Musik

Mitt 2012. Hälsningar Jon

Kapstaden, januari 2012

 

Nu är det bara några veckor kvar av det här året. Ett år som jag hela hösten önskat ska ta slut. Någon gång hoppas jag att jag orkar  minnas mer av det fina och mindre av det jag tänker på mest hela tiden nu – för precis som i en av sångerna här nedanför så innehöll 2012 ju inte bara det värsta av allt, utan även det bästa.

Här är 29 av alla de sånger som kom i år, de jag lyssnat allra mest på eller som på olika sätt förklarar hur året har varit. Klicka på länken så kommer du till spellistan. Allt fanns inte på Spotify, kanske är en del något av en efterkonstruktion. Men just nu minns jag 2012 ungefär så här, utan inbördes ordning men inte alls utan fanfarer:

 

1. Min Stora Sorg – Blomstertid

2. Major Lazer & Amber Coffman – Get Free

3. Brandy – Wildest Dreams

4. Solange – Losing You

5. How To Dress Well – & It Was U

6. Frank Ocean – Forrest Gump

7. Taken By Trees – Dreams

8. Lana Del Rey – Ride

9. Mikky Ekko – Pull Me Down

10. Lykke Li – Silver Springs

11. Anna Von Hausswolff – Ocean

12. Rihanna – Diamonds

13. Earl Sweatshirt – Chum

14. LOL Boys – Changes (Shlohmo Remix)

15. The xx – Angels

16. Peaking Lights – Beautiful Son

17. Ciara – Sorry

18. First Aid Kit – Emmylou

19. ASAP Rocky – Goldie

20. Grimes – Oblivion

21. Beach House – Other People

22. Jessie Ware – Wildest Moments

23. Usher – Climax

24. Lulu James – Be Safe

25. Cassie – King of Hearts

26. Bobby Womack – Please Forgive My Heart

27. Damien Jurado – Working Titles

28. Miguel – Adorn

29. Frank Ocean – Bad Religion

 

 

Jon Lax
Promotion

Ta med dig din egen lampskärm

(bild: jag)

Jag hade gjort en halv överenskommelse att inte skriva så mycket korthuggna recensioner från Way Out West. Svepande sammanfattningar med namedropping, om händer i luften och häftiga riff. Men det här blir nog ändå mer av ett yvigt ”åh!” än det blir en sammanhängande genomgång.

Igår spelade Kindness på Storan. Och jag gick igenom en hel radda känslolägen. Mestadels mycket glada sådana, för Adam Bainbridge hade gett sig attan på att publiken skulle ha roligt. Och att folk skulle må bra. Detta inte minst genom att skapa en familjär stämning på scen som spred sig ut i publiken. Adam for runt, pratade med alla i bandet, slog på cymbalerna, kastade sig ut i publiken, for tillbaka, gjorde en konstig dans. Och det gjorde alla andra i bandet också. Inte minst stal de två körtjejerna mer eller mindre showen, inte bara när de sjöng ”That’s Alright”. Jag kunde faktiskt inte slita blicken från dem. Vid flera tillfällen var Adams två svenska kusiner från Halmstad med och spelade. Och när bandet presenterades gjordes det i samma anda. Någon i bandet hade varit Olympisk fackelbärare. Här är vi du med varandra.

Men det familjära och, för all del, publikbefriande, handlade också om hur Kindness kastade sig musikaliskt mellan genrer och låtar. Jag läste någonstans en jämförelse till chillwave i Kindness musik. Den var det svårt att hitta igår. Däremot verkade de gå igenom all annan musik de älskar. Från små fraser till att hela låtar andades en era. Så blandades ”Teardrops” in i ”Gee Up”. Där Aalihyas ”If Your Girl Only Knew” om jag inte minns fel. ”I Got 5 On It” hördes någon annan gång. Många av låtarna slutade också i något slags funk eller housefnatt, som bara ytterligare kändes som en kärleksförklaring till musiken, till house-eran, till en stämning Adam verkade vilja åt. Och lite som en dj tänker. Allt som är bra. Ös på med det.

Detta var också det jag tog med mig därifrån. En entusiastisk innerlighet. Ett ömsesidigt utbyte mellan publik och band och en faktiskt upplevelse av närvaro och glädje. I slutet av spelningen tackar Adam för att få vara här, och att det var extra speciellt, inte bara för att kusinerna var med och spelade, utan även för att hans mamma, moster och syster fanns på plats. De satt bredvid Jon längre bak i lokalen och skrattade. Mer familjärt än så blir det nog inte.

Lisa Ehlin
LISA / JON
LISA / JON