Way out west utan Frank

Frank?

Det är svårt att komma förbi att någon saknades under helgens Way out west. Frank Oceans halsproblem var närvarande redan från sent torsdag kväll när de första rapporterna om en avbruten konsert i Oslo kom. Och sedan fortsatte det: inställt i Finland på fredagen och fåfänga förhoppningar om att Way out west antagligen var den största och viktigaste festivalen av de tre, att han säkert bara vilade upp sig för att komma till oss. Så blev det ju nu inte och nu har Frank Ocean ställt in resten av sina inbokade datum i höst.

När han som den sista i en alltför lång rad av relevanta namn – Azealia Banks, Bobby Womack, Ornette Coleman, King Krule, Nicolas Jaar – i lördags eftermiddag ställde in lämnades ett kraftigt bleknat program kvar – och framförallt lämnade jag Way out west med ganska bleka intryck. Det mest intressanta hände på de halvt om halvt otillgängliga klubbarna och konceptet Stay out west är fortfarande festivalens stora problem, bra i teorin men fungerar knappt för någon i praktiken.

I övrigt mindes man kanske dåtiden någon gång för mycket på de större scenerna: Refused och Blur tryckte på samma knappar som de gjorde när jag såg dem på 1990-talet. Just Blur-spelningen försökte ju många att låtsas som att den var någon slags väg framåt, snarare än ett rent nostalgiskt publikfrieri. Så var det naturligtvis inte, trots två nya sånger (en sådär, en toppen) var Blurs konsert helt och enbart en mysig blick mot svunna tider.

Men Frank skulle ju stå för det nya, representera samtiden och framtiden. På allvar kändes det precis som att det var funktionen han skulle ha. I veckor har jag tänkt på exakt hur  ”Bad religion” skulle eka över Slottsskogen, i en begynnande skymning skulle han upprepa ”love me” ur raden ”I can never make him love me” och där och då skriva upp relevansen för rock på jättestora scener på ett sätt som, för att ta ett väldigt uppenbart men helt rättvist exempel, en Billy Bragg inte kan göra.

Nu blev det inte så och det är bara att beklaga och komma över. Men för en festival som kallas avantgarde lämnade årets upplaga tyvärr få nya intryck. Jo, det jag hann höra av Duvchis nya sånger klockan halv tre i lördags natt lät alldeles ljuvligt.

Och som ett hopp om en god ny framtid.

 

Jon Lax
Promotion

Några saker

1. Jag och Jon spelar skivor på El Mundo, denna gång på en lördag!

2. Jag och Jon spelar skivor på Trädgården, som en del i denna alldeles fantastiska endagsfestival!

Annars här några saker jag lyssnar på för tillfället:

Blur – ”Under The Westway”

Rachel Sweet – ”It’s So Different Here”

Randy California – ”This Is The End”

Jonathan Richman & The Modern Lovers – ”Egyptian Reggae”

Och, såklart, NguzuNguzus EP ”Warm Pulse”, som går att streama tex. här.

Tittar gör jag på:

Something From Nothing: The Art Of Rap (2012)

Standing In The Shadow of Motown (2002)

Hit So Hard: The Life And Near Death Of Patty Schemel (2011)

(hela! Passa på!)

Lisa Ehlin

Sing to me

Kanske inte undgått någon att Blur är bokade till årets Way Out West. Och idag, alldeles nyss, twittrade Graham Coxon om följande post som uppmärksammar Blurs b-sidor och mindre kända spår. Flera jag själv inte hört. Inte minst ”Sing”, en låt som aldrig kom med på albumet ”Leisure”. Den beskrivs träffande såhär:

”They were Britpop, then they were slackers, then they were icons, but before that they were floppy-haired, baggy-jeaned chancers in beaded necklaces purchased during gap years, who tacked a song onto the end of their debut album that sounded like Todd Rundgren attempting to shoegaze. It was considered too weird for the US market and dropped from the record, but in a land where two generations of the Bush family can reign supreme, ‘weird’ must mean something else, because the only odd thing about this is that it’s packed with clichés and yet stands out as one of the best songs Blur ever recorded.”

Det där pianot…

Lisa Ehlin
LISA / JON
LISA / JON