Baru

Tack Tatti för denna.

Lisa Ehlin
Promotion

This is the story of how we begin to remember

Den 22:a januari visar Sundance Filmfestival dokumentären om Paul Simons mästerverk Graceland, lagom till att albumet firar 25-årsjubileum (och såklart släpps i ny deluxe-utgåva senare i vår). Detta, och en envis förkylning, räckte för att jag totalt skulle kapitulera, ramla rakt in i barndomen och i avgrundsdjup nostalgi.

Graceland definierar min barndom mer än någon annan skiva, en barndom annars kanske mest präglad av ett musikaliskt spretande åt diverse håll, via vänsterprogg, suspekta musikbarnsagor, klassiskt, 60-talsrock och ett begynnande MTV. I mångt och mycket dessutom säkert efterkonstruktioner. Men Graceland står där, mitt i alla vaga minnen, och strålar med sin totala sinnesnärvaro. Jag kan varje rytm, varje ackord, varje ljud. Som jag då ofta tyckte lät roligt. Körerna i ”I Know What I Know” bidrog till ändlös fascination. Graceland introducerade mig till icke-västerländsk musik, i den mån en vit artist kan göra något sådant.

För dessa 25 år som gått sedan albumet släpptes är också 25 år av oerhörda förändringar i tanke och synsätt. Inte minst att exempelvis döpa en låt till ”Under African Skies”. (Lite som Toto’s ”Africa”, ljuvligt analyserad här). Albumet skulle ur vissa synvinklar kunna ses som kolonialt by default, vilket det också har blivit kritiserat för. Simon åkte till Sydafrika, samarbetade med sydafrikanska musiker och kombinerade influenser från mbaqanga-musiken med amerikansk r&b från 50-talet (och till Elvis såklart, ”Graceland” refererar framför allt till Elvis hem). Sydafrika var under perioden ljupt påverkat av Apartheid och albumet blev politiskt redan från början på grund av detta (genom att åka dit bröt han också mot FNs kulturella bojkott av Sydafrika skapad för att avsluta Apartheid). Simon har också blivit kritiserad för att mer eller mindre ha snott musiken och satt sitt eget namn på den. Säga vad man vill om problematiken; Simon satte för många västerlänningar en annan typ av musik på kartan.

Men dessa intrasslade kontroverser säger också något mer. De visar på aktualitet, på någonting högst levande, på ett album som sträcker sig över generationsgränser. Vi lyssnade sönder Graceland som familj, där jag och min bror sedan konstant återvänder till det lika ofta som jag och min pappa (eller mamma, men oftast pappa). Musikkritikern Nell Boeschenstein skriver i en essä om albumet att det är hög tid att kanonisera Graceland, eftersom det ”belongs equally to my parent’s generation as to my own”. Nu motsäger jag mig oftast av ren princip allt kanoniskt, men som markör av ett album av så stor kulturell betydelse är jag beredd att hålla med (om det nu inte redan ses som kanoniskt).

Och här finns ju fler, mer subtila influenser på albumet som jag själv inte visste om, till exempel referensen i ”You Can Call Me All” till den gamla amerikanska folksången ”Brother Can You Spare A Dime”:

Say, don’t you remember?

They called me Al.

It was Al all the time.

Say, don’t you remember?

I’m your pal.

Brother, can you spare a dime?

Men framför allt, och igen, bortom teoretiserandet, så är det betydelsefullt för sin tidlöshet. Ju mer verkligheten överträffar fiktionen (det känns onekligen som att detta accelererat på sistone), desto oftare refererar jag till rader från just det här albumet. Och kanske är det också för att det på många sätt, likt Tove Janssons Muminböcker, är en skiva med flera lager, där du som barn uppfattar ett, men som ungdom, som vuxen, och än vuxnare, ser andra nyanser. Den lättsamma sången i ”Homeless”, så vackert integrerad mellan Paul Simon och Ladysmith Black Mambazos röster, förändras, mörknar när textens innebörd flätas in.

Och på detta sätt är albumet också en resa, i tid, i plats, i mörker och ljus, i lek och allvar, i bilder och känslor. (Videon till ”You Can Call Me All” är för evigt inpräntad i mitt visuella minne. Jag tror också det tog mig ett bra tag att förstå att Chevy Chase inte var Paul Simon). Det är en konkret resa av att under en period vara det ständiga soundtracket på vägen till mina farföräldrar, då det tog ungefär exakt en Graceland att köra från västra till östra Skåne. Ett strålande roadtrip-soundtrack fortfarande. Det är en fortsatt resa då att jag vet med mig att jag alltid, alltid, kommer återvända till Graceland. I varje fas av mitt liv, i varje nytt kapitel. Jag vet att jag kommer sitta någonstans, vid en än mer futuristisk digital manick, se något märkligt inträffa på en skärm, och tyst för mig själv referera tillbaka till det första spåret på albumet:

These are the days of miracle and wonder
This is the long distance call
The way the camera follows us in slo-mo
The way we look to us all
The way we look to a distant constellation
That’s dying in a corner of the sky
These are the days of miracle and wonder
And don’t cry baby, don’t cry

I en intervju med Harper’s säger Simon om Graceland: ”My favourite record, my favourite song that I ever wrote. This is it. This is the best I ever did. This is all perfect.” I en tid när jag rör mig framåt i nästan all annan musik jag lyssnar på, släpper fler och fler av de jag trodde skulle bestå, återupptäcker saker jag trodde jag skulle ogilla för alltid och inser alltmer hur det nog är väldigt lite musik jag egentligen kan utesluta när den flyter och överraskar så mycket som nu, då är det mitt konkretaste barndomsminne och min minsta gemensamma nämnare som är en av få saker jag kan hålla fast vid. Nörderiet, referenserna och problematiken skiter jag i. Det här sitter i förlängda märgen.

Lisa Ehlin

I’m getting older too

Min vän Kristofer pingade mig just på Facebook med den här. En edit av Fleetwood Macs ”Landslide”. ”Landslide” är ju en av Stevie Nicks allra finaste stunder, men också en av de mest uttjatade och misshandlade. Coverversioner som vattnat ur de här textraderna så till den grad att de till synes inte betyder någonting finns det gott om. I munnen på, säg, en Billy Corgan blir de bara plattityder, raderna som i själva verket kanske är Stevie Nicks allra rakaste och mest ärliga.

Well, I’ve been afraid of changing
‘Cause I’ve built my life around you
But time makes you bolder
Children get older, I’m getting older too

Ibland behöver man påminnas om någots (eller någons) ursprungliga skönhet och ibland påminns man lättare med hjälp av en ny kostym, en liten justering av ett slag, några nya knappar. Här är ”Landslide” med några nya knappar och en subtil justering av ett slag:

[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/virginmagneticmaterial/fleetwood-mac-landslide-virgin[/soundcloud]

Jon Lax

Hjärta

Jenny Holzer’s MARQUEES från 1993

(bilder)

Lisa Ehlin

Fem sånger


Porcelain Raft, ”Put me to sleep”:

[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/porcelainraft/put-me-to-sleep[/soundcloud]

 

Roy Panton, ”Endless memory”

Lana del Rey, ”Born to die (AlunaGeorge Remix)” (hundra gånger bättre än den där Clams Casino-remixen av samma sång ju.)

Azealia Banks, ”NEEDSUMLUV (SXLND)”:

[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/azealia-banks/needsumluv-sxlnd[/soundcloud]

 

Och så till sist, om den här hade kommit för ett år sen hade jag inte pallat:

First Aid Kit, ”To a poet”.

 

 

 

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON