Kära artikelförfattare i dagens DN, greetings from the sticks. Jag läser idag om bristen på kritiskt tänkande på högskolan. Om ungdomar som läser tveksamma kurser i alltför lätta ämnen. Om den amerikanska studien som visar att det inte finns någon mätbar förbättring i “förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning”. Om studenter som väljer ointressanta kurser och följdaktligen inte visar några vidare resultat. Om “högskoleproletariat” och den låga nivån. Om de poänglösa discipliner och svaga program som fritidsvetenskap, måltids- och restaurangvetenskap, tjänstevetenskap, polisforskning, hållbarhetsvetenskap, turismvetenskap, nycirkus – och modevetenskap.

Jag är själv doktorand i modevetenskap. På vårt center, numera en del i Media Studies tillsammans med Film och JMK (Journalistik, Media och Kommunikation) har vi en docent i Economics and Marketing och en gästprofessor i Ekonomisk historia (artikelförfattaren är själv Företagsekonom). Vi har även doktorander, docenter eller professorer i konsthistoria, film, litteratur, etnologi, filosofi, sociologi (jag själv) och visuell kultur.

Det är inte första gången tvivelaktiga discipliner som mitt eget, för att inte säga humaniora överlag, har fått liknande påhopp. Resultatansvaret är ständigt överhängande. “Vad blir man på det?” Vad kan vårt ämne egentligen bidra med överhuvudtaget? Jag skulle vilja hävda allt grundläggande i kultur och samhälle, historiskt såväl som samtida. Hur kan vi någonsin förstå något av det vi gör, det allra mest vardagliga och vanemässiga i våra liv, om vi inte ställer frågor kring det? För det är i det vanemässiga och vardagliga som faktiska förändringar syns tydligast. Att jag skriver detta inlägg på en datamaskin och inte en skrivmaskin, att jag klär mig varje dag, att jag besöker museer för att lära mig, att jag läser, vad jag läser, att jag konsumerar, popkultur såväl som annat, att jag deltar i politiska frågor, vad än som angår mig, och inte minst att jag förhåller mig kritiskt till allt detta. Precis det som artikelförfattaren kritiserar.

Vi, högskolepöbeln, fokuserar i många aspekter på de uttryck som just för att de är indirekta, alternativa, säger så mycket om våra värderingar och normer, om vår förståelse och uppfattning om världen omkring oss. Så skriver exempelvis Caroline Evans, professor på Modevetenskapen såhär i sin bok “Fashion at the edge”:

”In periods in which ideas about the self seem to be unstable, or rapidly shifting, fashion itself can shift to centre stage and play a leading role in constructing images and meanings, as well as articulating anxieties and ideals. [---]  time and place could be fin-de-siècle Vienna, Paris of the 1930s, or 1990s London: each has a relationship to modernity and to technological change and its impact on sensibilities. What is significant in each case is the role fashion plays in articulating contemporary concerns about the self and the world”.

Vi kan fortsätta bakåt. Adorno, Horkheimer, Kracauer, McLuhan, Innis, Bourdieu, Burke, Sontag, Benjamin, Barthes, Battaille, Lacan, ja till och med Marx (läs den ljuvliga “Marx’s Coat” av Peter Stallybrass från 1998) tittar på ytan, på media, på visuella uttryck, på populärkultur, på subjektet i världen, i historien, i erfarenheten, minnet, kroppen. Och så vidare. För att inte tala om genus, etnicitet eller klass, ständigt behandlade, ständigt centrala, ständigt uttryckta inom just dessa områden.

Dessa är sällan mätbara kategorier. De är upplevda, praktiserade. Att välja att läsa “tvivelaktiga discpiliner” som modevetenskap är att ta del av grundläggande aspekter av det mellanmänskliga, det grundläggande existentiella. Dit når inte siffrorna. Den existentiella psykologen Rollo May inleder sin bok “Den omätbara människan” med:

“Vi som lever nu möter en märklig paradox. Som aldrig förr översvämmas vi av fragmentariska informationer via radio, tv och satelliter, Men aldrig tidigare har vi haft så lite inre visshet om vår egen existens. Ju mer den objektiva sanningen ökar, desto mer minskar vår inre visshet.”

May citerar i sin tur Nietzsche, som skriver:

“Vi lever i atomernas period, i det atomiska kaos… och jakten efter lyckan skall aldrig vara större, än då den måste gripas mellan i dag och i morgon; emedan i övermorgon måhända all jakttid skall vara slut.”

Det är vår roll att söka dessa frågor, dessa paradoxer. Med detta inte sagt att jag inte förstår arbetsklimatet, nödvändigheten av att kunna tjäna sitt uppehälle och alltid öka sin förmåga till kritiskt tänkande. Believe me. Men påhoppen, vad jag uppfattar som nästintill ett förakt för “de mjuka vetenskaperna”, är farligt. Så argumenterar artikelförfattaren för klokhet och använder kvantitativa bevis, men skriver samtidigt:

“Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.”

Brist på substans i utbildnigsområdet? Ja, jag är ledsen att behöva bli postmodern här, men detta är ytterst relativt. Det är en sak vilken kunskap som premieras, en annan vad som faktiskt behövs. Jag har skrivit text på text om det här. Till exempel i boken “Myten om Internet”, eller i Ord&Bild.

Kunskap är makt. Som i tusentals skor som finns kvar som vittner från förintelsen. Som i de skräckinjagande luvtröjorna i Londonupproren. Som i The Tiller Girls sparkande ben. Som i Alexander McQueens hologram av Kate Moss. Jag sitter bara inte på den kunskap som du efterfrågar. Jag sitter antagligen på den du inte vill att jag ska ha då den kritiserar och sticker och är obekväm.

Vi når nog inte ett större allvar än just i vår “ytliga samtidskultur”, ty i dräktens yta döljer sig själens djup.