Spöket i maskinen. Igen.

Kära artikelförfattare i dagens DN, greetings from the sticks. Jag läser idag om bristen på kritiskt tänkande på högskolan. Om ungdomar som läser tveksamma kurser i alltför lätta ämnen. Om den amerikanska studien som visar att det inte finns någon mätbar förbättring i “förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning”. Om studenter som väljer ointressanta kurser och följdaktligen inte visar några vidare resultat. Om “högskoleproletariat” och den låga nivån. Om de poänglösa discipliner och svaga program som fritidsvetenskap, måltids- och restaurangvetenskap, tjänstevetenskap, polisforskning, hållbarhetsvetenskap, turismvetenskap, nycirkus – och modevetenskap.

Jag är själv doktorand i modevetenskap. På vårt center, numera en del i Media Studies tillsammans med Film och JMK (Journalistik, Media och Kommunikation) har vi en docent i Economics and Marketing och en gästprofessor i Ekonomisk historia (artikelförfattaren är själv Företagsekonom). Vi har även doktorander, docenter eller professorer i konsthistoria, film, litteratur, etnologi, filosofi, sociologi (jag själv) och visuell kultur.

Det är inte första gången tvivelaktiga discipliner som mitt eget, för att inte säga humaniora överlag, har fått liknande påhopp. Resultatansvaret är ständigt överhängande. “Vad blir man på det?” Vad kan vårt ämne egentligen bidra med överhuvudtaget? Jag skulle vilja hävda allt grundläggande i kultur och samhälle, historiskt såväl som samtida. Hur kan vi någonsin förstå något av det vi gör, det allra mest vardagliga och vanemässiga i våra liv, om vi inte ställer frågor kring det? För det är i det vanemässiga och vardagliga som faktiska förändringar syns tydligast. Att jag skriver detta inlägg på en datamaskin och inte en skrivmaskin, att jag klär mig varje dag, att jag besöker museer för att lära mig, att jag läser, vad jag läser, att jag konsumerar, popkultur såväl som annat, att jag deltar i politiska frågor, vad än som angår mig, och inte minst att jag förhåller mig kritiskt till allt detta. Precis det som artikelförfattaren kritiserar.

Vi, högskolepöbeln, fokuserar i många aspekter på de uttryck som just för att de är indirekta, alternativa, säger så mycket om våra värderingar och normer, om vår förståelse och uppfattning om världen omkring oss. Så skriver exempelvis Caroline Evans, professor på Modevetenskapen såhär i sin bok “Fashion at the edge”:

”In periods in which ideas about the self seem to be unstable, or rapidly shifting, fashion itself can shift to centre stage and play a leading role in constructing images and meanings, as well as articulating anxieties and ideals. [---]  time and place could be fin-de-siècle Vienna, Paris of the 1930s, or 1990s London: each has a relationship to modernity and to technological change and its impact on sensibilities. What is significant in each case is the role fashion plays in articulating contemporary concerns about the self and the world”.

Vi kan fortsätta bakåt. Adorno, Horkheimer, Kracauer, McLuhan, Innis, Bourdieu, Burke, Sontag, Benjamin, Barthes, Battaille, Lacan, ja till och med Marx (läs den ljuvliga “Marx’s Coat” av Peter Stallybrass från 1998) tittar på ytan, på media, på visuella uttryck, på populärkultur, på subjektet i världen, i historien, i erfarenheten, minnet, kroppen. Och så vidare. För att inte tala om genus, etnicitet eller klass, ständigt behandlade, ständigt centrala, ständigt uttryckta inom just dessa områden.

Dessa är sällan mätbara kategorier. De är upplevda, praktiserade. Att välja att läsa “tvivelaktiga discpiliner” som modevetenskap är att ta del av grundläggande aspekter av det mellanmänskliga, det grundläggande existentiella. Dit når inte siffrorna. Den existentiella psykologen Rollo May inleder sin bok “Den omätbara människan” med:

“Vi som lever nu möter en märklig paradox. Som aldrig förr översvämmas vi av fragmentariska informationer via radio, tv och satelliter, Men aldrig tidigare har vi haft så lite inre visshet om vår egen existens. Ju mer den objektiva sanningen ökar, desto mer minskar vår inre visshet.”

May citerar i sin tur Nietzsche, som skriver:

“Vi lever i atomernas period, i det atomiska kaos… och jakten efter lyckan skall aldrig vara större, än då den måste gripas mellan i dag och i morgon; emedan i övermorgon måhända all jakttid skall vara slut.”

Det är vår roll att söka dessa frågor, dessa paradoxer. Med detta inte sagt att jag inte förstår arbetsklimatet, nödvändigheten av att kunna tjäna sitt uppehälle och alltid öka sin förmåga till kritiskt tänkande. Believe me. Men påhoppen, vad jag uppfattar som nästintill ett förakt för “de mjuka vetenskaperna”, är farligt. Så argumenterar artikelförfattaren för klokhet och använder kvantitativa bevis, men skriver samtidigt:

“Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.”

Brist på substans i utbildnigsområdet? Ja, jag är ledsen att behöva bli postmodern här, men detta är ytterst relativt. Det är en sak vilken kunskap som premieras, en annan vad som faktiskt behövs. Jag har skrivit text på text om det här. Till exempel i boken “Myten om Internet”, eller i Ord&Bild.

Kunskap är makt. Som i tusentals skor som finns kvar som vittner från förintelsen. Som i de skräckinjagande luvtröjorna i Londonupproren. Som i The Tiller Girls sparkande ben. Som i Alexander McQueens hologram av Kate Moss. Jag sitter bara inte på den kunskap som du efterfrågar. Jag sitter antagligen på den du inte vill att jag ska ha då den kritiserar och sticker och är obekväm.

Vi når nog inte ett större allvar än just i vår “ytliga samtidskultur”, ty i dräktens yta döljer sig själens djup.

Taggar: , , , , ,

_Lisa Ehlin

9 Kommentarer

2012.09.12 12:57

9 Kommentarer på "Spöket i maskinen. Igen."

  1. _Ehrenfeld den 2012/09/12 02:46

    2. “Jag är relativist”. Så hade du kunnat skriva, så hade du sparat på både din och min tid.

  2. Malin den 2012/09/13 11:30

    3. Det behövs fler som argumenterar och strider för humanioras värde och vara. Tack.

  3. Johna den 2012/09/13 01:05

    4. Bra skrivet! Om man skulle följa dem som bara vill ha yrkesutbildningar, skulle samhället till sist inte komma någon vart – varken 100 sorters broar eller nya mediciner hjälper ett samhälle som inte klarar av att förstå sitt eget folk.

  4. lg den 2012/09/13 11:14

    5. Eller inte. Humaniora hamnar verkligen inte automatisk i någon akademisk strykklass. När hörde du senast en påhopp på historia, retorik eller litteraturvetenskap? Själv har jag bla en examen i MKV och vi lästa en j-a massa Popper – och just därför kan se varför mode aldrig kan bli en vetenskap [pröva att applicera Popper på en enda text om ämnet - "fina linjer" "spännande material"].

    Men sitter man fast i pomo- eller klipp-och-klistra-träsket – ledsen att behöva säga det – men då är man inte akademiker i sinne och hjärna. Det kräver mer, bla en viss klassisk skolning/allmänbildning. Jämför din blogg här med Dick Harrissons (humanist!) på SvD. Eller Horace Engdahls text om Wagner i DN för ett tag sedan http://www.dn.se/kultur-noje/musik/aldrig-ar-wagner-narmare-himlen-an-i-lohengrin . Du är i alla fall ett ljusår bakom, såväl stilistiskt som till innehållet.

  5. Kristofer den 2012/09/14 02:04

    6. lg: för att inte tala om hur många ljusår bakom en artikelkommentar med tämligen obegåvat språk är i sådana fall. Och med en MKV-examen (fil kand, antar jag) antar jag att du borde vara medveten om i vilken kontext din kommentar hör till: grabbigt larv med utgånget bäst före-datum.

    Du med all din akademiska visdom borde väl rimligen kunna publicera ett svar som balanserar på rätt nivå, om du nu inte håller med artikelförfattaren?

    MEN! Det hade allt varit roligt om Dick Harrisson hade bloggat om dubstep.

  6. Sigge den 2012/09/14 02:46

    7. Ju mer jag tänker på ett samhälle där man behandlar humaniora styvmoderligt desto mer rädd blir jag. Då skulle världen bli som på mitt labb (är kemist) – typ vita killar som återger skämt från TV-serien två och en halv män för varandra samt har noll intresse för något annat än typ primtal och molekyler. Hjärnan känns stadd i förruttnelse vissa dagar efter jobbet – och då arbetar jag ändå med ett högst respekterat, sällan ifrågasatt, ämne. Om folk bara visste hur mkt forskning inom naturvetenskap som ALDRIG “leder till nåt”.
    Jag fattar inte grejen här :
    1. Varför dra ALL humaniora över en kam? (Den uttjatade Harry Potter-kursen kan väl knappast ens jämföras med exempelvis en konstvetenskaplig avhandling om Marina Abramović eller dylikt) Lika haltande som ovanstående kommentars jämförelse mellan Horace Engdahls ESSÄ med denna BLOGG – två helt olika uttryck som forum för skilda typer av kulturyttringar. Jag tvivlar på att Horace är kapabel att analysera samhället genom populärkulturella yttringar, exempelvis.
    2. Varför måste man VÄLJA? mellan typ humaniora/naturvetenskap – Dick Harrisons bloggi /exempelvis denna bloggy/en analys av Kissies bloggy etc etc. Allt är väl intressant?
    Varför ska det ena utesluta det andra? Förakt mot populärkultur månne? Så tröttsamt.
    3. Slutligen : den som till äventyrs vågar läsa kulturgeografi eller nåt och sen inte får jobb har nog tagit med detta i beräkningen och är beredd att stå sitt kast.

  7. lg den 2012/09/15 08:34

    8. Kristofer, vad är din poäng? Påstår du att lisajon i någon relevant aspekt går att jämföra med Horace Engdahl? Artikeln i DN har rätt: det är för låg nivå på för många ämnen/kurser/högskolor. För att ta ett exempel, HHS – där jag också gått (men inte slutförde – jag ville åt kurserna i nationalekonomi) – om din genomsnittliga humaniorakurs/-student höll samma nivå som kurserna på HHS skulle ingen ifrågasätta dem.

    Jämför med hur det ser ut i Europa – jag var utbytesstudent i Cambridge och blev vän med en kille som doktorerade i historia (något om medeltiden). Han blev efter examen headhuntad till Accentures managementdel. Säger något om nivån på utbildningen där. Hör av dig nästa gång någon som läst “modevetenskap” hamnar på McKinsey.

  8. Sigge igen då den 2012/09/16 10:42

    9. Hahaha! Tack lg (Är det ok om jag kallar dig Blubby?) för morgonens första skratt. “Påstår du att lisajon i någon relevant aspekt går att jämföra med Horace Engdahl?” Som sagt : det är just det vi INTE påstår. Poängen är att det inte finns någon poäng i att jämföra en essä av Horace Engdahl med denhär bloggen. Det är som att jämföra äpplen och päron. Och för att ta det hela riktigt pedagogiskt : både äpplen och päron kan vara goda och frukterna ifråga kan samexistera! Man kan till och med blanda dessa i en fruktsallad! Det är godare än att bara äta äpplen/päron. Mind-botteling, I know! #Blades of glory-referens#
    Jag tror inte att Lisa/Jon eller för den delen du, jag eller många andra skulle kunna skriva essäer som Horace. Men jag tror inte heller han skulle kunna skriva denhär bloggen ety han saknar kunskaperna och referenserna för det. Jag hoppas iofs verkligen, verkligen att både Dick Harrison och Horace snart ska skriva om dubstep! Bra idé Kristoffer.
    Jag är medveten om att jag upprepat mig men jag såg verkligen ingen annan råd.
    Ha det fint allesammans!

  9. lg den 2012/09/19 05:10

    10. Det är inte en fråga om referenser och kunskaper utan intellektuell skärpa och språkbehandling. Som doktorand i humaniora borde man i alla fall spela på samma planhalva som Horace Engdahl. Gör man inte det – ja då säger det en hel del om den genomsnittliga nivån på humaniorautbildningen på svenska universitet.

    När såg du för övrigt HE använda “ety” senast? Typiskt ord som folk använder för att artificiellt försöka lyfta sin språkliga nivå – utan att lyckas.