
His Clancyness kanaliserar Kurt Vile. Inte mig emot.
[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/fatcatrecords/machines[/soundcloud]
Passar på att tipsa om Nicolas Jaars liveset på Boiler Room i NYC igår. Perfektion.
2013.04.28 12:20
![]()
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här unga killen, men hans släpiga och ledsna rap passar på något sätt just nu. En slags variant av det som händer i England för tillfället kanske. Och ett eko av ljudbilden från Sincerely Yours. Enya-rap, ska vi kalla det så?
[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]https://soundcloud.com/yung-lean-doer/gatorade-hitech-taste-prod[/soundcloud]
[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]https://soundcloud.com/yung-lean-doer/ginseng-strip-2002[/soundcloud]
[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]https://soundcloud.com/yung-lean-doer/greygoose-prod-by-yung-sherman[/soundcloud]
2013.04.26 10:54

Pure X!
Jag har så stora förväntingar på “Crawling up the stairs” och nu när vi fått höra tre stycken från den så har de inte alls blivit mindre.
Och bäst hittills är nog den som kom alldeles nyss. Den 14 maj får vi höra resten av sångerna, som ska innehålla gästspel av superuppfinningen vocodern. Fortsättning följer.
2013.04.25 17:25
Det är i de små detaljerna som Lana Del Reys poänger ligger. Man ser dem om man kan se dem. Kan man inte se dem kommer man aldrig att förstå. Hon trycker på knappar som vid en första anblick tycks vara knapparna som sitter närmast till hands. Knapparna som, om de trycktes in av klumpigare fingrar, skulle vara outhärdliga klichéer. Knapparna som de som har en gammal kopia av regelverket för god smak i bakfickan petat bort från sitt tangentbord med en skruvmejsel. LDR:s hela existens existerar utanför det här regelverket, samtidigt som hon skriver om det för sig själv. Hon lånar och stjäl, bygger ihop en ny värld och skapar plats för precis det hon önskar.
Och det är de små detaljerna som gör det. Som i covern av Leonard Cohens “Chelsea Hotel no. 2″ tidigare i år. På papperet såg det så självklart ut. Som om man redan hade hört den eller åtminstone kunde räkna ut hur den skulle låta/kännas/vara. Men så tryckte jag på play tidigt en morgon och stängde inte av förrän sent på kvällen samma dag. Det var kanske för att att Leonard Cohens gamla standard kändes skriven för henne. För att hennes idévärld gick i perfekt symbios med den legendariska som Cohens text handlar om. Det var kanske för att ”Chelsea Hotel no. 2” är en perfekt skriven låt, med en perfekt skriven text. Men jag har hört den tusen gånger förut och varför jag lyssnade på den tusen gånger igen var för att jag nu trodde på raderna om ”all of that jivin’ around”.
“Young & Beautiful” är från soundtracket till Baz Lurhmans kommande nyversion av “The Great Gatsby”. Den lilla detaljen kommer alldeles i slutet av refrängen. Hon frågar sin älskade om hen kommer att älska henne när hon inte längre är ung och vacker, när allt hon har kvar är sin sårade själ. Frågan man bara vågar fråga ställa om man är beredd på svaret. Men hon väntar inte på något svar, eller någon bekräftelse, för svaret har hon själv:
“I know you will, I know you will, I know that you will”.
Och där och då blir en fin filmballad ytterligare en vacker fjäder i hatten för någon som aldrig ens tänkt tanken på att peta bort några knappar med en skruvmejsel.
2013.04.23 10:47

(form: Agnes Florin)
Jag, Jon och Josefin/Kärleksdöden bakom skivspelarna. Kom!
“Play By Play”
“Counting” (feat. Mykki Bianco)
2013.04.22 18:41
I wanna be free
I wanna be free
I wanna be free
I wanna be free
2013.04.16 21:47

I can argue all I want but it won’t matter much, at the end of the day I know the rat king is boss.
En liten rad, en mycket bekant känsla. Och dagens bästa låt.
2013.04.15 13:33

Kort paus i rocken för jag måste få prata lite om Jenny Schecter, Mia Kirshners karaktär i tv-serien “The L word”.
Det bästa med de senare säsongerna av “The L Word” – som jag precis sett för första gången i ett svep – är Jenny Schecter och hennes utveckling från tyst mus och nykläckt gay till fulländad, helt orumsren, älskvärd galning. Samt hur någon av de andra karaktärerna i varje avsnitt utbrister “You’re fucking dead, Schecter”, “You’re going down, Schecter” eller bara enkelt konstaterar “Fucking Jenny Schecter”.
Jenny Schecter är trubbel. Hon är helt opålitlig och superrolig.
Här är tre favoritscener, utan inbördes ordning eftersom det helt enkelt inte går.
- När Jenny ska hämnas på skribenten Stacy Merkin som sågat Schecters bok och låtsas vara en editor från Italien (hon berättar även att Merkin betyder vaginaperuk och smider en väldigt ondskefull plan gällande ett djur) :
- När tjejerna kommer på att Jenny och Shane ligger med varandra och försöker hålla sig för skratt när de två låtsas som ingenting. Jennys brattiga “hej” till seriens näst tråkigaste karaktär Bette (vars tjej Tina är ännu tristare, som en bara något mer sympatisk Kelly Taylor) är obetalbart:
- När Jenny, på toppen av sin megalomaniska författare/manusskribent/regissörsfas, skäller ut nån studio suit på ett sätt en bara kan drömma om att få skälla ut någon nån dag:
Och sist, en nästan 10 minuter lång best of som inleds med att Jenny låter sin assistent veta att hon är hatad av Jennys hund:
Uppdatering:
Hade glömt detta brandtal till äckliga snubben Mark som smygfilmat Jenny och Shane (i säsong 2):
Nu har jag tyvärr sett alla säsonger av “The L word”. Tack för allt.
Och Jenny,
BYE BIG KISS TO YOU!
2013.04.14 21:47