Fredagsmorgonen börjar mer eller mindre med att jag snubblar över dokumentären Generation OS13: The New Culture of Resistance. Upptäcker strax att den funnits att se ett par månader på Dazed Digital, men bevisligen har jag missat vidare debatter kring den efter detta.

Filmen fokuserar främst på vad som hänt i London den senaste tiden. Och sedan den gjordes hände, eller pågår, Occupy Wall Street. En märklig spegling som ger filmen en flerdimensionell aspekt. Eller så är det en märklig överlappning, då man till sist inte vet vilka det är som pratar om vad. Den mixar aktivt strömningar både från Storbritannien och USA, det lokala med det globala. Debatter kring brittisk partipolitik blandas med Tom Cruise och scientologin, antagligen bara begripligt om man känner till hacktivistgruppen Anonymous historia.

Den fångar definitivt någon form av zeitgeist. Men kanske inte bara på de sätt den aktivt söker göra det. När jag ser den märker jag flera underliggande intresseområden. Först: Tid. Filmen vill visa fram hur det som händer nu, och kanske ännu mer efter att filmen gjordes, också ekar i det popkulturella landskapet, varvid de intervjuar flera musiker och journalister. Hur ser politisk musik ut idag? Finns det sådan? Detta ger i sin tur en känsla av att man vill skapa en ny punkrörelse. Fast när det händer. Men perspektivet blir svårgreppbart när vi fortfarande är mitt uppe i det. Filmen gjordes i juni. Upproren i Hackney, Tottenham osv. skedde i augusti. En förvirrande förskjutning i tidsuppfattning och betydelse som jag inte kan släppa.

Delvis beror det på att vår mediauppfattning präglas av just media. Vi har redan bilder att tillgå, vi står redan beredda med nya slagkraftiga begrepp att använda. Filmen är därför spännande, för att den diskuterar det som pågår, när det pågår, istället för att göra en efteranalys några år senare. Men det gör den också konstruerad. Vad hör egentligen ihop med vad? Kan vi kasta ihop saker som vi tycker hör ihop hursomhelst?

Vilket leder mig till den andra reflektionen: Verklighet. Filmens ramverk illustreras av en datoriserad berättarröst och bilder på en omkringpromenerande man med Guy Fawkes-mask, en referens inte bara till serien/filmen V för Vendetta, men också till just Anonymous. Och filmens öppningsfras är just: “Greetings citizens. This public service broadcast is brought to you by Anonymous”.

Anonymous är intressanta, inte bara för de konkreta protester de genomfört, men också för att de, enligt mig, leker med gränslandet mellan online och offline. Från början var de kanske mest en olydig gruppering under 4chan (jag skrev lite om 4chan och Christopher Poole i mars). Deras attityd gentemot sina inbrott och hyss var “we did it for the lulz”. Men de har mer och mer blivit en egen, betydligt mer rå och påtaglig kraft även IRL, och separat från 4chan. Inte minst har de etablerat sig som förespråkare för det anti-sociala nätverket. Eller anti-Facebook om man så vill. Anonymous har i sin tur även fått flera inbördes inte helt överensstämmande sub-grupperingar, exempelvis Lulz Security (LulzSec) som hackat bland annat CIA och Fox. Och som Cole Stryker skriver i den underhållande Epic Win For Anonymous: How 4chan’s Army Conquered the Web, så har Anonymous växt ur 4chan för längesedan och de nämns sällan, eller aldrig längre, i samma kontext.

Filmen Generation OS13 har dock inget “did it for the lulz” över sig. I den mån Anonymous faktiskt har med filmen att göra, så har de i så fall klivit ut helt från både Internet och pranksterhumorn. De bakomliggande politiska budskapen ofta förknippade med rörelsen, främst den om yttrandefrihet, är också lite i skymundan av den större debatten i den här filmen, och i protesterna som pågår, som snarare handlar om ekonomisk diktatur. Vilket i sin tur snarast rör sig tillbaka till anarkismen i filmen/serien V för Vendetta. Som ju för övrigt är brittisk från början.

Filmen förvirrar mer än den klargör. Den för in element vi redan så tydligt förknippar vissa saker, som inte nödvändigtvis har hört ihop. Eller gör de? Anonymous attacker har visserligen ofta skett mot olika typer av maktuttryck, som exempelvis Louis Vuitton (“Operation Skankbag”) eller de kanske mer välkända attackerna mot scientologin, som då ville censurera Internet. Men var står Anonymous i relation till Occupy Wall Street, eller sensommarens uppror i London?

Jag påstår inte att jag är helt påläst på alla Anonymous claim to faims. Vad jag däremot vet är att samtidigt som demonstrationer på gator i fler och fler städer just nu pågår, planerar som av en händelse Anonymous en räd mot Facebook som tydligen ska gå av stapeln imorgon, den 5:e november.

Jag kan inte låta bli att tänka på både Banksys Reality Hacking och William S. Burroughs välkända ord från romanen The Soft Machine: “Storm the reality studio. Retake the universe”.