GÄST: Min Stora Sorg

 

Anso Lundin har med ”Blomstertid” och sin EP gjort årets bästa svenska musik. Jag frågade henne vad hon gör just nu och vad som inspirerar henne:

Jag är just nu inne i en kreativ process. Jag skriver musik för fulla muggar. Till Ögonblicks teaterns (Umeå) nästa föreställning samt till Min Stora Sorgs uppföljare till debut EPn. Och vad som inspirerar mej är något jag funderar mycket på.
Det är just nu inte helt lätt att svara på den frågan. Det kan vara så många olika saker, på så olika sätt.
Jag har därför valt att vara väldigt konkret. Vissa saker jag valt ut inspirerar mej i livet och hur jag ska leva det. Och andra rent musikaliskt. Kort förklaring till varje inspiration ger förklaring.

Enya, ”Only Time”:

Den här låten berör mej på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag eftersträvar att göra detsamma.

The Roaches:

Jag tycker om stämsång. Och jag tycker om kvinnor. Den här låten har jag framfört med två underbara sådana; Sibille Attar och Maria Eriksson.

Mariah Carey och The Dream, ”My Love”:

Dessa hesa röster får mej att våga lyfta fram min hesa stämma och känna mej stolt över den (som jag ofta förut skämts över).

Smart Girls av Amy Poehler:

Det här programmet och framförallt det här avsnittet ger mej framtidshopp och inspirerar mej angående barnuppfostran.

Nicki Minaj-dokumentären My Time Now:

”When i have an ego im a bitch?!” Den meningen och hela hennes rant om hur vi kvinnor i musikbranchen blir diskriminerade. Nej Nicki du är ingen bitch. Det är inte jag heller. Jag vet vad jag vill och med en förebild som Nicki vågar jag stå på mej.

Aleks, ”Den här”

Jag tror att hämnd är något som driver mej till att göra musik. ”Den här går ut till dom som aldrig trodde att jag kunde…”

Spa music:

Jag har haft turen att få möjligheten att gå och få massage på äldre dar och jag är liksom besatt av spa. När jag är utomlands som tjatar jag alltid om att få gå på spa (det blir oftast aldrig av). Och jag älskar musiken dom spelar. Jag får upp så fina melodier när jag ligger där och blundar och lyssnar, som jag sen glömmer bort.

Flamenco:

Jag är hälften spansk. När jag flyttade till Spanien och bodde där ett år som 20-åring så hände mycket med mej. Jag började förstå mej själv mer.
Flamencon. Jag älskar den.
Lady Gaga:
Bifogat är en bild på Gaga. Jag kan inte prata om inspiration utan att nämna Lady Gaga. Hon inspirerar mej så mycket när det gäller att våga vara modig. Att våga ta mej själv och min musik på allra största allvar. Göra allting fullt ut, extra allt, inte skämmas, inte hålla tillbaka. Att vara stolt över mej själv – den jag är nu och den jag var när jag växte upp. Så många gånger som jag fått höra att jag ”är för mycket” – till dom som tyckt/tycker så vill jag nu för tiden bara säga; och mer ska det bli!
Jon Lax
Promotion

Enyas återkomst

(bild)

Det här med Enya har vi ju inte riktigt pratat om. Hennes inflytande i både chillwave och balearic-genrerna är ju fundamentalt (för att inte tala om den ytterst häxhusiga bilden ovan). I och för sig tror jag vissa fortfarande hellre väljer att låta henne vara en underström snarare än de snygga krusade vågorna. Tydligast kanske hon ändå får framträda hos The Tough Alliance och Sincerely Yours-akterna.

Nu har Dntel/Jimmy Tamborello, ”the other dude” från Postal Service, gjort ett remix-album dedikerat till Enya. Personligen gillar jag remixarna av ”On Your Shore” och ”Aldebaran” lite extra. De låter som David Lynch/Twin Peaks/Angelo Badalamenti har fått ihop det med James Blakes dubstep. Och ”One By One” låter lite som Teen Daze och hade, med lite extra tunga trummor, lätt kunnat bli en euforisk danshit.

Någonstans inuti sträcker mitt 10-åriga jag på sig. För gud vad jag älskade Enya. Lyssna/ladda ned tex här.

Lisa Ehlin
LISA / JON
LISA / JON