När Britney Spears en sen kväll i februari 2007 tog en trimmer inne på en tatuerarsalong och rakade av sig sina slarvigt hemmafärgade bruna extentions hände några saker. Den celebkultur som via skvallerbloggar som Page 666 (sedemera omdöpt till Perez Hilton) och tidningen Grazia – med självförbrännande, självsvältande Nicole Richie och Lindsay Lohan som fixstjärnor – åren innan fullkomligt exploderat lämnade hos många till slut en fadd eftersmak i munnen. En känsla av att det räcker nu, hur långt kan vi gå?

Å andra sidan genererade samtidigt varje nytt inlägg om Britney nya rekord i bloggarnas besökarsiffror och skvallerpressens lösnummerupplagor. Allt, precis allt, som rörde Britney Spears de här månaderna rapporterades som breaking news. Hon jagades genom West Hollywood, där hon ständigt tycktes befinna sig i sin bil, ensam på en till synes planlös färd mot ingenting.

Hon hånades för sin kropp, för sina ständiga besök på Starbucks, varje besök på offentliga toaletter dokumenterades. Hon hånades i sin roll som mamma. Som frånskild 26-åring. Hon bröts i tusen bitar i sin yrkesroll; hennes skivbolag och management tycktes inte se några problem i att en uppenbart skör (och uppenbart kraftigt medicinerad) person som levt varje del av sitt vuxna liv framför en kamera även skulle genomleva sin allra svåraste stund hittills live på MTV. Det ledde ju bara till fler rubriker, mer nyfikenhet, mer prat.

Fler sålda skivor? Vem bryr sig, det går ju alltid att sätta dockan på display under en världsturné.

Men något annat hände också: vi – även, tror jag, de av oss som läste varje hjärtlöst blogginlägg och såg varje biljakt på TMZ – fattade Britney, för allra första gången förstod vi henne. Vi fattade varför det där håret skulle väck, vi fattade tryggheten i att sitta ensam i en bil och själv bestämma var och när färden skulle ta slut. Vi fattade henne när hon slet upp ett paraply och gick till rasande attack mot en av de till synes ändlösa paparazzibilar med flabbande, hånfulla dudes bakom ratten som alltid, alltid fanns där. De enda som alltid fanns där.

Vi fattade Britney då.

Så skönt för oss.

Tillfredsställelsen i att kunna luta sig tillbaka och förstå en annan människa, eller i det här fallet: en produkt som vi tillsammans byggt upp och brutit ner. Nu förstår vi dig, du har inte haft det lätt. Berätta för oss.

Bekvämt att kunna applicera ett romantiskt filter av svärta på albumet hon släppte runt den här tiden, Blackout. En kåt skiva, en skiva helt utan ballader. En skiva som då, mitt i sin kontext, lät förvånansvärt, i brist på bättre ord, obrydd. För första gången sjunger Britney inte långt nere i halsen, utan låter rösten dansa. Hon sjunger raka melodier om att vara naken med sin älskare och naturligtvis var detta något misstänksamt. Hur kan en person, mitt i en livskris, inte öppna sig kring det faktum att hon inte mår helt bra? Hur har hon mage att inte släppa in oss även här? Hon är galen, va? Galen på riktigt nu. Vi vill ju veta mer, vi är på din sida. Berätta för oss.

(Du är vår nu.)

Idag släpps Femme Fatale, Britney Spears sjunde album. Precis som Blackout saknar den ballader och utspelar sig endast på två platser: på dansgolvet och i sängen. Den lanseras precis som de förgående skivorna som en comeback. Den personliga krisen för fyra år sedan nämns aldrig vid ord när ett nytt Britney Spears-album ska släppas men finns där hela tiden, outtalad under den mest neonfärgade av överstrykningspennor.

Men törsten efter skandaler, tragedier och förklaringar på galenskapen släcks aldrig i Britneys musik.  Vi får aldrig tillfredsställelsen i att höra hennes bekännelser av sina snedsteg tonsatta av stråkar, illustrerade av, säg, Dianne Warrens ord.

Britney vänder utan att missa ett beat ryggen mot allt detta. Mot våra förmätna försök att ytterligare banalisera en levande person.

Ändå ter sig varje lansering av en ny Britney-skiva som en vädjan om att ge henne en chans till, om att storsint överväga att vända blad. Och därför får varje köp av en ny Britney Spears-skiva verka som ett förlåt, ett vi var på din sida hela tiden, ett vi förstår dig. Som ett vi förlåter dig.

(Du är fortfarande vår.)