Arbetslinjen del 3

Så var det dags igen. I februari hade jag en rant om Camilla Björkmans ”Ströjobb är Status”-text i Elle. Kortfattat ville jag försöka förklara att det som på ytan verkar vara fria val och någon slags hunky dory-livsstil egentligen handlar om att unga idag är tvugna att ta ströjobb då de inte blir fast anställda. Efter den texten (och Björkmans också för den delen) fick vi se SVT-reportage om The Phonehouse och den nya arbetsmarknaden där unga utnyttjas och körs i botten för att sedan bytas ut mot nya hungriga ungdomar (”hungrig säljare” – fundera på den).

Så igår läste jag Ann Charlott Altstadts krönika ”Den Blåsta Generationen”. Den handlar, som jag förstår det, om modebloggare i synnerhet (att dessa inte specificeras är en diskussion i sig. Vi kan ju till exempel låta vem som helst på den här sajten svara på detta om de känner för det. Alla skriver eminent om mode) och om den unga (yngre?) generationen i allmänhet.

Jag skrev spridda och upprörda tweets igår kring denna krönika, så med risk för att upprepa mig är Björkmans och Altstadts texter märkligt lika. Den förra hyllar samma personer som den senare dissar. Båda använder samma lilla grupp för att läsa av något mer generellt. Båda är lika världsfrånvända.

Poängen är att det inte handlar om Elin Kling eller Blondinbella. Jag kan välja att inte lyssna på ord som ”entrepenör” och ”personal branding”. Poängen är att att texterna måste ses i en kontext. Kontexten är att ungdomsarbetslöshet och utanförskap är ett faktum. Poängen är att samtidigt som min föräldrargeneration fortsätter jobba till 69, så släpps inte unga in på arbetsmarknaden. Poängen är att vi inte vet våra rättigheter eller förstår vårt värde, när (sorry för jobbigt ord, men här är det befogat) diskursen är totalt dominerad av antingen total individualism eller en dumförklarad helhet.

Detta är ett globalt problem. Vi ser samma sak hända i Storbritannien, i Spanien, i USA, i Mellanöstern. De politiska förändringar som skett i Egypten och Tunisien och nu i Libyen är på många sätt en ungdomsrevolt. Det är människor under 30 som är arbetslösa och oerhört frustrerade. Se exempelvis slideshowen ”The Kids Aren’t Happy” om detta.

Här gäller ju flera parallella debatter, och även om saker överlappar är de ju inte samma. Jag tänker inte heller ramla i fällan och påstå att alla unga vet allt om Internet och Sociala medier och att alla unga överallt har någon slags tyst överenskommelse eller ”fattar varandra”. Vad som gör mig så frustrerad är hur man i något som ändå bevisligen är del av ett betydligt större sammanhang, och med en syn på ”unga vuxna” som redan är oerhört svart, har mage att döpa sin krönika till ”Den Blåsta Generationen”? Finns det en gräns för hur mycket man kan spotta en generation i ansiktet?

Generationsklyftan har alltid funnits. Jag påstår inget annat. Men att den i många fall idag verkar utmynna i ett förakt med effekten av en märkligt förvriden kamp, det verkar vi inte riktigt ha lyckats tala om (även om jag tycker SVTs båda ”Dokument Inifrån”-avsnitt var utmärkta exempel). Denna tröstlösa cynism börjar bli ett ordentligt problem.

Ann Charlott Altstadt avlutar sin krönika som följer: ”Jag har varit ung tjej sedan långt innan Kling och Blondinbella föddes. Jag har vuxit upp med punk och proggvärderingar, och blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet. 80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.

Men om man inte bara accepterar utan också hajpar identitetskonsumtion och skitjobbsvillkor är man helt blåst, både i betydelsen lurad och korkad. Varför aldrig avslöja och protestera? Varför bara krypa för tidsandan?

1. Punk och proggvärderingarna funkar inte idag. Det kom något som heter Intersektionalitet emellan. Tidsanda på det?

2. Mediegeneration? Det har det funnits sedan Gutenberg. Det finns inga ”digital natives”, men det finns unga människor som tvingas anpassa sig. Detta är inte ”mjukryggad följsamhet” eller att ”krypa efter tidsandan”, detta är att överleva. Titta på ”Dokument Inifrån” igen, och fråga dig om de anställda hade något annat val överhuvudtaget än att vara ”mjukryggat följsamma”?

3. Varför aldrig avslöja och protestera? Vi skriker hela tiden. Det är bara du som inte lyssnar.

Lisa Ehlin
  1. Ola Berg skriver

    Bra text. Alstads krönika var verkligen dum. Några frågor dock:

    Avslöja exakt vad? Och protestera mot exakt vad? Inför exakt vem?

    När saker går i stå, när man t ex inte får ett jobb eller när grupper av människor marginaliseras år efter år, så finns det ju alltid skäl.

    Men de skälen är inte uppenbara, orsakerna är inte självklara; så vilken verklighet som ska avslöjas kan man inte förbigå.

    Har du några förslag i den riktningen?

  2. unni skriver

    Precis, håller med dig. Ingen lyssnar på de unga som skriker. http://www.unnidrougge.com/2011/05/21/nar-man-stryper-innehall/

  3. Champagne skriver

    Bra! Problemet är ju i grund och botten en ny, ändrad arbetsmarknad – som nu är global – i kombination med en pre-globalisering-syn på hur arbete ska se ut. Vi kan inte båda ha fast jobb-kakan och lägga ut samhället på entreprenad. Osäkerheten inom arbetsmarknaden ingår i globaliseringen och öppna gränser. Det suger för oss som aldrig får några jobb, men jag har svårt att tro att det kommer finnas särskilt många jobb med guldklocke-möjligheter i framtiden. Men, som sagt. Med det inte sagt att det inte suger. för det gör det ju, för alla oss (icke-blåsta) chanslösa på arbetsmarknaden.

  4. Jacob skriver

    ”Poängen är att vi inte vet våra rättigheter eller förstår vårt värde, när (sorry för jobbigt ord, men här är det befogat) diskursen är totalt dominerad av antingen total individualism eller en dumförklarad helhet.”

    Det är väl precis det Alstadts text handlar om? Och knappast något som exempelvis samtidsförebilder som Elin Kling och Isabelle Löwengrip ”skriker” om i sina respektive publikationer. Vet inte vad det tjänar till att betrakta Kling och Löwengrip som maktlösa inför den här diskursen – bidrar de verkligen till att belysa problematiken eller bidrar de bara till den? Så har haft svårt att begripa den reflexmässiga kritiken (”Kritisera inte unga kvinnor i karriären!”) mot Alstadts text.

  5. Lisa Ehlin skriver till Jacob

    Jacob: Jag skriver inte om modebloggarna här, jag skriver om generationsföraktet. Alstedts text exemplifieras med Kling och Löwengrip, men det är den ständiga rekonstruktionen av en bild som inte stämmer med verkligheten som jag reagerar över. Det är ingen reflexmässig kritik, snarare en fördjupad frustration över denna ständiga mediebild som vägrar ta tag i reella problem.

  6. Lisa Ehlin skriver till Ola Berg

    Ola: Exakt. Här finns också inbakat en uppfattning om att uppror alltid ser likadant ut (helst som 1968). Även om de saker som händer i Mellanöstern, eller tex studentupproren i London förra året är exempel på en typ av ”upprorskanon”, så funderar jag mycket kring om våra revolutioner inte ligger mycket i hur vi, genom den tid och de förändringar vi lever i i stort (inte minst Internet) luckrar upp gamla gränser, gamla värderingar. Vi har på många sätt redan gått vidare tror jag, men det är en tyst revolution. Kollektiv, men utan överenskommelse. Mycket av det motstånd vi haft att tillgå kan vi inte använda – feminism är feminismer, klasser omdefinieras (eller osynliggörs) etc, som gör att man inte kan svara på sin frustration med de medel som finns att tillgå. Precis som du säger – vilken verklighet ska avslöjas? Vi pratar nog verkligheter idag.

  7. Andreas skriver

    Tycker din kritik är bra. Det är inte idealen som skapar det materiella, utan i sista hand det materiella som skapar idealen. Å andra sidan verkar inte Altstadt helt omedveten om detta, hon nämner ju själv skitjobbsvillkoren.

    Problemet är ju att media behandlar Blondinbella som en talesperson för min generation. Hon har bland annat fått uttala sig om arbetsmarknadspolitiska frågor i morgonsoffan. Det är väl knappast vi 80-talister ansvariga för. Om vi betänker att Blondinbella är aktiv moderat så kanske vi kommer själva problematiken på spåren.

  8. Om modebloggande | Isak Gerson skriver

    [...] har sagts i frågan om unga kvinnors modebloggande den senaste tiden. En hel del poänger har gjorts, [...]

  9. Lisa Ehlin skriver till Champagne

    Champagne: Exakt! Det är ju dessa perspektiv som måste tas upp och debatteras. VÄRLDSfrånvänd kan användas i flera dimensioner här.

    Unni: Dito!

  10. Om modebloggande – kausalitet | Isak Gerson skriver

    [...] punkt. Hur uppstår de ideal som reproduceras bland de diskuterade och anklagade modebloggarna? Lisa/Jon skriver: Poängen är att det inte handlar om Elin Kling eller Blondinbella. Jag kan välja att [...]

  11. Andreas skriver

    Nu har Gudrun Schyman twittrat att hon tycker artikel är bra.

  12. Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Clueless skriver

    [...] undertecknad inkluderad. För att få en rimlig bild av hela grejen rekommenderar jag därför Lisa Ehlins kritik och Unni Drougges medhåll för det viktiga, som alltså INTE är “ååånej ytliga [...]

  13. Läsning - Lisa C | Rodeo Magazine skriver

    [...] Lisa Ehlin om Ann Charlott Alstadt: Vi skriker hela tiden. Det är bara du som inte [...]

  14. Alex skriver

    Därför bör ungdomen inte lyssna på Isabella Löwengrip
    http://stockholm.suf.cc/darfor-bor-ungdomen-inte-lyssna-pa-isabella-lowengrip/

    “Isabella Löwengrip skrev igår på SVT Debatt en replik på Ann Charlott Altstadts artikel i Aftonbladet ”Den blåsta generationen”. Altstadt gör i sin artikel Löwengrip till representant för vår tids ungdomsgeneration, som hon kategoriskt avfärdar som lurad och korkad. Men Löwengrip är inte dummare än att hon förstår att utnyttja detta representantskap för sina egna politiska syften.

    Men Isabella Löwengrip företräder inte 90-talister eller unga tjejer. Däremot företräder hon en bestämd samhällsklass och en särskild ontologi dvs. en föreställning om hur världen är beskaffad. Vi ska förklara allt ihop, låt oss börja med samhällsklass.”

  15. bianca skriver

    när är det vi skriker och var? måste ha missat detta jag med. själv upplever jag det mer och mer som att om vi skulle skrika skulle vi få janteretorik som svar och inget annat.

    i övrigt håller jag med att man inte kan skylla på generationen, det är bara symptom även om de är fula sådana man lätt kan bli irriterad på (inte i ytlig bemärkelse höhö).

  16. Kajsa skriver

    Men jag tror att det finns en viktig poäng i det Heberlein skriver om: det finns en massa unga människor som inte kommer till tals, och som kämpar politiskt för sina åsikter och som konsekvent tar ställning emot hela karusellen med utseende- och ytfixering osv. Och människor som aldrig hörs, som aldrig får vara med i debatten. Det är en klassfråga, unga 80-90talister som har föräldrar som hjälper de fram i arbetslivet, ett stort nätverk, kulturellt kapital osv, klarar sig mkt bättre dagens samhälle.

    Jag själv har ett ambivalent förhållande till Rodeo t ex, jag tilltalas av att göra ytan till djup, men man tappar mycket på vägen i en sådan ambition. Det finns något motbjudande i att ge modet mening utöver dess funktion. Alltså jag vet att mode och kläder är meningsskapande och det är kultur, politik och mkt annat.

    Rodeo är som Nöjesguiden, en blandning av populärkultur och samtidsanalyser (samhällskritik?). Och det ska vara så coolt, hippt och smart hela tiden, tillslut tappar man helt fokus efter att läst en fet jävla artikel om hur bebisen blev ett modeattribut (gärna med stöd i Butlers teori om det performativa könet)…. det slutar med att man slänger tidningen och tänker: det här är typ samma skit som jag läser i Elin Klings- blogg, men det är värre för det gör anspråk på att vara djupt, SOM OM jag behöver fler skäl till att ge mer utrymme åt yta i mitt liv.

    Kontentan av det här är i a f, att alla de ungdomar som tillhör generationen 80-90talister (som jag själv gör) är präglade av ett högt tempo, fokus på yta och pengar, vi lever i ett Sverige (och ett Europa) som är borgerligt styrt, ett Sverige som under de senaste 20 åren gått igenom stora förändringar, och detta påverkar alla unga som växer upp här.

  17. Den uppblåsta generationen – och alla unga kvinnor den inte ser - Johan Wirfält | Rodeo Magazine skriver

    [...] Ehlin har redan skrivit utmärkt här på Rodeo om bristerna i Ann Charlott Altstadts ursprungliga resonemang. Efter att ha läst [...]

  18. Matilda skriver

    Det är så mycket jag reagerade på när jag läste hennes krönika. Förutom de saker du tar upp: Varför det alltid ska klankas ner på unga tjejer som sysslar med mode?

    Eller jag vet ju varför. De är tacksamma att klanka ner på. Mode är förutom ansett som ytligt & kommersiellt, också ansett som ett intresse kopplat till kvinnan. Och tittar man tillbaka i historien några hundra år så kan man tydligt se att de kvinnliga intressena alltid varit mindre viktiga & värda än de som ansetts manliga. (Tittar man också tillbaka i historien kan också se att sen kostymen tågade in i herrmodet så har kvinnan varit den som varit på ”display”, och därför alltid mycket hårdare dömd pga utseende än en man. Därför stack Sahlins LV-väska hårt i ögonen på folk, och därför blir kvinnliga politiker hur de än klär sig alltid dömda. För tantigt, för tråkigt, för vågat, för sexigt.. etc )

    Det känns bara inte så himla vänster, kärlek & uppror som jag tror är ord som Ahlstadt vill identifiera sig med.

    Om nu Ahlstadt ska klanka ner på 80- och 90-talisternas ändlösa ickekritiska konsumtion, varför tar hon inte upp ALL vår konsumtion?
    T.ex. att man idag byter mobiltelefoner, mp3-spelare, datorer och annan elektronik stup i kvarten utan större ifrågasättande? Det som traditionellt är kopplat till mannen då ja.. Varför inte klanka på den också? Varför just på unga kvinnor som är framgångsrika och sysslar med något ansett kvinnligt?

    Men samtidigt är det vår generation som faktiskt tänker steget längre med shopping. När vår föräldrageneration förfasar sig över de summor vi spenderar på ett par jeans, så åker de gladeligen till Ullared och andra billighetsaffärer och gör ”fynd” bestående av kläder som är så billiga att man knappast kan tänka sig den som sytt det fått en bra lön. Och vart det är sytt.. ja det vet man inte heller……
    Vad jag menar är att jag tror idag att unga i större utsträckning har en helt annan medvetenhet när de går och shoppar än vad unga kanske hade för 20 år sen. Vem har sytt detta? Hur är det producerat?

    Och när hon skriver om den minst samhällskritisk generationen… Vet inte vart jag ska börja?
    Exempel: Jag har en gång i tiden gått igenom det svenska skolsystemet, och haft upprörda lärare på pensionssträcket som utbrustit ”Jag har minsann varit lärare på den här skolan i 35 år! För 20 år sen var eleverna annorlunda! De lyssnade och ifrågasatte inte undervisningen” (Kanske inte exakt så ordagrant men det var iaf vad den lärare jag tänker på menade)
    Idag sitter vi inte och accepterar allt bara som det är för att en vuxen säger ”för det är så”. Nej, vi ifrågasätter varför vi lär oss sakerna vi gör i skolan. Vad får vi ut av det? Vad kan vi använda det till?

    Nu lever jag inte i Sverige längre. De jag fortfarande umgås med som bor i Sverige är kanske inte representativa för alla 80-talister i Sverige. Men jag vågar påstå att dömma av de jag umgås med i Sverige och London i ”den blåsta generationen” är mer öppna för människor som är annorlunda. Vi accepterar hbt-personer, invandrare och andra människor som sticker ut i en långt högre grad än tidigare generationer.

  19. etvomir skriver

    Det är jättefint att du försvarar företag som ”The Phonehouse”.
    Om en ung persons första möte med arbetsmarknaden är företag som har usla villkor och löner. Om dessutom arbetsmiljön är en katastrof, kan knappast heller kunden förvänta sig god service. Hur ska den anställda, i detta fall oftast de unga, känna någon respekt för sin arbetsgivare och utföra ett gott arbete om miljön och villkoren är usla?
    En hög lön behöver inte alltid vara drivkraften, men väl en fungerande arbetsmiljö där det finns möjlighet att utvecklas. Vi lever i en tid där vinstintresse går före allt annat. Akta bara så du inte blir sjuk och inte har en buffert hög som två årslöner. Det behövs nämligen eftersom du förmodligen inte kan få kvalificerad vård på något annat sätt än att slanta upp en rejäl hög. Den som inte ser det är blind, eller tillhör kategorin ekonomiskt oberoende.
    Jag tycker att Altstadt är väl aggressiv i sin retorik – oftast, men det ligger en del i vad hon säger här. Jag skulle kunna räkna upp typexempel på företag med så usel arbetsmiljö, att man som kund får kvalité och kompetens därefter.

  20. Modeåret 2011 – April, maj, juni | Rodeo Magazine skriver

    [...] proggare. Men så resonerar bara den som missat samhällsutvecklingen de senaste tio åren, löd gensvar på [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
LISA / JON
LISA / JON