Jag nämnde som hastigast Unknown Mortal Orchestras “So good at being in trouble” i måndags. Redan då hade jag fallit pladask för den och dess helt perfekta tempo med de slöa, släpande trummorna och refrängen som skulle kunna vara en superhits refräng, om vi levde i en värld där superhits tilläts lite mindre näbbar, klor och allmänt bjäbb.

Sedan dess har den bara växt, tempot har blivit min vardagliga rytm. Och sånger som inleds med “Now that you’re gone…” har alltid ett bra försprång på väg till mitt hjärta. Med “So good at being in trouble” är jag så svag för allt det här att jag redan nu är alldeles säker på att den är 2013 års bästa sång.

Med viss reservation då vi har elva månader kvar till facit.

Resten av “II”, UMOs andra album, har jag bara hunnit nosa på. Men det låter genomgående – utom i en låt där det rockade till ganska så gräsligt. Varför ska det så ofta omotiverat rockas till? Ducktails, Woods, jag tittar på er med – slött, släpigt, varmt och jättebra.

Lyssna här! Och här nedan är “So good at being in trouble” igen: