Sedan november förra året har Tjetjeniens diktator Ramzan Kadyrov funnits på Instagram. För dig som ännu inte vet, så består kontot av idel lättsamma och kuliga ögonblick i en ung diktators liv. Det är onekligen extremt fascinerande att följa en man som av The New York Times beskrivits som “an unpredictable warlord” när han hänger med sina kompisar i träningsoverall, håller lite tal för militärer, myser med tigrar (eller hästar, eller kycklingar, eller strutsar, eller hundar) eller spejar ut över sitt land i äkta “circle of life”-anda. Det blir liksom lätt att glömma att samme man också är just en brutal och våldsam ledare som är för hedersmord, anklagas för oräkneliga brott mot mänskligheten och fått en “Hero of Russia”-medalj av sin bro Putin. Gosigt värre.

Men än mer intressant blir det när vi ser Kadyrov dessutom hänga med kändisar. Han är exempelvis nära vän med ex-fransosen, skådisen och numera ryske medborgaren Gérard Depardieu. På insta kan man se dem kramas, titta på modellflygplan, speja ut över ett bord fullt av mat. Men här finns även bilder där Kadyrov hänger med exempelvis Jean Claude van Damme, Hilary Swank och Mike Tyson.

Hoppa så till Nordkoreas supreme leader Kim Jong-un, som för inte alltför längesedan gästades av förre basketspelaren Dennis Rodman, med tidningen Vice i glatt följe. En på många sätt helt bisarr händelse. För till skillnad från exempelvis Sean Penns resa till Bagdad eller för all del Jane Fondas till Vietnam (“Hanoi-Jane”), så finns här inga tydligt politiska mål. Istället verkar vi här tala om den märkliga tendens som är kändis-diplomati.

Kadyrov verkar dessutom på något slags inverterat sätt göra sig själv till kändis. Så hamnar han också i mitt flöde, tillsammans med Frank Ocean och Joe Labero. Men om Instagram säger Kadyrov också: “It’s actually a very useful thing. I now have the opportunity to monitor public opinion in real time.”

Det låter mindre bra. Och det sätter också huvudet på spiken. För vi omges av bilder, av oss själva, av kändisar, av diktatorer, och med det krävs kritiska ögon. Vad är det vi ser? Vad är det hen vill att vi ska se? Det är även en viss skillnad i att vara popstjärna och använda sig av Instagram och att vara politiker/diktator och använda samma medium. Eller? Bör man ställa sig frågan vad denna typ av synlighet och inbillad tillgänglighet gör med oss som ser, där vi faktiskt också interagerar med dem? Plötsligt kan jag lika en bild på Kadyrov där han lutar sig in mot ett gäng höns, med beskrivningen “I just fed a chicken!” Vad gör det med politik, och synen på politik? Eller snarare, var går gränsen mellan popkultur och politik? Utvecklas världspolitiken mer och mer till ett bild-race mellan diktatorer som hänger med kändisar? (Här tänker jag också på otaliga memes som många politiker blivit, men ska jag nysta upp den härvan tar det här inlägget aldrig slut).

Under allt det här ligger även en mer filosofisk frågeställning kring vilka representationer av verkligheten (verkligheter) det är vi tar ställning till här? Samma bilder som vi själva kan använda för att styra våra egna liv, dela och uppleva fragment ur varandras verkligheter (en helt egen, och viktig diskussion) kan också användas av andra för att styra våra blickar någon helt annanstans. Exempelvis ett sagoland där brutala diktatorer kramar lamm eller hänger med basketstjärnor som kallar dem “awesome”.

På Wikis sida om “det röda och det blå pillret” i The Matrix står: “The red pill and its opposite, the blue pill, are pop culture symbols representing the choice between the blissful ignorance of illusion (blue) and embracing the sometimes painful truth of reality (red).” Det är som att vi alla tagit ett av pillren och verkar falla handlöst ner i kaninhålet. Frågan är vilket av dem vi egentligen tog.

Meanwhile har precis den första akademiska tidsskriften om metal, “Helvete“, kommit ut. Det är som om popkulturen, den ständigt “låga” kulturen, den som sällan, eller aldrig, upplevs ha något att göra med det som är riktigt tungt och viktigt, nu hämnas med all sin kraft.