(Bild: Isabel Nellde)

För det första: japp, vi fick stå och vänta i tre timmar och japp, det var jobbigt och tråkigt och pajade min rygg och djn spelade en remix av “Smack my bitch up” och vann ett pris i smaklöshet där och då.

Men, ALLA vi som var inne på Berns igår kväll slapp stå och vänta fina och uppklädda och förhoppningsfulla ute i kylan som massor av Rihannas fans fick göra. Vi hade tak och värme och gratis drinkar. Bortskämda recensenter i vissa kvällstidningar tycks till och med haft något att sitta på.

Den Rihanna jag såg var ingen oengagerad, slapp etcetera diva som det påstås på somliga ställen idag. Jag såg en glad och fin och cool – i ordets allra bästa bemärkelse, det vill säga inspirerande och stöttande självsäker snarare än den mobbande “coolhet” som många tror är en kul grej att lägga på sin platta person – superstjärna med en personlighet och utstrålning som skulle kunna sätta eld på gamla murvlars anteckningsblock. Om hon ville. Men hon är liksom inte där för dem. Eller mig. Eller de som stod på sponsorernas gästlista. Det missförståndet borde berörda reda ut till nästa gång.

Ja, vi fick vänta tre timmar boohoo. Men VI fick se en artist som var totalt närvarande, där varenda blick, varenda skiftning i ansiktsuttryck och varje leende, danssteg och frasering var värt att vänta på. Allra finast: hon spelade “Stay”, som jag skrev om härom dagen. Andra gången någonsin hon spelar den live och precis som på SNL gjorde hon den solo, som den borde vara.

Önskar bara att de som stod utanför hade kunnat få komma in snarare än de (de var många, män) som var inne i lokalen, de som bufflade och bråkade med tjejer och sjöng med “roligt” i de refränger de kände igen (samt babblade sönder de de inte kände igen).

MEN: trösten är att ni som stod utanför igår kommer att få det alldeles magiskt i Globen i sommar. För då är det bara ni där, ni som kan varenda textrad, ni som väntar i alla väder och aldrig förväntar er att saker ska komma gratis.