Asos, vi måste prata…

Det här är egentligen ingen diss mot Asos. Det här är mer av ett case study i en offentlighetsdebatt. Men jag måste göra en kort historisk tillbakablick innan jag kommer till saken. Stay with be.

I den modetevenskapliga journalen ”Fashion Theory” från 2005 skriver professor Peter McNeil (f.ö. professor på Centre for Fashion Studies) och Giorgio Riello en artikel om skor: ”The Art and Science of Walking: Gender, Space and the Fashionable Body in the Long Eighteenth Century”. Mycket kortfattat handlar artikeln om att skor berättar för oss om klass och genus. Hur skorna ser ut, vad deras funktion är, visar vilka grupper som har tillgång, eller syns alls i vårt offentliga rum. Själva praktiken att gå var inte helt självklart och enkelt under 1700-talets England (fokus för artikeln). Vägarna var leriga och oftast översvämmade, trottoarer ovanliga, vilket skapade ett helt spektra av yrken dedikerade till att göra rent såväl gator som skor.

Men inte minst delades staden upp i fysiska och mentala rum, där gåendet var mer eller mindre möjligt för olika grupper. Skorna blev en av de tydligaste gränsdragningarna i struktureringen av det offentliga rummet. McNeil och Riello tittar exempelvis på de nätta skorna burna av kvinnlig överklass. Oftast med klack och gjorda i delikata material som sammet eller spets lämpade de sig givetvis inte för att gå på de översvämmade gatorna med. De skriver: ”Women’s shoes had uppers made of textiles – silk, satin, cloth or brocade. Their resistance to bad weather and dirty streets was very limited [---] The history of footwear (and especially women’s footwear) is dominated by such devices to keep feet above the ground level. This differentiation is important because it reveals contrasting patterns of consumption and production of gender” (2005: 181).

Ett av argumenten som McNeil och Riello gör här är alltså att överklasskvinnan, klädd och skodd som hon var för att visa sin sociala status, i förlängningen också blev osynlig i det offentliga rummet då hon inte hade skor som lämpade sig för utomhusbruk. Hon eskorterades med vagn från och till hus eller en som en annan park, och hennes fötter nuddade knappt gatan.

(bild)

En sammanfattning som nog inte riktigt gör artikeln rättvisa. Nåväl. Hoppa så några sekel framåt i historien och vi hamnar framför en slö förmiddagsbrowsing på onlineshoppen Asos.com. Den här tanken om skor i relation till genus och det offentliga rummet presenterade sig härligt övertydligt framför mig på skärmen i form av en skoutförsäljning. Mitt i blötaste december (Luciasångerna om kalla december får ursäkta) föreslår Asos, fullt logiskt, att man köper nya skor.

Vilka skor får jag välja? Av min enkla överblick liknade de flesta av skorna på Women’s section de som överklasskvinnorna bar i McNeil och Riellos artikel. Skor att höja dig över marken, men också skor att bära inomhus. Skor att smycka, inte skor att gå i. Paljetter, sammet, högklackat. Kvinnans fötter är ”party feet”, mannens är ”from the ground up”, det självklara stadfasta fundamentet (de flesta kängorna fanns inte ens under storlek 40).

Nu är ju inte det här så värst nytt, som generell analys betraktat. Hur vi rör oss och hur våra kroppspraktiker fungerar i det offentliga rummet är under konstant debatt (se exempelvis Macho I Kollektivtrafiken). Men kanske är det just därför, när två bilder ställs sådär tydligt mot varandra, som jag inte kan låta bli att peka och påpeka. ”Jaha, titta, där ser ni, nu igen, återigen”. En gnagande och uppfordrande känsla. För trots att valet är friare idag (konsumera mera!), så säger en bild mer än tusen ord. Precis som McNeil och Riello tittar på sina 1700-talsmålningar och karikatyrer och funderar över det offentliga rummet då, så tittar rean rakt i ansiktet på mig och får mig att funderar över mitt offentliga rum i nuet. Det fortsätter ställa frågor kring hur mode, rörelse och miljö interagerar och hur mycket det (fortfarande) påverkar genuskonstruktioner.

Artikeln avslutas: ”[M]aterial changes in the urban world had very different effects according ot gender, and this manifested itself in the shifting apearance and understanding of footwear. If many physical barriers against free movement had been removed in eighteenth-century life, the same cannot be said about physiolocial, social, and cultural ones” (2005: 196f).

Den här texten är egentligen vänd mot mig själv såväl som utåt mot debatt. Att jag måste påminna mig om kategorierna och den dialog som ständigt förs, än svårare att förstå utan ord men med menande bilder. En besvikelse. En frustration. En borttappad glassko man helst nog aldrig vill se igen. Behövde jag inga vinterkängor? Nej såklart inte, om jag aldrig går ut. För guds skull, låt vagnen förvandlas till en pumpa igen, jag går så gärna.

Lisa Ehlin

God jul!

Idiot Glee önskar en god jul. Och det gör jag med! Och ett jättegott nytt år.

Vi hörs igen i mitten av januari. KRAM.

Jon Lax

God Jul önskar Banjo Or Freakout

Det är lite av en tradition att lyssna till Banjo Or Freakouts jultolkningar. Julen 2011 är inget undantag.

Lyssna/ladda ned här.

Lisa Ehlin

Lördagssånger

Det regnar. Det är exakt en vecka kvar till julafton. Varsågoda, lite passande stämningshöjare från Pearls Before Swine.

”When I Was A Child” (1969)

”Another Time” (1967)

”There Was A Man” (1968)

Lisa Ehlin

Time, when you’re walking hand in hand / With someone you love / On a trip to Disneyland

Sent igår kväll tipsade min vän Kristofer mig om ”Home Schooled: The ABCs of kid soul” , skivbolaget Numero groups fina sammanställning av den bortglömda barnsoul som på 1970-talet kom i kölvattnet av Jackson 5s framgångar.

Allt är så väldigt bedårande och hela morgonen har jag haft framför allt Otis the 3rds ”Time” i mina öron. Det har sagts förut men kanske blir det inte finare än så här.

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON