Här sitter vi och skrattar åt Lindsay

I går kväll satt vi framför en youtube-video där någon sammanställt olika bilder på Lindsay Lohans ansikte och hur hon förändrats med åren. Från gullig barnstjärna till en sargad 25-åring som, efter år av diverse missbruk och rättegångar som direkt följd av detta, tycks se betydligt äldre ut än hon är.

Att döma av mitt twitter- och facebookflöde gjorde många detsamma, den minutlånga videon tycks ha varit gårdagskvällens virala nöje.

Det är en smått chockerande video och det är svårt att inte bli berörd av den. Man kan möta den med förfäran, man kan känna en viss sorg och smärta, man kan håna och skratta. Alla dessa uttryck syntes i går.

Det är också en vinklad och manipulerad bild av en verklighet vi inte vet så mycket om. Och det är ett klassiskt – och så tröttsamt sorgligt – sätt att närma sig de kvinnliga stjärnor som vi fått för oss att att vi äger. De kvinnor som tydligen är skyldiga oss något.

För ganska precis ett år sedan skrev jag om Britney Spears i samband med släppet av hennes skiva ”Femme fatale”.

Om Lindsay Lohan ska kunna komma tillbaka kommer samma regler gälla för henne som för Britney. Hon måste, inför den samlade rätten som vi har utnämnt oss till, be om ursäkt, blotta sina innersta demoner och erkänna alla sina misstag.

Kan vi inte bara strunta i det den här gången? Kan vi inte bara låta bli att håna, låta bli att finna nöje och tillfredsställelse i kvinnors misslyckanden?

För det är inte Lindsay Lohan, eller Britney, det i slutändan handlar om. I slutändan handlar det om något mycket djupare, och väldigt mycket närmare, än så.

Jon Lax
Promotion

Dirty Projectors

Jon Lax

Årets ”California Sunrise”…

…kan mycket väl vara Inspired & The Sleeps ”Take Pills (Instructed Bliss)”. Max Greenhalgh från San Diego jobbar tydligen som lifeguard på beachen. Liksom lite för bra för att vara sant.

Dirty Gold – ”California Sunrise”

Lisa Ehlin

K-popen

(bild)

Det här inlägget riskerar att bli lite korkat om det läses av vana lyssnare/konsumenter av genren. Jag tar ändå risken och gör inga som helst anspråk på förkunskap.

Såhär några månader in på 2012 kan man börja titta på tendenserna, ana och gissa i vilka vågor året kommer gå. Är det chillwavens år? Witch housens? Post-vadå? Det har varit lätt att stycka upp åren lite så. Lättare att hålla isär tiden. Men förändring kommer inte alltid från kontinuitet, utan också från brott. Även om brotten i sig dock verkar kräva en viss förberedelsefas. Jag försöker förstå varför jag annars, sådär ”plötsligt”, börjat lyssna på K-pop?

För någon månad sedan började BIGBANGs ”Bad Boy” cirkulera på Tumblr, och när jag till sist klickade var jag fast direkt. Det är en sjukt bra låt. Och kombinerat med en visuellt väldigt lyxig video satte det igång en sentimentalitet efter 90-talets pop. Pop som i Britney Spears röda lackdräkt, N’Syncs ”Bye Bye Bye”, Spice Girls ”Wannabe”, och så vidare.

Men då är då och nu är nu. Jag tror en stor del av popkultur är funktionell. Den reagerar och återverkar. Den står med sitt Janusansikte mitt i sin samtid och blickar såväl framåt som bakåt. Numera måste vi kanske lägga till geopolitik i den här processen också. Internet har en given plats i musikupptäckandet 2012. ”Bad Boy” är ännu mer av allt från 90-talet. Bandmedlemmarna ser halvt animerade ut, deras kläder lite mer extrema, uttrycket mer aggressivt. En slags tanke om ”drömmen om Väst”, tolkat, ompacketerat och sålt tillbaka till oss.

Men med globalt kommer också lokalt. När musik vi implicit tagit för vår egen börjar återverka på vår egen kultur uppstår en slags förvirring. Och/eller en form av neo-kulturell imperialism, som Berni Cho beskriver i den utmärkta artikeln av David Bevan om K-pop i Spin Magazine. Bevan skriver:

”It is, by design, music that demands to be mainlined: Hooks come sharper, choruses larger, visuals brighter, the shine of its often mutated sonics far more intense than that of its Western source material. Elements of disco, hip-hop, house, techno, R&B, rock, and dubstep sound as though they’ve been broken down at the atomic level, then built back up again, into an elevated form of pop that’s also free of the sexual innuendo or striptease that eventually came to define the American late ’90s circa Britney.”

Jag tror dock, igen, att den våg som verkar komma (utöver det subkulturella intresse som förstår alltid funnits, se inledande disclaimer) hakar i andra popkulturprocesser. Hip hop och r&b går exempelvis igenom stora förändringar i identitet. För att inte tala om vår besatthet av autenticitet. (Jag generaliserar hejvilt nu). För visst är det en våg. Gruppen Girls’ Generation ska uppträda på David Letterman, nämnda special på Spin Magazine och uppmärksamhet av exempelvis BIGBANG på The Fader under den senaste tiden är andra goda exempel.

Inlägget på The Fader ja. Enligt artikelförfattaren till det inlägget, Duncan Cooper, har det inte blivit sådana starka reaktioner på en post på sajten sedan Kreayshawns ”Gucci Gucci”-video. För övrigt ett annat typexempel på något, eller någon, som kritiserades för att vara oautentisk.

BIGBANG är ju massiva i Korea och andra delar av Asien. Och det är lätt, precis som med subkulturer överlag, att bli slagen på fingrarna av K-popexperter. Mitt inlägg här bottnar mycket i min egen reaktion och fascination. Inte minst, och i relation till äkta vs. post-autentiskt, så upplever jag en eskapism. Det här är ren pop, helt utan anspråk på att vara något annat än just det. Bevan igen:

”The training ideology itself is a tweaked interpretation of the one first put to use by Johnny & Associates, a dominant force in Japanese pop (J-pop) since it rose to global prominence in the ’80s. It’s also the latest development in a phenomenon called hallyu, a Chinese term for the rising ”Korean wave” of cultural exports throughout Asia that began with television dramas in the ’90s and has been shot into hyperdrive by a continent thirsty for both material goods and high-speed connectivity.”

I Korea tränas artisterna i flera år. Skivbolagen i väst har inte riktigt det tålamodet. Eller drivet. Och i alla de inre identitetsuppgörelser många genrer här går igenom; vad de är, vad de borde vara, vem som är inkluderad/exkluderad etc. etc. så kommer här plötsligt hyperrealistisk, oblyg mainstream mitt bland alla microgenrer. Färdigförpackade, perfekta single servings, sprängfyllda av fruit flavour!

Det här är också något annat än J-popen, som jag upplever på många sätt snarare omtolkar intryck till något specifikt och ibland ganska svårförståeligt för utomstående. K-pop är oerhört populärt i Japan exempelvis. Men vill man jämföra med en annan populär video som cirkulerat på mina Tumblrs ungefär samtidigt som BIGBANG är det inte en aggressivare, perfektare version av något vi känner till, utan en helt tillskruvad alternativ knasverklighet, inte minst visuellt. (Nu är ju både dessa benämningar jättebreda och innefattar jättemycket, men de är likväl viktiga att hålla isär).

Min poäng är inte att detta är ”nytt”, på det sättet vi kanske upplevde witch house som lite spännande. Poängen är snarare än fråga: varför nu? Jag tror den dörren har varit på väg att låsas upp under en längre tid, men först nu börjar öppnas, på grund av en hel radda parallella processer, politiska såväl som kulturella och teknologiska. Mycket har hänt sedan tuggummipopen som producerades under 90-talet. K-pop sprids även inom Korea främst via sociala medier, och då är steget kanske inte långt till globala medier, från lyssnare till lyssnare (I en intervju med The Fader säger producenten Swizz Beatz: “It feels like Korea is in your backyard, the way the internet makes things.”).

Den nämnda neo-kulturella imperialismen är kanske värd att fundera vidare på. En annan hur kosmopolitisk popkultur ser ut. Det skulle dock inte förvåna mig om den kinesiska termen ”Korean wave” snabbt adopteras. Där har vi ju en term vi känner till.

Se även Stereogums 20 bästa K-popvideor.

Lisa Ehlin

Miguel!

”Adorn” från Miguels ”Art dealer chic vol. 1″ är årets hittills finaste musikstund, magiska två minuter och tjugo sekunder. Här är ”Art dealer chic vol. 2″ och jag börjar lyssna NU.

Volym tre släpps 27 april.

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON