Jag och Vampire Weekend har alltid haft en märklig relation. Varje gång vi ses står vi avvaktande en stund, tänker “det här är inget jag behöver i mitt liv” och “jag hinner inte med mina nära relationer, vad ska det här ge mig?”, sådana saker. Sedan hör jag hur mycket andra tycker om Vampire Weekend och hur roligt och bra de verkar ha det tillsammans och ger oss en chans, ändå, en gång kan ju inte skada.

Ganska snabbt umgås vi väldigt intensivt, Vampire Weekend och jag. I några dagar eller veckor, nyförälskat och bubblande. Tills någon av oss, det brukar vara jag, säger stopp. Stopp, det räcker, vi var aldrig särskilt nära, jag måste få tid till annat nu; tid till de som säger andra saker, viktigare saker, tid att kramas, tid att läsa, tid att göra precis vad som helst och förlåt, Vampire Weekend, men vi sitter faktiskt inte ihop du och jag.

Sedan hörs vi inte på ett tag, några månader eller något år, förrän vi står där och glor på varandra igen. Det hände senast för några veckor sedan, mitt i en takmålning dök Vampire Weekend upp och vi fortsatte där vi senast skiljdes åt, som om ingenting hade hänt. På kvällen, över en fisksoppa och ett vitt vin, fick Vampire Weekend träffa min sambo och vi kom strålande överens allihop.

Vi har inte hörts sen dess.

Tills Rostam hörde av sig i morse. Han kommer på middag ikväll.

[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/musicrostam/wood[/soundcloud]