(bild)

Jag läser texten “How The Internet Transformed The American Rave Scene” av Michaelangelo Matos på The Record. Artikeln behandlar hur ravescenen under 90-talet inte skulle utvecklats som den gjort om det inte hade varit för den parallella utvecklingen av Internet. Matos kallar Rave för “Americas last great outlaw musical subculture”, för kids, av kids, utan en auktoritet i sikte. En rörelse driven helt kollektivt, för kollektivet. Han skriver:

“Rave’s rise mirrors the Web’s in many ways. Both mixed rhetorical utopianism with insider snobbery. Both were future-forward “free spaces” with special appeal to geeks and wonks. (It can’t be a coincidence that dance music’s instruments of choice are referred to by their model numbers: 303, 606, 808, 909.) Both took root through the ’80s and emerged in fits and starts through the mid-’90s, at which point both became part of the social fabric. Indeed, one of electronic dance music’s key genres, IDM, was named after an email list devoted to ‘intelligent dance music.’”

Matos menar att just rave var (är?) som gjuten för att växa och andas på Internet. Eller elektronisk musik överlag. Han bakar såklart in England i det här också, som egentligen satte igång det hela, men verkar avfärda den utvecklingen lite. Paul Oakenfold och de andra åkte till Ibiza och blev baleariska, vilket visserligen utmanade den rådande klubbscenen i London, men verkade vara desto mindre begripligt musikaliskt för amerikaner.

Istället vrider texten åt själva kärnan, dansen (själva sub-basen i kulturen, för att vara skojfrisk). Och de personer som citeras gör väl vad representanter för alla subkulturer gör; hävdar att de var först. “Det här var innan World Wide Web”, “Vi jobbade med små forum, det var början på social media” eller beskrivningen av Beta Lounge, en San Fransisco-baserad site som streamade DJ-mixar (verkar inte helt olikt dagens Turntable.fm, vilken jag dock inte satt mig in i), hur pionjärerna till dagens podcast-revolution också kom från rave-kulturen.

Intressant i Matos text är att många som var inne på rave och Internet i dess begynnelse gjorde det som vi i dagens DIY-kultur tar mer eller mindre för givet; de sammanförde teknik och popkultur, och inte i en sci-fi-kontext. Datanördar som gillar att dansa? Det får mig mest att tänka på Neo i “The Matrix”. Inte för att han dansar, men han går på något slags rave och dealar disketter. Känns ju jättehäftigt.

För all del, detta är ju hela tanken med Techno. Inget nytt förstås. Men såhär tillbakablickande, och med mig själv som alternativ vägg att testa detta emot, blir ravekulturen och dess sammanflätade rörelse med Internet plötsligt min angelägenhet.

Som sagt, ska man vara krass kanske alla musikaliska subkulturer var först på sina sätt. Jag är övertygad om att en text med vilken annan musikgenre som växte fram samtidigt som Internet skulle göra anspråk på att förstå dess väsen och själ lite extra. Men med dagens musik och klubbklimat ligger ravekulturen onekligen nära till som något många musiknördar generellt verkar fungera efter. Inte minst för att musik och teknik inte går att separera längre. Matos igen:

“‘I was working in a computer lab all through college,’ says Damian Higgins, a.k.a. Dieselboy, one of America’s top drum & bass DJs, who went to school in Pittsburgh from 1990 to 1995. ‘[In] my spare time, I’d go to the lab. I was addicted to the Internet — like these Korean kids at the 24/7 Internet cafes playing World of Warcraft, that was me talking about music and raves on V-Rave.’” (V för virtual, förf. anm.).

Internet var praktiskt för ravekulturen då, både på grund av att det handlade om elektronisk musik, men också för att ännu smidigare komma undan polis i jakten på hemliga platser att dansa på. Idag är alla dessa olika aspekter förlorade i varandra. Är du väldigt intresserad av musik är du egentligen by default en datanörd på något sätt.

Musiken förändras såklart hela tiden. De uppdelningar som beskrivs, de territorier som läggs ut och befästs i texten (England vs. USA, öst vs. västkust, techno vs. house) befinner sig ju idag i en enda stor kreativ mosh pit. Och dansen, den har vi gemensamt över genregränserna.

Så, om vi alla är ravare, kanske rave också har de bästa svaren på den här outsagda men gemensamma, postmoderna och konstanta känslan av alltings ände. Internet kanske förändrade ravekulturen, men ravekulturen förändrade kanske oss? Jag säger som Peggy Lee: “Is that all there is? If that’s all there is, my friends, then let’s keep dancing”.