kändisskap”, för de som nöjer sig med att försörja sig på det sättet och inte har ett behov av utbildning är det väl en förmån.

  2. Patrik skriver

    word

  3. Tweets that mention Arbetslinjen - LISA / JON | Rodeo Magazine -- Topsy.com skriver

    [...] This post was mentioned on Twitter by Mårten Michanek, Kajsa B, ja bro, Body In The Thames, sofia hultman and others. sofia hultman said: RT @lisaehlin: Ett litet svar till Camilla Björkman http://rodeo.net/lisajon/2011/02/arbetslinjen/ [...]

  4. Simon skriver

    Det finns flera sidor av detta.. Jag är 32, jobbat 9-5 sedan jag var 18 och varvat det med studier. Blev ingenjör och jobbade som SAPkonsult i 5 år innan jag spydde på hela grejen. Nu har jag ett kafferosteri, driver ett Cafe med några vänner och håller på att starta upp ett förlag. Man kan nog kalla det affärsman. Men OJ vad kul jag har! Och massor med mer energi, mer tid osv.. 9-5 passar säkert många men jag dog av att jobba åt någon annan.

  5. agnes skriver

    äntligen!!! äntligen någon som nyktert kan konstatera att heltidsjobb (jobb överhuvudtaget) har blivit otroligt svåra att få för unga människor och som inte skyller det på vår lathet och/eller orealistiska drömmar om ett glamoröst liv. Så trött på den nedlåtande attityden från alla medelålders+ med inställningen ”vill man så kan man” tro fan att alla vill ha ett jobb!

  6. Anna skriver

    Tack. Kräks lite på idén att alla har ströjobb för att de är så jävla FRIA och KREATIVA och HÄRLIGA. Jag jobbar som timanställd och det finns inget jag längtar efter mer just nu än en hederlig tillsvidareanställning på 40h/vecka. Orka ha magont för att man inte vet om man får jobba nästa vecka också (har jobbat på veckobasis ett tag, nu är jag safe en månad till.. klarar mig altlså till kanske maj. Wow.

  7. Linnea skriver

    Håller med fullständigt.
    Jag kokar över när det kommer rapport efter rapport som deklarerar hur vi 80-talister ÄR. ”Vi vill vara fria från tvånget att ha ett fast jobb. Vi vill kunna åka bort när vi vill. Vi vill slippa ansvar”.
    Ingen i min bekantskapskrets är nöjda med att hoppa runt på olika projektanställningar och inte ha någon fast tillvaro. Det är jävligt lätt att säga vad 80-talisterna vill när man lutar sig mot rapporter om hur tillvaron ser ut för dem. Men de rapporterna säger verkligen ingenting om hur vi vill ha tillvaron. Jag är 29 år och har aldrig haft ett fast jobb trots kandidatexamen och otaliga ströjobb på mitt CV. Jag skulle ge upp så mycket av mina ”fria val” och min ”ansvarsfrihet” för en fast anställning att jag inte kan se några begränsningar alls.
    Om jag bara kunde få en enda betald semester någon gång skulle jag bli så lycklig att jag också skulle gråta.

  8. Karl skriver

    timanställda förena er:

    https://www.sac.se/

  9. Märta Myrstener skriver

    Håller helt med, bra Lisa! Den här bilden av 80-talister är som nya lyckliga horan-myten, skönt för dom som vägrar att anställa en att gå i tron att man bara tycker att det är härligt att jobba som inhoppsvikarie typ.

  10. Tove skriver

    Så himla, himla rätt! Tack Lisa!

  11. Sarah skriver

    Bra skrivet. Och för att få dom där dröm-hoppa-runt-i-rosa fluff deltidsjobben måste man nog i de flesta fall kunna visa upp ett gediget CV. Och då underlättar det ju om man varit fast anställd. För det är inte fluff att säsongsjobba i industrin.

  12. Anna skriver

    Så bra Lisa!

  13. Katta Kvack skriver

    JÄKLAR vad bra skrivet!

  14. A.M.O. skriver

    Jag är en av dom där som pusslar ihop med ströjobb samtidigt som jag söker fast mark. Kanske behöver man låtsas som om att det är en drömtillvaro för att orka…

  15. Karl skriver

    Kan inte låta bli att undra hur många här som faktiskt försöker göra någonting åt sin situation på ett politiskt och inte individuellt plan. För det här är i högsta grad ett politiskt problem. Arbetsmarknaden är skapad av människor. Vilka röstar för sin egen otrygghet? Miljöpartiet (i stort) och partierna högerut stödjer denna utveckling.

  16. Lisa Ehlin skriver till Karl

    Absolut. Det är ett politiskt, strukturellt och inte minst globalt problem (se BBCs tweet). Exempelvis tipsade en vän mig om parallellerna till vad som händer i Egypten (http://blogs.hbr.org/haque/2011/02/egypts_revolution_is_coming_to.html). Det till viss del även en värderingsfråga: hur framställs unga tex. i media? Jag tror dessutom, som du säger, att många inte riktigt vet sina rättigheter, att fackligt medlemskap ens finns som alternativ, etc. Det kan bli svårt som individ att veta i vilken ände man ska börja, eller om man förändra.

  17. Ida skriver

    Tack

  18. Nima skriver

    Sant!

  19. Mimo Style Paris skriver

    Otroligt bra argumenterat, jag håller fullständigt med dig!

  20. Arbetslinjen del 2 - LISA / JON | Rodeo Magazine skriver

    [...] om företaget The Phonehouse sektliknande  arbetsmetoder. Parallellen till min tidigare text om ströjobb som status är kanske inte så tydlig vad gäller det specifika företag som granskas. Men omständigheterna [...]

  21. Arbetslinjen del 3 - LISA / JON | Rodeo Magazine skriver

    [...] var det dags igen. I februari hade jag en rant om Camilla Björkmans ”Ströjobb är Status”-text i Elle. Kortfattat ville jag [...]

  22. Spöket i maskinen - LISA / JON | Rodeo Magazine skriver

    [...] av att kunna tjäna sitt uppehälle och alltid öka sin förmåga till kritiskt tänkande. Believe me. Men påhoppen, vad jag uppfattar som nästintill förakt för “de mjuka kunskaperna”, [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

LISA / JON
LISA / JON