Musik

Morrisseys cementera(n)de värld

 

När jag var liten brukade jag och en kompis ibland prata om att krig var killars fel. Om tjejer fick bestämma skulle det inte finnas några krig. Jag minns inte var vi hade fått de här idéerna ifrån, vi kan inte ha varit mer än elva eller 12 år gamla, men i vår värld såg det ut så.

Ganska många år senare blir Morrissey intervjuad i Tavi Gevinsons onlinemagasin Rookiemag och på frågan vilka politiska frågor han brann för som ung, och brinner för än i dag svarar han:

”War, I thought, was the most negative aspect of male heterosexuality. If more men were homosexual, there would be no wars, because homosexual men would never kill other men, whereas heterosexual men love killing other men. They even get medals for it. Women don’t go to war to kill other women. Wars and armies and nuclear weapons are essentially heterosexual hobbies.”

Det här svaret får i intervjun stå okommenterat och återgavs under gårdagen också lika okommenterat på många håll. Bland annat i svenska DN och brittiska The Independent.

Det gör mig bedrövad av olika skäl.

För det första: Morrissey har aldrig kommit ut som homosexuell. Ändå tillåter han sig här att reproducera en bild av homosexuella som av naturen icke-våldsamma personer. Idén om homosexuella som undantagna strukturella positioner och maktförhållanden understryks med samma medel som möjliggjorde föreställningen om kvinnor och krig jag och min kompis hade som barn. Det han i förlängningen gör att att ytterligare sopa undan en diskussion kring våld som det redan talas alldeles för lite om.

2008 kom en rapport från RFSL, ”Våldsamt lika och olika. En skrift om våld i samkönade parrelationer”. I inledningen skriver man:

”Våld i parrelationer ses ofta som något som rör kvinnor och män med heterosexuell läggning. (…) I studien Våldsamt lika och olika pekar författarna på att detta antagande medverkar till att våld i relationer där paren är av samma kön har förblivit osynligt eller bagatelliserats. Den utsattas, liksom förövarens, kön påverkar hur omgivningen uppfattar våldet – och i förlängningen vilken hjälp som erbjuds.”

Låt oss leka med tanken att populärkulturen säger något om samhället vi lever i. Låt oss leka med tanken att vad som sägs av musiker både speglar hur samhället ser ut och kanske också påverkar hur samhället tänker.

I ett fullgott samhälle vill vi ju att människor ska få vara och bli sedda som mångbottnade, nyanserade och egna personer. Personer som har både bra och dåliga sidor, som är förmögna till bra och dåliga handlingar, och som utsätts för både bra och dåliga handlingar.

När Frank Ocean förra året publicerade sitt kärleksbrev till en man nyanserade han genom en knapptryckning bilden av icke-straighta mainstreamartister på ett sätt som få gjort innan dess. I hans brev fanns både det vackra, det fina, det mjuka. Men också mörkret och förnekelsen. Självföraktet och frustrationen.

Bilden Morrissey återger är den gamla, cementera(n)de: Homosexuella män, liksom kvinnor, är mjuka och passiva, både oförmögna och ovilliga att föra krig. Jag hade gärna sett honom ställas till svars för påståendet, låta honom resonera kring var han drar gränsen för krig, ur vilka mekanismer han föreställer sig att krig uppstår. Varför kärnan till det han beskriver som ”heterosexuella hobbies” skulle saknas hos någon med en annan sexualitet.

Och sedan skulle jag vilja diskutera varför jag under hela min indieuppväxt upplevde The Smiths som den största pojkklubben av de alla.

Hela RFSL:s rapport finns här

Jon Lax

Sommar med Lars Lerin

I går låg jag på en brygga och lyssnade på konstnären Lars Lerins sommarprogram i P1. Om att söka kärleken, styrkan i att våga säga ja. Väldigt rörande och berörande, lyssna här!

Sara Broos film om Lars Lerin och hans man Junior, För dig naken, visas på Zita nu under Pride. Trailer och tider hittar du här.

(Bilder)

Jon Lax

Årets homo gör mig bekymrad

I går kväll blev Anton Hysén utnämnd till ”årets homo” på tidningen QX:s årliga gaygala. Detta efter att han som fotbollsspelare gjorde det väldigt modiga i att komma ut som bög förra året.

Signifikansen – och modet – i den handlingen kan ingen ta ifrån honom. Med all rätt har han hyllats för detta, inte bara under en kväll som den i går.

På förmiddagen i går satt han i Malou von Sivers soffa i TV4:s ”Efter tio” där han berättade om året efter, hur han bemötts och hur nyheten togs emot. Och det verkar mest ha varit en positiv tid, till största del präglad av uppmuntran och ryggdunkar. En del glåpord, som förväntat, men egentligen ingenting som bekymrat Anton nämnvärt. Homofobi ”förekommer”, men det är något Anton själv kan skämta om för att visa att det inte är något farligt.

Och att Anton Hysén kan ta homofoba gliringar med en klackspark är väl skönt för honom. Men jag köper inte riktigt att vi lever i den världen, inte ännu.

Samma program gästas av Robert Jacobsson – sexualrådgivare på ”Ligga med P3” – som startade den uppmärksammade Twitter-hashtagen #homoriot härom veckan. En snabb läsning av den (för er som inte redan vet) vittnar om en annan verklighet för den som inte lever som öppet heterosexuell. En värld och en vardag där blicken ständigt flackar över axeln, som präglas av att alltid vara beredd, att ytterst sällan våga hålla den man älskar i handen, att inte våga kyssa den man är kåt på öppet, att varje dag behöva förklara vem man är och hur man lever. På jobbet, på banken, hos läkaren.

Antons analys är att han inte är ”känslig” inför detta och han menar säkert väl, men den här hållningen gör mig ändå väldigt bekymrad. När  att inte ta åt sig förs fram som ett alternativ och just ett medvetet val är det att implicera skuld på den som faktiskt ”känner sig” utsatt.

Och att ”känna sig utsatt” blir ett val i ögonen på den som utsätter.

 

Jon Lax

Viktig läsning

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON