Musik

”Himla svårt att skilja riktiga Justin från Dick in a box-Justin nuförtiden”. Jon chattar med Anna Hellsten om Justin Timberlakes nya skiva

 

Anna Hellsten: Hej, jag älskar nya Justin-plattan.

Jon: Berätta mer! Ingen tycks vilja prata med mig om detta. Jag hör bara väldigt snygg luft, liksom.

Anna: Har bara lyssnat igenom en gång so far, men den har precis det anslag jag gillar. Superlight och soulish, väldigt blue eyed liksom. Luftigt mer än luft tycker jag. Även om snygg luft är en ljuvlig beskrivning. Om vi kan enas om att det inte är något dåligt.

Jon: Nej det är inget dåligt per se men jag saknar innehåll. Melodier, till exempel. Något som berör (en ”Cry me a river”, en ”My love”). Hör svaga låtar som räddas (men knappt) av att de låter så snyggt. Däremot räddas de inte av att de aldrig tar slut.

Anna: Låtarna är väldigt långa. Men jag tycker den hittills är mycket bättre än den förra. DEN om något var snygg luft tyckte jag (undantaget nån av balladerna), officemusik ut i tåspetsarna.

Jon: Det håller jag med om! ”Futuresex/Lovesounds” är rätt olyssningsbar nu. Det här hade kunnat bli jättebra om Justin haft en redaktör. Och jag tycker fortfarande han borde ha skrivit med Stevie Nicks.

Anna: Förstaplattan är däremot fortfarande toppen tycker jag. Varenda gång jag spelar ”Rock your body” tycker jag att det, iallafall just de där 4 minuterna, är typ den bästa låt som gjorts.

Jon: Ja, singlarna från den är perfekta. Varje gång jag hör dem blir jag dock arg och ledsen för att MJ ratade dem. Och om man jämför med första skivan är det snarare något sånt jag hoppats på; rakare, kortare, hooks. Tricket att fluffa ut en låt i fyra extraminuter är så gjort när det kommer till JT och Timbaland.

Jon: Och jag går inte på det!!

Jon: (Men nu ska du få älska den i fred, förlåt)

Anna: Haha, jag hör dig och jag håller med, inte minst vad gäller det här att bygga ut låtarna till långa rangliga ljudskelett. Men han är mycket mer soul här än förra gången, inte minst sångmässigt, bara det får mig att hoppa upp och ner.

En tredje person kommer in i chatten och utbrister ”Mirrors!”

Jon: Jag tycker den är bäst!

Anna: ”Mirrors”? Oj.

Anna: Måste lyssna en gång till. Jag tyckte den lät som riktigt crappig storindustripop, men ska lyssna igen.

Jon: Jag kanske skulle lagt det kortet på bordet redan från början.

Anna: Okej nu lyssnar jag igen. Versen är fin…………..bryggan ok…………..men refrängen är hemsk ju! Låter som nåt restspår av Leona Lewis.

Jon: Jag gillar den som del tre i trilogin ”Cry me a river” (Britney), ”My love” (Cameron), ”Mirrors” (Jessica). Den är också tråkigast av de tre vilket direkt speglar vem den handlar om.

Anna: Den låter som Backstreet Boys på helt fel sätt.

Anna: Stackars Jessica.

Jon: Ska vi prata om ngt annat? Kom på varför jag inte gillar den här skivan så mycket. Om man kokar ner det handlar det om att jag inte kommer överens med spelglädjen som bara kan uppstå i ett storband.

Anna: Ah, du gillar inte ”Let the groove” då, till exempel?

Jon: Ej alls. Särskilt inte efter att jag såg honom göra den live på Fallon. Har du sett? Har även så HIMLA svårt att skilja riktiga Justin live från Dick in a box-Justin överlag nuförtiden.

Anna: Haha! Måste genast kolla. Jag tycker den är rätt kul – väääldigt ”Wanna Be Starting Something” iofs – men live kanske den blir alldeles för storbandshärlig?

Jon: Ja alldeles! Spelglädje! Tror jag gillat den mer om den var ÄNNU mer ”Wanna be…” Hårdare, mer driven. (Tar tillbaka ”ej alls” förresten, jag har nog inte riktigt varit på humör för den än bara.)

Några dagar senare.

Anna: Har nu efter långt lyssnande reviderat mitt inledande ”älskar” till en sansad trea. Det är lite för lite hits, tycker jag.

Anna: Man UNDRAR ju t.ex om han verkligen gillar de här 8-minutersgrejerna på riktigt eller om det fortfarande är det gamla N’Sync-spöket som jagar honom. (Lite som alla gamla popkulturskribenter som ska sadla om till politiskt medvetna grävreportrar, för övrigt.)

Anna: Jag är iofs en total hitsmänniska. Jag graderar låtar efter hur många gånger jag kan köra dom på repeat utan att tröttna eller bli generad. I det avseendet har mitt musiklyssnande inte förändrats en millimeter sen jag var 9.

Jon: Jag är ganska mycket likadan. Det är alltid struktur och hooks som håller längst för mig. Och den här typen av skiva är en sån som spelas ganska många gånger under en kort tid, utan att jag för den skull minns särskilt många sekunder av den. Eller ens aktivt lyssnat.

Anna: Det är nånstans där jag landat också. En lite mer teoretisk beundran inför helheten, för jag tycker den har ett djup och en ambitionsnivå som jag gillar. Men det är liksom, på det stora hela, mer en platta att sitta och lyssna på i hörlurar och anteckna coola produktionsdetaljer än en platta att dricka vin och ha en liten enmansfest till.

Anna: Enhensfest, menar jag förstås.

Anna: Älskar ”Pusher Lover Girl” dock, utan förbehåll. Och ”Suit and Tie”, trots texten. Och ”Blue Ocean Floor” älskar jag utan att den egentligen har någon enda kvalitet jag brukar gå igång på. Inget beat, till exempel.

Jon: Läste du vad Questlove sa om ”Suit & tie” till Timbaland? ”and i told him my assistant zarah (born in 88) was frowning like ‘i don’t like this song’ and is he cool with the fact that only 35 year old people who love their soul in 95 bpm zone will “get” this song.”

Anna: Haha! Det är ju jag!

 

Jon Lax
  1. A skriver

    Älskar såna här inlägg. Älskar även Justin! Meen. Blue eyed… Ja, visst kan den gamla termen funka här (pga han är ju vit och låter väldigt pop) men det är ändå nåt som tar emot liksom med såna där termer som delar upp musik i hudfärg.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

LISA / JON
LISA / JON