Om Brandy och allt

 

Chockfasen.
Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas – en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Någonting har gått sönder och andra saker fattas. Det är att vara sjuk när tryggheten slagits i spillror och det inte ens går att lita på magkänslan som aldrig tidigare ljugit. Nu säger magkänslan olika saker hela tiden, nu är den så lätt att lura och att manipulera.

Kroppsminnet gör att hjärnan ljuger. Hjärnan ljuger om allt hela tiden. Kroppsminnet hittar så lätt tillbaka till det som saknas, vaggar så lätt in en i lugnet som ryckts bort.

Just nu är det trasigt i kroppen. I håligheten som har uppstått sitter det sjuka, där saknas tryggheten och drömmarna och hjärtat kämpar mot det som hjärnan ibland vill säga: det var skitdrömmar. Du ljög för dig själv.

Men hjärnan vet samtidigt att det inte var några skitdrömmar, drömmar om kärlek kan aldrig vara skitdrömmar.

”Never”.

Det första som hörs av Brandy på hennes sjätte album är ordet ”never”. Upprepat som ett mantra, hennes röst har aldrig haft mer kraft, hon menar verkligen ”aldrig”.

”NEVER. NEVER. NEVER. NEVER.”

Hon har aldrig älskat eller älskats såhär förut. Många har försökt och många har hon hoppats på men ingen har lyckats som hen som älskar henne nu. Men det är också ett ”aldrig” som säger att hon heller aldrig skulle nöja sig med mindre, det vet hon nu efter alla besvikelser och brustna förhoppningar.

Aldrig.

”Wildest Dreams” är inte årets bästa singel för att Brandy sjunger om den sanna kärleken som hon äntligen hittat hem till. Det har många gjort förut och aldrig riktigt övertygat.

Den är årets bästa singel för att lyssnaren litar på att hon litar på sig själv i den här kärleken. Att hon inte försvinner i den och att hon inte heller kommer att se på den enbart i romantikens skimmer. Hon vet att hon kommer att behöva jobba för den och hon är beredd att göra det.

Den här säkerheten har inte kommit smärtfritt, det hörs också. Men Brandy vet att om kärleken inte är beredd att jobba för henne och för ett liv tillsammans så kommer hon inte att vilja ha den. Hon har gett allting förut, hon gör det igen, men hon kommer aldrig att kompromissa kring det ömsesidiga arbete som måste ligga bakom en relation.

Hela ”Two Eleven” präglas av den här säkerheten. Brandy låter sig aldrig falla ner i den ilska och bitterhet som präglade – det förvisso ännu bättre men så mycket mörkare – skilsmässoalbumet ”Afrodisiac” från 2004. Trots att hon här varken jobbar med Darkchild eller Timbaland längre är dock ljudbilden ungefär densamma; ett återhållsamt mörker, med refränger som mullrar fram som obeveklig åska.  

Om man ställer Brandys ”No such thing as too late” jämte Carole Kings ”It’s too late” är det som att ställa hjärtat och hjärnan bredvid varandra och i Brandys sång får den typ av perverterad logik som hjärtat ibland ägnar sig åt fritt utrymme: man kan alltid vänta på kärleken och väntar man tillräckligt länge så kommer den att komma. Den kanske till och med kommer tillbaka?

Carole Kings sång berättar det hjärnan efter några varv mitt i natten till slut lyckas övertyga om: det gjorde ont. Också. Drömmarna och den goda viljan räcker inte alltid till. För att något levande alls ska finnas kvar måste man släppa taget, låta just det här dö.

Men “No such thing as too late” ljuger alldeles mästerligt och hur riskabelt det än är att luta sig emot just den här typen av lögn är det mitt i allt precis lika nödvändigt. Just den här typen av lögn är själva fundamentet till varför man alls orkar.

Reaktionsfasen.
Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan ”Varför?” upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

”Sick.
When it makes you go and compromise everything you said the night before you wouldnt do.

Sick.
When you love him more than you love yourself.
You can’t let go ’cause you just can’t help it.
Sick.
’Cause the only thing left to do is cry, ’cause deep inside it makes you so sick”.

”So Sick” – om den släpps som singel kommer den att vara årets näst bästa –  berättar precis hur det ligger till. Ett ”aldrig” ersätts så lätt av ett ”varför”, av ett ”kanske”, verkligen av ett ”om ändå…”. Man börjar lätta lite på de regler man under chockfasens mindre tunga dagar sätter upp för sig själv för att alls kunna fungera. Vågar sig ut bland folk, dricker lite alkohol, inser att det tomma har slukat all förmåga att föra sig i sociala sammanhang.

Man kanske träffas lite grann igen, det kanske är ungefär som vanligt. Det går bra. Tills man måste gå igen, måste skiljas igen, var och en åt sitt håll.

I ”Wish your love away” är Brandy där man hamnar ibland. Minns du allting som du sa, allt du lovade, allt jag litade på? Jag önskar att det aldrig hade hänt, att alla sakerna du sa aldrig hade sagts. Minns du att du sa att jag var fin, den finaste?

Om jag kunde önska en sak så är det att jag inte brydde mig, inte tänkte på dig, ”if I had one wish left I would wish your love away”.

Men sista ordet får alltid hjärtat, som påminner om att förmågan och viljan att älska aldrig får ses som ett nederlag eller ett misslyckande.

Även om man är trasig ett tag, även om tomheten där det sjuka sitter under en lång tid kommer att kännas permanent.

De olika faserna i sorg och kris är kopierade härifrån. Den sista fasen heter Bearbetning och nyorientering. När jag nått dit ska jag börja läsa böcker igen, se en film och hänga med i handlingen, gå på en utställning och se verken och inte bara golvet. Sen ska jag berätta om det.

Jon Lax
  1. 16 oktober. Och allt | Hanna Johansson skriver

    [...] Minns du att du sa att jag var fin, den finaste? [...]

  2. J skriver

    Det blir inte bättre. Men det blir annorlunda. Och förmågan att älska är aldrig ett misslyckande. Under tiden har man Dusty.

    https://www.youtube.com/watch?v=cNoJxYfF1zE

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

LISA / JON
LISA / JON