Bild: Washed Out

En pojke, hans laptop, hans veka röst och hans drömmar om ett 1980-tal han var för liten för att uppleva annat än via gamla korniga videofilmer och brusiga vinylsinglar. Pojken gör musik under ett filter av evig sommar och melankoliskt solsken. Pojken delar med sig till andra pojkar som gör samma musik. De håller varandra i handen och om ryggen och e-mailar andra pojkar som även de gör samma grej. Deras mp3:or har städat, digitalt gruppsex med varandra på precis varenda blogg som finns listad på bloggportalen Hype Machine.

Och vi tittar på. Eller, vi laddar ner och lyssnar, snarare.

Toro Y Moi, Washed Out, Blackbird Blackbird, Neon Indian, Nite Jewel, Memory Tapes. Jag älskar dem allihop och de har alla minst en sång var som för evigt kommer att definiera den här – och framför allt den förra – sommaren.

Det kallas chillwave. Eller glo-fi. Lo-tide, var det något annat? Bruset du hör är inte damm under en vinylnål utan det ständigt närvarande havets vågor. Sandkorn i hörlurarna. Surfdrömmar för pojkar som aldrig surfat.

Termen ”chillwave” myntades i juli förra året av bloggaren Carles på sajten Hipster Runoff. Han skriver att chillwave ”…sounds like something playing in the background of an old VHS cassette that you found in your attic from the late ’80s/’90s.”

Inte konstigt att vi barn av 80- och 90-talen får något glasartat, längtansfullt i blicken.

Om det nu är nostalgi det handlar om. Romantik är det givetvis. Många av banden verkar på en amerikansk östkust där det, precis som här, råder sträng vinter ganska många dagar om året. Att då alltid och var du än är kunna stoppa in en solnedgång i öronen är givetvis fantastiskt.

Men, är det inte dags att passa sig? Give the chill a pill. Sätta pojkens laptop i viloläge och be honom göra något annat? I mp3-bloggvärlden – den må vara intern, ganska liten och det mest bokstavstroget indie vi fortfarande har – är den här romantiska lilla motreaktionen på allt överproducerat nu snarast norm. Det låter ju faktiskt likadant alltihop, om vi ska hårddra det. Och alltid är det en pojke som står i centrum. Att inte se det oroväckande i detta är djupt ignorant.

Risken finns att vi står här med ett överskott av band som låter precis likadant, som sjunger om samma saker, med en och samma röst. Risken finns att vi står här, ensamma tillsammans med en, Gud bevare oss, ny electroclash på vårt samvete.

Motreaktionen på chillwave har kanske redan kommit. Best Coast och Wavves – två av banden i en annan typ av strandromantiserande musikscen som slog igenom stort ungefär samtidigt som chillwave/glo-fi-banden – har båda sprillans nya album ute. Välproducerade, välskrivna – och tyvärr väldigt tråkiga sådana. Eller har jag missförstått dem helt? Är det välskriven vers-refräng-vers-rockpop vi i själva verket behöver? Om så bara för en liten stund.

Just precis idag känns det som att det är Marnie Stern vi behöver. Bloggen Tiny Mix Tapes skriver, om hennes nya singel ”For Ash”: ”Marnie Stern to blow chillwave bands off their surfboards with new album in October”. Ladda ner den här så ses vi på stranden om några minuter.

Chillwavehits:

Läs mer: Is chillwave the next big music trend