Amour-propre

empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika om Twitter och Internets olika rum. Kort ville jag då beskriva hur Twitter kan ses som en del i en muntlig tradition (i sin extrem representerad av Pettitts Gutenbergparantes), medan andra aspekter fortfarande är en del av den rådande, skriftliga kultur vi haft under ett antal sekel. Poängen var då också att försöka vrida kritiken kring Internetfenomen för att förstås utifrån just en muntlig tradition, som precis som offline, verkar enligt andra sociala parametrar.

Den här diskrepansen mellan en dominerande skriftkultur och en praktiserad (kanske folkligare) muntlig tydliggjordes för mig i efterdyningarna av massakern i Norge. Känslouttrycken haglade, online som offline, i försök att förstå, gemensamt dela chocken och den emotionella tryckvågen som följde.

Vad som ytterligare hände var att artisten Amy Winehouse olyckligt gick bort i förtid. Detta födde förstås ännu fler reaktioner, enligt en fullt begriplig nyhetsprincip; något nytt inträffar, detta avhandlas. Parallellt med upprördheten över händelserna i Norge kom upprördheten över andra twittrare som ens tänkte tanken att visa empati för en bortgången ung artist samtidigt som detta andra pågick. Fräckheten! För det är tydligen så, att empati, precis som kärlek, eller vilket annat mänskligt uttryck som helst, endast kan färdas åt ett håll, i en riktning, med en styrka, samtidigt?

Empatin ja. Som den empatin Fredrik Virtanen diskuterar i sin krönika i Aftonbladet idag. En text som ifrågasätter det allra mest grundläggande humana i andra människor. Empatin. Han reducerar alla de känslouttryck och försök till förståelse som Twitter blev en plattform för till en tävlan i poängplockning och ego-boosting (fundera vidare på den parallellen för all del). Han drar in barnen i Afrika (och för övrigt även författaren Neil Strauss, som för mig främst förknippas med en man som har skrivit en bok om att man ska förolämpa kvinnor för att sedan ligga med dem) och kallar Twitter för en plats där man mest visar upp sig.

Dessa reaktioner är exakt min poäng i min tidigare krönika. Virtanens text är ett försök att analysera en plats som mer liknar vardaglig dialog än textbaserad monolog. Med risk för att upprepa mig, men vem går in i ett rum, utbrister något provocerande, och sätter sig sedan tyst i ett hörn utan vidare diskussion? Twitter fungerar inte så. Människor fungerar inte heller så.

I en situation full av fasa, skräck och sorg, reagerar de flesta människor utifrån instinkt. Vi vill vara tillsammans och gemensamt försöka förstå det som sker. Vi har ett antal, uråldriga ritualer kring sorgearbete, på vilken nivå detta än sker, som baseras på dessa grundläggande behov. Det är fundamentala aspekter av vårt psykologiska och sociala liv.

Det spelar kanske inte alltid så stor roll vad det twittras, vilka ord det är. Det spelar kanske inte heller så stor roll att det sägs om och om igen. Mycket av det som kommunicerades via Twitter skulle enligt mig kunna ses fungera enligt samma princip som de som sedan samlades utanför Norska ambassaden för att tända ljus. Ibland pratar man, ibland lyssnar man. Vare sig det är Amy Winehouse eller barnen i Afrika, så står inte medkänslan för Norge i ett motsatsförhållande till något av dem. Detta är en mycket märklig utgångspunkt. Kanske lite som att fråga vilket av dina barn du älskar mest? Empati fungerar inte så. Medmänsklighet fungerar inte så.

Däremot så gör Twitter, varandes ett ”pratande” men utifrån text, att våra samtal, våra ord, blir digitala spår. De bli synliggjorda, och därmed tyngre. Detta betyder fortfarande inte att de fungerar enligt en mer hierarkisk och textbaserad form, en nyans vi måste börja ta i beaktande.

Jag blir livrädd för Virtanens cynism och oförmåga att se skillnad på empati och narcissism. Jag blir ledsen när vi inte sätter tilltro till våra mest grundläggande funktioner som människor, eller att vi inte någonstans i bakhuvudet fattar att alla såklart är fullt delaktiga i det som händer i Norge, även om vissa även väljer att uttrycka empati gentemot andra händelser. Att tro att andra människor väljer att försöka plocka poäng på sorg tyder snarast på en sorglig uppfattning av hur andra människor tänker. Det är det som är narcissism.

Den som sa det han var det. Akta dig så du inte drattar i sjön Virtanen, när du speglar dig så väldigt i dig själv.

Lisa Ehlin
  1. Julia skriver

    Jag störde mig också redan i inledningen på påståendet att ingen skrivit om svält i Afrika. Min feed har de senaste veckorna handlat mycket om det. Att bestämma att de man själv följer är representativa för hela Twitter är lite självupptaget och blint.

  2. Anjo skriver

    Bravo. Jag blev bestört över krönikan som Virtanen skrev; extremt dålig och fingerpekande. Gillar den här repliken starkt.

  3. Peder Bergenwall skriver

    Ett mycket bra svar det här.

    Först och främst kan man ju faktiskt fråga sig vilka Virtanen själv följer, läser och använder i sin bedömning av ”hur Twitter reagerar”. För han kan omöjligt ha koll på ens en femtedel av alla de 11 000 följare han har, och hade han haft det hade han nog också märkt hur otroligt mycket folk som enbart uttryckte sin sympati för de drabbade och inget annat.

    Sedan ligger Norge alldeles precis intill Sverige. Det finns 50 000 svenskar i Oslo, och många har norska vänner, släktingar och bekanta. Norge är dessutom ett så pass ”utvecklat” land att deltagande på Twitter faktiskt kan följas och uppskattas av drabbade norrmän. Sympatier på Twitter når troligen fram till personerna de är riktade till på ett helt annat sätt än sympatier för de svältande människorna i Afrika.

    Och, den viktigaste poängen du gör: empati är inget man bara känner i en riktning åt gången, om man inte tvingar sig själv till det. Kanske säger Virtanens syn på empati mer om hans brister och skuldkänslor, än twittrares förmåga att känna för andra människor.

    Återigen, en fin och bra text.

  4. J skriver

    Men, nu bortser du ju från att Virtanens kritik inte bara består av ”Ni tycker inte synd om Afrika, då får ni inte tycka synd om Norge”, utan att den i högsta grad är riktad mot HUR empatin gentemot Norge tog sig form.

    Precis som Virtanen skriver, om sitt flöde, var det väldigt många i mitt som började fördöma de som skrev om annat. Ingen fick vara glad. Ingen skulle skriva om fester, ”hur roliga de än var”. Allt skulle plötsligt stanna upp och fokusera på Norge. Varför?

    (Påverkan kan så klart förklaras med både geografisk och kulturell närhet, grundläggande i nyhetsvärdering, och om det är bra eller inte är en annan diskussion)

    Hursom var det fördömandena som stack mig i ögonen. Den likriktningen vissa plötslig krävde av twitter när det nu gällde något de själva brydde sig om. ”Är du inte ledsen kan du hålla käften” uppfattade både jag och andra att vissa tyckte.
    Jag tycker inte det är okej att diktera andras twittrande och här kan liknelser om andra katastrofer enligt mig vara berättigat. Ingen ber någon sluta festtwittra när det dör barn i Afrika, men när det smäller i Oslo ska alla rätta sig i ledet. Den diskrepansen tycker jag ärligt inte så bra om.

    Sen håller jag INTE med Virtanen när han går vidare och dömer ut alla sörjande som karriärskåta modebloggare. Jag är fullt medveten om att många kan ha haft bekanta, släktingar eller dylikt i Norge och därför berördes.
    Jag ifrågasätta aldrig någons sorg, men oavsett varför någon annan var ledsen ger det inte dem rätten att diktera villkoren för vare sig mitt (jag hade t.ex. fest på fredagskvällen) eller andras twittrande.

  5. Lisa Ehlin skriver till J

    Precis, jag vill också få fram att empati inte har just en riktning. Med risk för att bli relativistisk så är kanske närhetsprincipen en egen debatt, som har sina specifika sociala principer. Detta varierar nog våldsamt beroende på vilka man följer, och detta är medvetna val man kan göra och man vill komma bort från konformitet (om det nu är konformitet att reagera liknande på en massaker).

    Afrikaliknelsen är också länkad till massmedia, vi reagerar på nyheter. Nu hade jag förvisso en hel del i min feed som pratade, i den mån de kunde, om hur vi kan hjälpa och skänka pengar till Afrikas horn. Här uppfattade jag snarare Virtanen som exploaterande av dito.

    Och dikterandet av andras twittrande är i kontexten säkert lika mycket ett uttryck för frustration och allmän ilska, och i ”festarnas” fall, en reaktion på obegriplig ondska. Det är också ytterligare en debatt som förs konstant, att man försöker styra varandra. Igen, inte unikt för Twitter, utan något människor gärna gör gentemot varandra även offline. Sociala koder osv.
    Detta uppfattade jag var inte Virtanens poäng i texten. Om det var, kom det tyvärr inte riktigt fram.

  6. J skriver

    Ja, närhetsprincipen är en egen debatt. Ville bara tydliggöra att jag (och jag utgår även Virtanen, men det är ju ren spekulation) så klart förstår varför folk reagerar mer på drygt 90 döda i Norge än 9000 i Darfur. Rätt eller fel.

    Hursom uppfattade jag, till skillnad från dig, att Virtanens kritik tog avstamp just i intoleransen mot de som inte föll in i ledet utan blaj- fest- glad- eller kläd-twittrade.

    ”De, och de var ganska många, som inte gjorde samma bedömning fördömdes å det grövsta av skönandarna, som sällan består av vanliga vardagstwittrare utan av bloggare som via sociala medier söker en karriär.

    De vanvördiga mer eller mindre hängdes upp på skampåle. Twitter krävde: empati och bara empati. Inga tweets om fester, inga om kläder, inget om sig själv. Empati, bara.”

    Men det kanske var menat som kritik enbart mot det faktum att folk inte visar större empati mot Afrika och isåfall missar han målet med än större marginal.

  7. Henrik skriver

    Det som FV ger uttryck ligger väl i linje med de cynismer han hävde ur sig för 10 år sen efter 9/11. Han tyckte även då att folks empati var falsk och endast ett uttryck för folks egocentrism och vilja att synas. Jag skickade ett mail till honom ang detta och fick tyvärr inget svar. Han upprepar sig och visar ett tydligt och osympatiskt drag hos sig själv som inte verkar ha försvunnit.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

LISA / JON
LISA / JON