I sommar läser jag kursen “HBO och det samtida TV-dramat”. Allvar? frågar du. Ja, allvar. Och kanske är det också det allra mest passande ordet i sammanhanget, om än inte helt konventionellt. Är populärkultur på allvar? Är en TV-serie på allvar?

Kursens fokus ligger delvis på att titta på HBO som produktionsbolag, och delvis på två av deras mest intressanta produktioner; The Wire och Six Feet Under. Med andra ord, allt från TV som medium till karaktären D’Angelos inre moraliska kamp avhandlas. Och allt däremellan. För vad HBO är och vad HBO gör visar sig onekligen kräva en akademisk kurs. Framför allt sätter den frågan om populärkultur i allmänhet och TV i synnerhet som förändrande kraft under lupp. HBOs idoga arbete med att ifrågasätta grundläggande aspekter av vår moderna tillvaro, våra normer och värderingar, våra institutioner och våra individuella livsval, är inte bara underhållande, det är viktigt. Vad är det vi ser när vi tittar?

En diskussion om smak är kanske oundviklig i sammanhanget. Det är för all del inte vilken popkultur som helst vi pratar om. Och HBO har ju också byggt sitt varumärke på att de vill erbjuda “bättre” TV, TV som står i kontrast till all annan TV, med kvalitet, exklusivitet, kreativitet och kulturellt kapital som ledord. Självklart står HBO inte helt utanför sitt medium. De är förstås heller inte helt okommerciella. Jag vill dock här snarast slå ett slag för själva idén om att ta TV på allvar. Alls.

Kursen påminner också en del om  Steven Johnsons bok “Everything Bad Is Good For You” som jag läste för några år sedan och tyckte mycket om, inte minst för att den helt ogenerat gick igenom hur TV, film, Internet och TV-spel (eller dataspel kanske jag ska säga) kan göra oss smartare. Han skriver hur TV generellt har setts som ett “zone out” – medium, där vi sätter oss ned och stänger av oss själva, vilket han sedan följer upp med att kritisera. TV-serier som Seinfeld, Simpsons eller West Wing kräver sin tittare. Det går fort, och referenserna regnar över oss. Att känna igen, förstå och dra paralleller kräver allmänbildning, med ett aktivt deltagande. Och personligen har jag nog aldrig suttit så klistrad framför teven som när jag sett Six Feet Under.

För att återvända till HBO blir Johnsons mer generella diskussion här betydligt mer konkretiserad. Det handlar inte bara om att hjärnan vaknar till, utan att att vi utmanas. Six Feet Under avhandlar inte bara ett av våra största tabun; döden, utan också de gränsdragningar vi gör. För det mesta. Konceptet begravningsbyrå är i sig exakt en sådan utmaning av gränser. Författaren Thomas Lynch skriver: “Placing a corpse in a room means you can pretty much say anything”. Reglerna för vad som kan och får sägas upphör och skapar ett rum för möjlighet till förändring och förvandling.

Clairs (pojk)vän Russell är ett utmärkt exempel på hur vi ser på sexualitet, både individuellt och socialt. Både Claire och hennes bror David förutsätter att han är gay, men i en scen mellan Russell och Claire deklarerar han sedan “I’m not gay you know”. Som att han skulle komma ut som hetero. Hans sexualitet bestäms aldrig helt, han vägrar snarast att säga varken eller, och utmanar på det sättet många av våra normativa föreställningar.

Six Feet Under är dessutom tungt laddad med symbolik och magisk realism. Inte minst fastnade jag för att författaren Gabriel Garzia Marquez son Rodrigo Garzia passande nog har regisserat flera Six Feet Under-avsnitt, bland annat det fantastiska avsnittet “The Room” (S01E06), där Nate upptäcker ett  rum hans bortgångne far brukade hyra, och fantiserar om vad pappan gjorde i detta rum. Bara musikvalet (Amboy Dukes – “The Journey To The Center Of The Mind”) säger så mycket om hur teamet bakom serien tänkte.

En annan klassisk Six Feet Under-scen är när Nate omedvetet är hög under en familjemiddag, och sedan, återigen, förvillar sig i en drömsekvens med sin döde far.

The Wire tar en betydligt mer aggressiv approach, vilket bäst beskrivs här där skaparen David Simon själv pratar om serien. Vad som kan sägas är att The Wire, precis som HBO generellt, gärna och ofta fyller sina scener med utmaningar och ifrågasättande av gränser. Ett tydligt exempel är scenen “The King Stay The King” (S01) där karaktären D’Angelo förklarar reglerna i schack, eller snarare översätter dem, till slang. Scenen är symbolisk inte bara för gatans regler i TV-serien, men också för vad The Wire vill kritisera. Precis som D’Angelo kan ha ihjäl någon i ena stunden och vara en introspektiv mentor i nästa, så är ingen av karaktärerna i The Wire enbart svarta eller vita (oundviklig pun). Samtidigt, vilket till viss del är seriens tema, visar schackspelet också på de fasta roller karaktärerna blir tilldelade, där spelpjäserna inte själva gör sina val, utan är utlämnade till krafter bortom deras kontroll.

När vi ändå är inne på The Wire måste jag också lägga upp “Fuck” – klippet. Förstås roligt i sin egen rätt, då det är det enda ord som uttalas mellan Jimmy McNulty och “Bunk” Moreland i hela scenen. Men framför allt är det också intressant som koncept, vilket HBO gärna passar på att göra sak av. I kontrast till andra censurstyrda kanaler inte bara kan, utan förväntas HBO använda svordomar, våld och sex i sina produktioner. Att dra det till sin spets blir inte bara oerhört humoristiskt, utan bär också en sarkastisk underton.

Läs Kim Akass och Janet McCabes “Reading Six Feet Under: TV To Die For” (2005). Det är en uppmaning. Låt oss sedan prata populärkultur. På allvar.