Anso Lundin har med “Blomstertid” och sin EP gjort årets bästa svenska musik. Jag frågade henne vad hon gör just nu och vad som inspirerar henne:
Enya, “Only Time”:
Den här låten berör mej på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag eftersträvar att göra detsamma.
The Roaches:
Jag tycker om stämsång. Och jag tycker om kvinnor. Den här låten har jag framfört med två underbara sådana; Sibille Attar och Maria Eriksson.
Mariah Carey och The Dream, “My Love”:
Dessa hesa röster får mej att våga lyfta fram min hesa stämma och känna mej stolt över den (som jag ofta förut skämts över).
Smart Girls av Amy Poehler:
Det här programmet och framförallt det här avsnittet ger mej framtidshopp och inspirerar mej angående barnuppfostran.
Nicki Minaj-dokumentären My Time Now:
“When i have an ego im a bitch?!” Den meningen och hela hennes rant om hur vi kvinnor i musikbranchen blir diskriminerade. Nej Nicki du är ingen bitch. Det är inte jag heller. Jag vet vad jag vill och med en förebild som Nicki vågar jag stå på mej.
Jag tror att hämnd är något som driver mej till att göra musik. “Den här går ut till dom som aldrig trodde att jag kunde…”
Spa music:
Jag har haft turen att få möjligheten att gå och få massage på äldre dar och jag är liksom besatt av spa. När jag är utomlands som tjatar jag alltid om att få gå på spa (det blir oftast aldrig av). Och jag älskar musiken dom spelar. Jag får upp så fina melodier när jag ligger där och blundar och lyssnar, som jag sen glömmer bort.
Flamenco:
2012.12.07 10:44
Jag tror att jag hörde den första gången på söndagen för en och en halv vecka sedan. “Turtleduvs” av Duvchi. Och föll handlöst på en gång och ännu hårdare de efterföljande elva gångerna jag spelade den i ett svep. Och faller gör jag fortfarande, cirka 50 lyssningar senare.
[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/duvchi/turtleduvs[/soundcloud]
Det är årets näst finaste svenska sång, minst. Och i slutet av september släpps den på singel – med releasekalas hos min och Lisas klubb på El Mundo den 23 september. Men det återkommer vi till, för först ska Duvchi själv få välja några saker som inspirerar honom:
Duvchi ❤:

The Beatles – You’ve Got To Hide Your Love Away
J Dilla – Track 3
Så här lät det när Dilla Dawg blev ett med himlen.
Kate Bush & Peter Gabriel – Another Day
“Oh really my dear I can’t see what we fear
Sat here with ourselves in between us.”
Waldo De Los Rios – Mozart Symphony No.40

Aaliyah/Timbaland – Are You That Somebody
Daniel Johnston – The Sun Shines Down On Me

Prince – 7
Min sångpedagog mellan åldern 11-25. Passa på innan Prince tar ner den!
Moondog – Bird’s Lament
2011.08.31 14:28
Imorgon släpps äntligen “Next to you”, första singeln från The Concretes Dante Kinnunen. Vårens bästa pop!
Vi bad honom berätta vad som inspirerar honom just nu och fick lite grime, lite Nicki Minaj och Busta Rhymes och en massa fina bilder:
“Jag har snöat in lite grann i grimescenen (typ 2 år efter), så jag har länkat 2 fina klipp från olika radiosessioner. Sen Busta Rhymes remixen på Nickis “Romans revenge” som är den låt jag har i hörlurarna mest hela tiden. Och sedan en väldigt bra låt av Angel Haze. Snabbrap!
Sen har jag bifogat lite fina bilder som jag använde i min moodboard till “Dante”-projektet. “
Nicki Minaj ft. Busta Rhymes “Roman’s Revenge (Remix)”
Angel Haze “6’7 Freestyle”
RoxXxan “Fire In The Booth”
Westwood “Ladies Night freestyle”
“Älskar det här klippet. De är så himla häftiga och bra.”
(Alla bilder från Dante)
2011.02.17 19:06

(bild)
Kendal Johansson har gjort en av årets allra finaste sånger (eller covers). Jag frågade om han ville göra en gästpost. Jag fick en totalupplevelse. Varsågoda; Kendals journey into the centre of the mind.
Kendal Johansson – “Blue Moon” (Big Star cover)
2010.10.29 15:25
Med ett leende på läpparna och en tår i ögonvrån släpper The Concretes äntligen nya skivan WYWH på onsdag. Jag har nog sagt att jag tycker om den någon gång förut men det tål att upprepas: WYWH är lika mycket strålande och stolt pop – med legs up to here – som ett mörkt, torrt discoalbum om ett krossat hjärta och sömnlösa nätter. WYWH är också en perfekt realiserad idé av ett band som helt tycks behärska det de gör.
Jag bad Maria Concrete välja lite grejer hon gillar – saker som kanske förklarar i alla fall en åttondel av varför WYWH låter som den gör.
1.
Doom när den är som bäst! Lägg märke till Ozzys okoncentration i introt och hur han kommer in helt klockrent med full koncentration, uppslukad av sitt sjungande…grymt gitarrspel också för att inte tala om trummorna.
2.
“You got to listen to a couple of songs. You got to face the music.” Mer än så behöver egentligen inte en låt för att vara riktigt bra. När sen bandmedlemmarna har munkkåpor med glitter och paljett-turbaner då känner jag att man inte kan komma mycket längre. Musiker vallfärdade till Sun Ra´s hem för att dela hans musikaliska och mentala världsbild. Enligt hans egen utsago är han från yttre rymden, vet inte riktigt hur mycket det är en del av hans artistiska alterego eller om han verkligen tror det…men sak samma. Hans musikaliska värld är hans egna och människorna som spelar med honom tycks sugas upp i den. June Tyson (space is the place sångerskan) är med på det mesta Sun Ra gjort. Hon har stenhård framtoning och så stadig och bastant röst att jag fan e villig att tro på att Sun Ra kommer från yttre rymden.
3.
Har någon hört nåt liknande så säg till, det har inte jag. Se också Peter Greenaways dokumentär 4 composers.
4.
Han är en av de mäktigaste popstjärnorna jag vet. Kläder, utstrålning och ett musikaliskt vidunder. Jobriath var en av de största flopparna genom tiderna. Man satsade max på att marknadsföra honom som en “amerikansk Bowie”. Han var redan som barn en exceptionellt begåvad pianist. Men allt gick inte som han hoppats. I början av 70-talet fick Carly Simons manager Jerry Brandt upp ögonen för honom. Jobriath jobbade då som prostituerad någonstans i Californien. De blev kära och Brandt blev hans manager. Han skrev på ett jättekontrakt med Elektra och det storsatsades på honom. Men någonstans gick allt åt helvete. Hans nästa skiva märktes knappt och han försörjde sig som cabaretartist och prostituerad. 1983 dog han i AIDS.
5.
Trots den här tokroliga videon e hon så vacker. Sjukt bra låt!
6.
Det här är den mest kända av Paul Morriseys filmer. Skådisarna spelar sig själva i hans filmer. Min favorit är Women in revolt. Ett gäng transvestiter drar i gång “women’s libbers”. Det jag minns tydligast är när de slår ner en byggarbetare med sina handväskor efter att han har visslat efter dem. Karaktärerna i hans filmer är som karikatyrer av sig själva och bakom det skiner ensamhet och sorg fram. Som spelar de teater för att beskriva sig själva. Grymt bra. Joe D’Allesandro är skitsnygg gestaltad som en sorts dekoration, ett sexobjekt. Lite som kvinnorna i alla Bondfilmerna.
WYWH släpps 6 oktober på Licking Fingers/Playground. 13 november spelar The Concretes på Stadsteaterns Foajébar i Göteborg, 19 november på Babel i Malmö och 27 november på Strand i Stockholm.
2010.10.01 14:22

Niklas Elmér är journalist, med allt från Sydsvenskan, Expressen, Sonic, och Rodeo, på sitt CV. (Han tipsade också mig om en av årets finaste bokupplevelser; klassikern “Seize The Day” av Saul Bellow). Jag bad Niklas välja några klipp han tycker om. Det blev ett synnerligen lyxigt inlägg lagom till den riktiga höstens första helg.
“5 avenue Marceau, 75116 Paris”, David Teboul.
En pendang till den närbesläktade, om än inte lika intima, dokumentären ”YSL: His Life and Times”. Den franske regissören David Teboul följer Yves Saint Laurent under arbetet med en av hans sista kollektioner i Paris 2001. Resultatet är en fascinerande fallstudie av den kreativa processen. Om jag kunde frysa modehistorien i en enda bild, så skulle det vara bilden av Saint Laurent ensam vid ritbordet, långt bortanför den innehållslösa glamour som är förhärskande i modevärlden idag.
”Dogtown and Z-boys”, Stacy Peralta.
Berättelsen om hur några barndomsvänner i Santa Monica, Kalifornien förändrade modern populärkultur för all framtid i slutet av 70-talet. En unik och kongenialt tonsatt tidsskildring, tillbakalutat berättad av Sean Penn. Bilden av en ung Stacy Peralta på skateboard är bilden av kultur i ständig framåtrörelse.
http://www.dailymotion.com/videox1nsmt“For Art’s Sake: The Story of the Ballets Russes”, Ross MacGibbon.
George Balanchine, Ninette de Valois, Marie Rambert, alla tog de sina första steg mot berömmelse i Sergei Diaghilevs Les Ballets Russes. På så vis kom balettchefen Diaghilev, som dog i början av förra seklet i sviterna av diabetes, att definiera en stor del av 1900-talets kulturhistoria. Att se Elena Glurdjidze tolka Michel Fokines “The Dying Swan” är bara ett av flera oförglömliga ögonblick i den här dokumentären, där bland annat Karl Lagerfeld dyker upp i en biroll.
Niklas Mixtape på Throw Me Away.
2010.09.18 13:13
Svenska Eden Rock skrev jag om tidigare i somras när de tog The Concretes “Good evening” till strandkanten. Den versionen och deras egna “A splendored love thing” (båda finns med här) är två sådana där drömlika små stunder, kärleksfulla och lunkande. Som en perfekt slö dag.
Därför blev jag jätteglad när det alldeles nyss trillade in ett mail från dem:
Eden Rock spelar skivor och klipper och klistrar i andras låtar. Vi vill lyfta fram all den där musiken vi älskar, den som ni alltid har fått höra att ni inte ska bry er om, eller den ni inte visste fanns. Vi kommer antagligen inte att förändra världen men vill ändå dra vårt strå till stacken, får vi folk att lyssna och kanske till slut hitta fram till Kenny Rankin så är vi nöjda.
Eden Rocks soundtrack till en sensommardag:
Weekend, La Varieté (LP)
Varje sommar återvänder vi till La Varieté. Vid sidan av Tracy Thorn och Ben Watts diverse skivsläpp skapade Weekend 80-talets vackraste fusion av jazz och sofistikerad indiepop.
Luca C & Brigante, “Lucio” (låt)
Sommarens bästa edit kommer från Londons Luca C & Brigante. Trogna originalversionen har de adderat ett långsamt handklappsbeat på Lucio Battistis underbara Amarsi un po’, bliss!
Eddie C, “4 Your Love” (låt)
Vi dansar i sommarnatten till Eddie C:s remake av Peter Browns bortglömda pärla “For Your Love”.
Azimuth, “Linha do Horizonte” (Låt)
“Linha do Horizonte” är ljudet av att se ut från ett tågfönster en tidig morgon när dimman ligger tung över fälten.
Halva Eden Rock spelar skivor på säsongspremiären av Supermix, El Mundo nu på lördag den 21/8. Snart kommer även deras nya omarbetning, “Flight of the honey bee”, vi återkommer till den.
2010.08.17 23:07

(foto: Sandra Croft)
Prizes består främst av Hari Ashurst. Utan att avslöja för mycket från en kommande intervju jag gjort med honom är det framför allt rytm och harmonier som ligger till grund för uppbyggandet av Haris låtar och han drar paralleller till hur Dirty Projectors framkallar rytm med sina röster. Och det är just symbiosen av rytm och stämmor som gör att hans musik sticker ut. Lyssna bara till “Canada” nedan eller den minimalistiska “Teenage Myth“. Snarare än att enbart fylla ut ger de kött och blod till melodierna och skapar en rymd jag ofta söker efter i den musik som tilltalar mig. Deras live-konsert i London nyligen var ett nöje, och tills vi får över dem till Stockholm låter jag Hari välja tre klipp han gillar:
Stevie Nicks Backstage: “Off-the-cuff Stevie Nicks and its perfect. So much joy watching this”.
Fox The Fox – Precious Little Diamond: “My girlfriend sent me this song and I found a live version. It’s like Cat from Red Dwarf formed a band”.
How To Dress Well – “Decisions”: I saw Tom (HTDW) on Friday and it blew my mind. The ever-amazing Jamie Harley did visuals and his video for “Decisions” is so fragile and beautiful”.
Tips: Gå vidare till franska Delicious Scopitone och lyssna/ladda ned Prizes ljuvliga remix av Evenings “Babe”, eller till The Line Of Best Fit och lyssna/ladda ned hans sammarbete med Pao Pao, eller till Pasta Primavera och hör en av mina favoriter Dartmoor!
Prizes – “Canada” (Dir. Jamie Harley)
Håll utkik efter min intervju med Hari som bör komma inom en snar framtid på Throw Me Away!
2010.07.16 12:32

Köln/Brooklyn-baserade How To Dress Well består av Tom Krell, som med mjuk R&B-falsett rör sig i ett vokalcentrerat lo-fi-universum. Man måste ha tålmod och lyssna mellan raderna, för bland bruset och rösterna finns rytmen och de vackra textraderna, klangerna och det rofyllda. Det är både sakralt och intimt, överjordiskt och likt en barnvisa man kanske känner igen, försiktigt viskad. Och så är det oerhört audiovisuellt. Det är musik som får mig att svalla över av inre föreställningar och oändliga bildlandskap.
Nu råkar det dessutom hampa sig så att HTDW besöker Landet i Stockholm den 9:e juli! I samband med detta bad jag Tom att välja några favoritklipp till vårt gästinlägg:
“This is just amazing. great to see him singing pre-production”
“Again, so sick. love MJs demo recordings—- reveals the creative process of our greatest genius”
“One of my all-time favorites. so fun”
Läs även min intervju med Tom här!
How To Dress Well släpper snart sin nya 7″ på Lefse Records (som även hyser Neon Indian, Woodsman, Sunglasses och en av mina favoriter, Sunnybrook).
Jag är i högsta grad peppad på att även se Tom i London imorgon fredag, bland annat tillsammans med videoregissören Jamie Harley, och vars sammarbete ni kan se nedan.
How To Dress Well – “Decisions” feat. Yüksel Arslan (Dir. Jamie Harley)
“Suicide Dream 2″
Bonus: Läs Toms recension av The-Dreams nya album Love King på Rose Quartz.
2010.07.01 10:43