Jag måste sluta ställa sångerna till svars, ställa krav som är helt orimliga att leva upp till när den enda som förlorar på det är jag. Å andra sidan är väl krav precis vad sångerna behöver och ibland just vad de förtjänar. I tio månader har jag konfronterats med känslor jag inte visste fanns eller tidigare högst bara nosat på och handlar inte sångerna om precis det här, rinner de av mig som vatten.

Jag tror inte att någon sång vill rinna av någon som vatten.

Dirty Beaches “Lord knows best”, Beyoncés “1+1″, George Harrisons “I live for you”, Duvchis “Turtleduvs” och Jamie xxs “Far nearer”, de handlar allihop om precis det här. De stannar kvar, antagligen för evigt. Prince “I love U in me”, Ciaras “Heavy rotation” och Paul McCartneys “Waterfalls” likaså.

Echo Lakes Ariel Pink-cover “Alisa” här ovan kanske också handlar om det här. Jag vet inte riktigt för jag hör inte vad de sjunger, förutom:

“I hjärtat, i drömmarna, i själen”.

Och det är väl egentligen det enda som räknas. Att den sedan antagligen inte kommer att stanna kvar för evigt får väl gå för den här gången. Det kravet ska jag försöka lätta på och vara glad för en trevlig sång en solig måndag som blev mörk lite för snabbt.