Så var det dags igen. I februari hade jag en rant om Camilla Björkmans “Ströjobb är Status”-text i Elle. Kortfattat ville jag försöka förklara att det som på ytan verkar vara fria val och någon slags hunky dory-livsstil egentligen handlar om att unga idag är tvugna att ta ströjobb då de inte blir fast anställda. Efter den texten (och Björkmans också för den delen) fick vi se SVT-reportage om The Phonehouse och den nya arbetsmarknaden där unga utnyttjas och körs i botten för att sedan bytas ut mot nya hungriga ungdomar (“hungrig säljare” – fundera på den).

Så igår läste jag Ann Charlott Altstadts krönika “Den Blåsta Generationen“. Den handlar, som jag förstår det, om modebloggare i synnerhet (att dessa inte specificeras är en diskussion i sig. Vi kan ju till exempel låta vem som helst på den här sajten svara på detta om de känner för det. Alla skriver eminent om mode) och om den unga (yngre?) generationen i allmänhet.

Jag skrev spridda och upprörda tweets igår kring denna krönika, så med risk för att upprepa mig är Björkmans och Altstadts texter märkligt lika. Den förra hyllar samma personer som den senare dissar. Båda använder samma lilla grupp för att läsa av något mer generellt. Båda är lika världsfrånvända.

Poängen är att det inte handlar om Elin Kling eller Blondinbella. Jag kan välja att inte lyssna på ord som “entrepenör” och “personal branding”. Poängen är att att texterna måste ses i en kontext. Kontexten är att ungdomsarbetslöshet och utanförskap är ett faktum. Poängen är att samtidigt som min föräldrargeneration fortsätter jobba till 69, så släpps inte unga in på arbetsmarknaden. Poängen är att vi inte vet våra rättigheter eller förstår vårt värde, när (sorry för jobbigt ord, men här är det befogat) diskursen är totalt dominerad av antingen total individualism eller en dumförklarad helhet.

Detta är ett globalt problem. Vi ser samma sak hända i Storbritannien, i Spanien, i USA, i Mellanöstern. De politiska förändringar som skett i Egypten och Tunisien och nu i Libyen är på många sätt en ungdomsrevolt. Det är människor under 30 som är arbetslösa och oerhört frustrerade. Se exempelvis slideshowen “The Kids Aren’t Happy” om detta.

Här gäller ju flera parallella debatter, och även om saker överlappar är de ju inte samma. Jag tänker inte heller ramla i fällan och påstå att alla unga vet allt om Internet och Sociala medier och att alla unga överallt har någon slags tyst överenskommelse eller “fattar varandra”. Vad som gör mig så frustrerad är hur man i något som ändå bevisligen är del av ett betydligt större sammanhang, och med en syn på “unga vuxna” som redan är oerhört svart, har mage att döpa sin krönika till “Den Blåsta Generationen”? Finns det en gräns för hur mycket man kan spotta en generation i ansiktet?

Generationsklyftan har alltid funnits. Jag påstår inget annat. Men att den i många fall idag verkar utmynna i ett förakt med effekten av en märkligt förvriden kamp, det verkar vi inte riktigt ha lyckats tala om (även om jag tycker SVTs båda “Dokument Inifrån”-avsnitt var utmärkta exempel). Denna tröstlösa cynism börjar bli ett ordentligt problem.

Ann Charlott Altstadt avlutar sin krönika som följer: “Jag har varit ung tjej sedan långt innan Kling och Blondinbella föddes. Jag har vuxit upp med punk och proggvärderingar, och blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet. 80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.

Men om man inte bara accepterar utan också hajpar identitetskonsumtion och skitjobbsvillkor är man helt blåst, både i betydelsen lurad och korkad. Varför aldrig avslöja och protestera? Varför bara krypa för tidsandan?”

1. Punk och proggvärderingarna funkar inte idag. Det kom något som heter Intersektionalitet emellan. Tidsanda på det?

2. Mediegeneration? Det har det funnits sedan Gutenberg. Det finns inga “digital natives”, men det finns unga människor som tvingas anpassa sig. Detta är inte “mjukryggad följsamhet” eller att “krypa efter tidsandan”, detta är att överleva. Titta på “Dokument Inifrån” igen, och fråga dig om de anställda hade något annat val överhuvudtaget än att vara “mjukryggat följsamma”?

3. Varför aldrig avslöja och protestera? Vi skriker hela tiden. Det är bara du som inte lyssnar.